De introvertas revansch

Om du var tvungen att spendera två veckor helt ensam eller alltid omgiven av bekanta, vilket skulle du välja?

Hur du svarar vittnar om huruvida du är extrovert eller introvert. De flesta av oss vet nog redan hur det står till med den saken, men också att extraversion anses vara det önskvärda i vår kultur. Att vara social, pratsam och framåt står liksom högre i kurs än ensamhetssökande och att vara tystlåten.

Men! Till fellow introverta måste jag nu tipsa om Svd:s artikel i söndagens kulturdel, där två nya fackböcker ger oss introverta en (lågmäld) revansch: Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain och Linus Jonkmans Introvert. Den tysta revolutionen. Kanske något för hängmattan i sommar? För, ve, du är väl inte en sån som väljer ständig social samvaro före tystnaden och ensamheten?

PS: Kolla in Susan Cain på TED Talks, vettja:

 

Psykologer läser Var det bra så?

I torsdags 14/3 var det återigen dags för Psykologer läser böcker på Kulturhuset. Denna gång hade psykologen och författaren Jenny Jägerfeld satt tänderna i Lena Anderssons Var det bra så? tillsammans med psykoterapeuten och sexologen Linn Heed Ackerfeldt.

Var det bra så? handlar om Lotta Svensson och hennes klasskamrater som växer upp i den fiktiva förorten Stensby under 70- och 80-talet. Den sociala hackordningen på skolan är stenhård, alla vet vem som är populär och vem som inte är det. Ett verbalt, socialt och till och med fysiskt krig utkämpas mellan klasskamraterna, allt för att förstärka den egna positionen eller för att inte hamna lägre än vad man redan befinner sig.

Förutom högläsning med inlevelse bjöd psykologerna på intressanta diskussioner om innaför- och utanförskap, ensamhet och psykologisk överlevnad. Heed Ackerfeldt menade att man kan läsa Var det bra så? som en studie i försvarsmekanismer och beskrev förnekande, intellektualiserande och kompensation med hjälp av exempel från boken. Jag antecknade givetvis flitigt under hela genomgången. Var det bra så? är utan tvivel en bok att använda i psykologiundervisningen.  

Eftersom Var det bra så? till stor del utspelar sig i skolmiljö kom vi att diskutera denna i det gemensamma samtalet efter psykologernas genomgång. Jägerfeld menade att arbetet som skolpsykolog ofta kunde kännas som att sätta ett litet plåster på ett stort blödande sår, att de strukturella problemen ofta är en viktig del av individens problem, precis som i Lotta Svenssons fall. 

Jag undrade om Jägerfeld och Heed Ackerfeldt, i egenskap av psykologer som arbetar med unga människor, kunde se något vi i skolan kunde förändra på strukturell nivå. Jägerfeld betonade då vikten av att inte ha för många elever i varje klass, något hon tidigare också skrivit om i Modern Psykologi. Hon uttryckte också en frustration över att politiker och andra makthavare sällan verkar ta hänsyn till de forskningsrön som presenteras runt psykisk hälsa i skolan. Heed Ackerfeldt betonade hur ett samtal (som det mellan Lotta och SYO-konsulenten) kan göra stor skillnad i en människas liv.

Psykologer läser böcker sker i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet. Vid det här tillfället samarbetade man även med Stockholm läser. Vill du hålla koll på vilka böcker psykologerna läst eller när de ses härnäst är det bara att trycka gilla på deras facebooksida. Nästkommande böcker på tur att diskuteras är Cirkeln, Eld och Zlatan-biografin. Kommer ni, eller?

Vårt bedrägliga självbiografiska minne

Det vi minns om oss själva och att vi gjort behöver verkligen inte vara sant och de livshändelser vi uppfattar som viktiga i våra liv är kulturellt betingade.

I januarinumret av Modern Psykologi finns en intressant artikel om självbiografier och deras sanningshalt i relation till vårt minne och minnets uppbyggnad. LÄS! Artikeln heter  "Här är ditt liv" och är skriven av Nils Pennlert.

