Faust på Folkoperan är helt magisk

Var och såg Faust på Folkoperan igår. Helt magisk! Gud och djävulen har slagit vad om vilken del av människan som är den starka - den goda eller onda. Fem människor har valts ut för deras experiment. Operan var, som sig bör på Folkoperan, på svenska och bygger på Goethes skådespel och den franske kompositören Charles Gounods opera. Till skillnad från andra Faust-tolkningar ligger tyngdvikten i historien på den unga kvinnan Marguerites (Natalie Hernborg) tragiska öde. Musiken var fenomenal, sceneriet snyggt och skådespelarinsatserna utmärkta. Jag undrar om det inte är den bästa opera jag sett på Folkoperan. Kanske den bästa opera jag någonsin sett.

På scenen får vi följa människorna i fem små lägenheter i genomskärning. Strax under taket sitter orkestern synlig. Miljön känns tidlös, kanske är vi på Södermalm 2010 eller i Paris 1850. Stämningen i operan är kuslig och mörk. Genom tämligen enkla handgrepp och tydlig färgsymbolik växer en komplex handling fram. Som Mefistofeles ser vi Johan Schinkler och han är den stora stjärnan för kvällen. När han äntrar scenen svartklädd med ett buffelhuvud på sina axlar och fyller rummet med sin basröst ryser jag i hela kroppen. Det är otäckt. Det är vackert. Och för mig är detta opera när det är som bäst. Gå och se!

Erik

I torsdags var jag urpremiären av Erik på Folkoperan (tack, tack teaterdrottning Margareta för att du fixade biljetter till mig). I dag recenserar DN:s kulturdel pjäsen och skriver att "Erik är en pigg och sevärd uppsättning, där historiska fakta varvas med moderna berättargrepp". Jag gick från Folkoperan i torsdags och kände mig lycklig. Det måste ses som ett gott betyg (Blev för övrigt ganska besviken på Silversjön som jag tyckte var buskis).

Erik, som handlar om Erik XIV, är en berättelse som blandar och ger. Musikstilarna varvas: opera möter folkvisa och barocktoner. Varje karaktär har nästan som en egen melodi och musikstil och när Malin Foxdal i rollen som Karin Månsdotter sjunger visor med folkton får jag gåshud. Hon är så vacker, som ett väsen. Och narren Herkules (Jonas Åhnberg) får publiken att skratta och dra efter andan. Till och med jag med min torra humor tycker att det är roligt. På premiären i torsdags var skådespelarna lite trevande och osäkra. Kanske var det meningen. Jag tyckte i varje fall att det kändes uppfriskande och mänskligt när den perfekta fernissan saknades, och Erik är på det stora hela en riktigt sevärd pjäs/musikal/opera.

Passa på att se Erik, det är bara sju föreställningar kvar. Biljetter bokar du Folkoperans hemsida.