Slottet av is

Vad skulle du göra om du hittade en hemlig hissknapp i huset där du bor? 

Slottet av is är en berättelse som tar mig tillbaka till tiden då böcker verkligen var en entrébiljett till en magisk värld. Precis som jag som åttaåring lät gränsen mellan saga och verklighet vara flytande och döpte ett eget hemligt, magiskt träd till Salikon (hämtat ur Astrid Lindgrens Allrakäraste syster), kan jag inte låta bli att se efter om det finns en dold hissknapp i min hiss, precis som det gör i Minna och Los hus i Slottet av is.

Kasteviks berättelse är en riktig saga från början till slut. Vid sidan om syskonen Minna och Lo finns det plats för en alltför nyckfull pappa, en snäll men trött mamma, ett hemligt rike, en extramormor, en drake, ett cirkussällskap, en elak härskare och förstås - en profetia.

Slottet av is är, vid sidan om ett äventyr, också en berättelse om vanliga föräldrar som sviker sina barn, hur Minna och Los mamma och pappa inte alltid är adekvata föräldrar.

På morgnarna när jag vaknar så hör jag med en gång vilket humör pappa är på. Om han sjunger i duschen eller spelar klassisk musik i vardagsrummet är det ingen fara. /.../ De andra dagarna vaknar jag och så vet jag bara. Jag märker det på mammas rörelser i köket och på Los lek. Jag känner det för att det inte är nån som skrattar och för att alla smyger runt i lägenheten och aktar sig för att göra fel.

Jag tycker mycket om språket i berättelsen. Svårare, ålderdomliga ord som kanalje blandas med enkelt talspråk och det finns en förklarande ton som månar om läsaren utan att det känns som att jag blir skriven på näsan.

Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna och jag tycker särskilt mycket om krusidullerna som ramar in varje kapitelstart.

Sist vill jag säga att jag tycker att Janina Kastevik är så himla cool (vilket också gjort att jag lite grand dragit mig för att skriva den här recensionen. Jag vet ju att hon känner starkt för illa formulerade barnboksrecensioner).  Du följer väl hennes fina blogg Bläddra! Bläddra!? När jag blir stor, eller åtminstone cool, ska jag också bli jurist och författare.

Ålder: 9-12
Förlag: Bonnier Carlsen (recensionsexemplar)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Svårt, svårt fantasybegär

Efter att ha sett första säsongen av Game of Thrones, denna fantastiska HBO-serie, så vill jag bada i fantasy. Jag vill tillbaka in i världen med de skäggiga männen, svärden och drakarna. Hujedamig vad det kliar i fingrarna efter att klicketiklick, bara beställa första och andra delen. Finns ju på svenska å allt.

Coraline, en underbar saga för vuxna barn

På bokkollot gjorde vi mycket fint. Bland annat sträckläste jag Neil Gaimans Coraline medan brasan sprakade gott och kaffet värmde min höstfrusna själ. Coraline är precis en sådan berättelse jag vill läsa nu, i mörkret. Min vän Lisa skulle förmodligen säga att den är otäck så att det förslår, men jag tycker att skräcken i Gaimans ungdomsroman Coraline är mysig, en barndomens skräckberättelse som läsaren med trygghet kan veta kommer sluta väl.

Gaiman är trogen idealen i en klassisk saga och är hamnar den unga Coraline i en spegelvärld där hennes föräldrars själar har kidnappats av den andra mamman. För att komma ifrån den onda värld hon hamnat i måste Coraline utmana sin kidnappare och hon ställs inför ett antal prövningar. Gaiman är som alltid fenomenal när han målar upp en ny värld med egna lagar, varje bok är som gjord för Tim Burton att sätta tänderna i. (Vilket för övrigt är precis vad han gjort med Coraline).

  
Coraline kommer att vara en bok jag arbetar vidare med i skolan, kanske i samband med att vi ser Pans labyrint och söker den traditionella sagan i moderna berättelser. Varför jag inte gjort det med hjälp av Coraline tidigare övergår mitt förstånd.

Var är Jane Eyre?