I artikeln förklarar Mikael Johansson, professor i psykologi vid Lunds universitet (och min före detta psykologilärare på universitetet, faktiskt) att varje gång vi minns något förändras minnet. Exempelvis är det så att varje gång vi plockar fram ett minne binder vi om det, alltså skapar nya kopplingar till minnet. Är vi ledsna när vi minns något kan vi exempelvis binda in dessa känslor med minnet.

Det självbiografiska minnet verkar också vara en kulturell skapelse. De händelser vi minns som viktiga finns inskrivna i vårt life script, vårt livsmanuskript, vars ramar skapas redan i barndomen där olika händelser (den första kyssen, studenten, giftermål) förväntas hända.

Litteraturvetaren Ingrid Elam gör också jämförelser av självbiografier från antiken till idag i artikeln och beskriver likheterna mellan självbiografier från olika tider. Exempel på motiv som återkommer är mannens första ensamma tid i storstaden eller författaren som återvänder till barndomshemmet för att röja upp efter att ena föräldern dött eller hur kvinnor måste avvisa de befintliga föreställningarna om hur en kvinna ska vara innan de kan hitta sitt eget jag.

Du som planerar att ge ut en självbiografi har alltså en del att tänka på. 

Författarskap och psykisk (o)hälsa

Jag har tänkt att det vore f-a-n-t-a-st-i-s-k-t att vara författare. Tänkte mig ha en skrubb i ett hus i Gamla Stan där jag sitter i tystnad och ensamhet och skriver kloka ord, dricker kaffe och blir rik som ett troll. Problemet med den tanken har väl emellertid varit att jag inte precis har något klokt att skriva, och då faller ju allt det andra. Tur var det skulle det visa sig, för idag läste jag artikeln nedan i senaste numret av Modern Psykologi. Nu tänker jag att jag är lyckligt lottad som inte är författare. Jag är ångestfylld så det räcker, liksom.

Psykoterapi i serieformat

 

Finns det något som inte kan sägas med ett seriealbum nuförtiden? 

Min senaste serieskatt är Couch Ficiton av Philippa Perry och Junko Graat. Här får vi följa Pat, en kattälskande sandalprydd terapeut, och hennes klient James som är kleptoman. Läsaren får både se vad karaktärerna tänker och säger, och med hjälp av fotnoter förklaras de tekniker som används. Med humor och allvar beskriver Perry (som själv är psykolog) terapins olika skeden och förklarar tekniker som fri association, hypnos och drömtolkning ur ett modernt perspektiv.  Boken bemöter många av fördomarna runt PDT, psykodynamisk terapi, så som att den är sexfixerad och lägger stor tyngd vid barndomen betydelse. Bilden av terapi så som Perry presenterar den är tydligt uppdaterad och nyanserad.

Jag packar ner Couch Ficition i jobbväskan och kommer helt klart använda den i psykologiundervisningen framöver. Är du också nyfiken på hur PDT går till rekommenderar jag boken varmt.

Psykologer läser böcker

Jag och Edit-Lisa besökte Kulturhusets återkommande event "Psykologer läser böcker" idag. Jenny Jägerfeld (fantastisk författare och psykolog) och Allan Linnér (nya radiopsykologen i P1) diskuterade Strindbergs En dåres försvarstal med oss i publiken och jag lärde mig ett och annat om Strindbergs anknytningsmönster, rädsla att bli lämnad och om hur August Strindberg och Siri von Essen hade kunnat växa genom parterapi.

Förutom att ta in all denna kunskap om Strindbergs relationer hann jag tänka att kulturtanter är alldeles förtjusande och att jag gjorde en insats för åldersintegrationen genom att sänka medelåldern på detta event med sisådär 10-15 år.

Summa summarum, ett trivsamt litterärt äventyr med fina uppslag till psykologiundervisningen.

Dygdens glädje - en angelägen historia

Det händer ibland att jag läser en bok som skakar om mig och får mig att se på världen med nya ögon. Johan Wennströms bok Dygdens glädje är en sådan. I Dygdens glädje målar Wennström upp bilden av ett samhälle där vi blivit alltmer vilsna. Genom att summera de viktigaste tankarna runt det stora (och växande) forskningsfältet positiv psykologi väcker han en slags samhällskritik - finns det något i vårt moderna samhälle som utgör grogrund för psykisk ohälsa?