Månadens editbok är Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde. Huvudperson i boken är den 36-åriga Torsdag Nesta, agent på Litteraturroteln. Vi befinner oss i ett Storbritannien som liknar det Storbritannien vi känner till, men i Torsdags verklighet finns tidväktare som kan förflytta sig i tiden, människorna har dronter som husdjur och landet befolkas av diverse väsen som vi inte är bekanta med idag. Torsdag Nesta arbetar med att skydda litteraturen, se till att inga stora verk stjäls, exempelvis. Ärkeskurken i boken, Acheron Hades, är på jakt efter orginalmanuskript till litteraturhistoriens stora verk. Genom en snillrik uppfinning som inkluderar bokmalar hoppas Hades kunna hoppa in i originalmanuskriptet, rakt in i romanen och förändra berättelsen genom att ha ihjäl huvudpersonen. Torsdag kämpar berättelsen igenom med att försöka stoppa honom.

Det här är en rolig bok och humor i bokform är inte min kopp te. Jag är en torrboll. Var är Jane Eyre? jämförs i baksidestexten med Liftarens guide till galaxen och den har en form av studentikos humor som jag inte gillar alls. Att mannen som motarbetar Torsdag heter Jack Schitt är ett smakprov på ordvitsandet som jag inte riktigt njuter av. Berättelsen är ändå lite härlig. Det tog lång tid för mig att komma in i berättandet, men jag gillar exempelvis hur man i berättelsen kan besöka romaner, att karaktärerna i dessa romaner lever sin berättelse om och om igen och att det går att vandra osedd som besökare i romanen om man håller sig utanför berättarperspektivet. Det skulle jag vilja göra!

Var är Jane Eyre? kommer att göra sig utmärkt som film. De lustiga karaktärerna och det som utgör fantasy i romanen är väldigt visuellt beskrivet som när de små bokmalarna rapar ut överflödiga apostrofer och kommatecken efter ett skrovmål, eller när Torsdag måste täppa igen ett tidshål med en basketboll, exempelvis. Det är en actionfylld och fantasieggande berättelse som gjord för vilken Hollywood-regissör som helst att ta sig an.

Summa summarum: Uppfriskande läsning och en roman jag inte skulle läst i vanliga fall, men uppföljarna till Var är Jane Eyre? kommer jag inte att läsa.

Hungerspelen

Det var länge sedan jag sträckläste en bok som jag gjorde när jag läste Hungerspelen. Sjukt spännande! Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins är en slags orwellsk 1984 möter tv-serien Robinson och filmen Gladiator. Det kanske ska tilläggas att jag har en förkärlek till dystopier; Hungerspelen gjorde mig inte besviken.

Prim förlorar lottdragningen i Distrikt 12 på Slåtterdagen. Det innebär att hon tillsammans med en pojke i åldern 12-17 år från samma distrikt blir en av 24 deltagare i de årliga Hungerspelen. Hungerspelen är regimens sätt att påminna invånarna i den totalitära staten Panem om vad som händer med dem som gör uppror. I Hungerspelen tävlar de 24 deltagarna mot varandra på en milsvidd arena tills det bara finns en överlevare. Vår huvudperson Katniss kan inte låta sin älskade lillasyster Prim delta i spelen och hon tar hennes plats.

Hungerspelen griper tag i mig från sida ett, jag fascineras av staten Panem och verkligheten som målas upp och när själva spelen börjar är jag såld, fast och kan inte sluta läsa. Katniss är en intressant figur och boken bjuder på ett par oväntade vändningar och vår hjältes väg till att överleva i detta Robinson på liv och död är riktigt spännande. Spelarna måste överleva på det naturen ger samtidigt som de försöker ha ihjäl varandra; hunger, törst, krigskonst, smidighet och list är centralt i berättelsen.

Suzanne Collins kommer aldrig att vinna något Nobelpris, men Hungerspelen är spännande och jag tänker läsa de andra delarna i trilogin. Det ryktas dessutom att boken ska bli film inom kort. Lita på att jag kommer att pracka på Hungerspelen på kidsen i skolan. De kommer att älska den.

PS: Johanna, om du läser detta. Detta är en bok som du verkligen skulle gilla. Läs! Läs!

http://knuff.se/isbn/9789170016981