Svaren som levereras är skakade läsning om hur sannolikheten att drabbas av depressionerna ökar dramatiskt om du är ung idag, om hur vi blivit alltmer narcissistiska, saknar moralisk vägledning (dygderna!) och om hur våra mänskliga skyddsnät - det nära sociala sammanhanget och den täta gemenskapen - försvunnit ut ur våra liv. Vi ser oss som offer och har slutat uppskatta det vackra; film, musik och konst vältrar sig i svårmod, psykisk sjukdom och elände.

Nog är det så att boken satte ord på något jag känt och anat, det är något fel med vårt samhälle om människor mår så dåligt, fastän vi har det så bra. Wennström ger också förslag på hur vi ska vända den negativa trenden och visar bland annat på dygdens glädje, att hitta tillbaka till de dygder (exempelvis ödmjukhet, måttfullhet och godhet) som redan de antika romarna pekade ut som viktiga för oss, och att leva efter dem kan vara en hjälp på traven.

Psykologi är utan tvivel ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, jag är trots allt psykologifröken. Den här boken är emellertid en bok som angår alla. Wennström har ett vackert språk rikt på metaforer och referenser till modern populärkultur vilket gör bokens innehåll lättillgängligt, trots att det är en bok med ett komplext innehåll. LÄS!

"Vad Seligman [en av grundarna till positv psykologi] argumenterade för var att mycket av det som föregående generationer hade haft att hålla fast vid när livet prövade dem föll bort eller revs ned med början på femtio- och sextiotalet. Det vill säga just som den första generation som på åttiotalet visade sig vara känsligare för depression föddes. Kvar i bråten och byggdammet stod individen med bara sig själv att hålla i handen. Eller som sångerskan Whitney Houston sjunger i den tidstypiska åttiotalshiten The Greatest Love of All, som visar sig vara kärleken till sig själv: >A lonley place to be/I learned to depend on me.< Men att döma av den skenande depressionsstatistiken är det inte tillräckligt, vilket kanske Whitney Houstons eget liv illustrerar."

Verklig lycka

Psykologifröken fröjdas!

Läser Martin Seligman, och inser att han ska bli min guru, min mentor, mitt hopp i havet av psykisk ohälsa. Seligman och den forskningstrend han startat är fjärran från enkla självhjälpsböcker och det grottande i psykisk sjukdom som tidigare härskat inom psykologin.

Jag tror på mänskligheten när jag läser Seligman, det är fa---mig härligt det.

Bokfint i skolans värld

Bokfint i veckan:

• Fina boksamtal med fina ungdomar utifrån Aidan Chambers modell. De läser böcker på temat krig och fred och utanförskap och galenskap och jag lyssnar på deras reflektioner. Chambers, du genialiske man, tack för din inspiration!
• När en elev berättade att Brott och straff som hon just nu läser för mig i Svenska är den bästa bok hon läst.
• Ett mycket givande samtal under en lektion i Psykologi, där jag kom att prata om motivation utifrån Zlatans bok tillsammans med en elev som undrade om hämnd kan göra män till bra fotbollsspelare.
• Fyrtio minuter knäpptyst läsning i en klass med trettiotvå elever. 

I stunder som ovan struntar jag i alla tråkiga diskussioner om skolans brister, överbelastning och stress och vet att jag har världens bästa jobb. Älskade lärarkår - ni är hjältar varje dag. Glöm det aldrig.

Att läsa självhjälpsböcker

 

I kursen Psykologi B får eleverna nu läsa var sin självhjälpsbok om de vill. Jag hade lite grand trott att inte så många skulle välja att läsa, eftersom de läser romaner i andra kurser och inom kort ska läsa ytterligare en hos mig i samma kurs (Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva). Men, så fel jag hade! Nästan alla i klassen valde var sin bok och med entusiasm tog de sig an läsningen. Några elever valde till och med två böcker vardera. 

Tanken är att de ska följa bokens råd, utvärdera dem samt koppla metoden till befintlig teori i kursen och undersöka om den är evidensbaserad eller inte. Spännande, eller hur? Jag återkommer självfallet med listan över böckerna som blev elevernas favoriter.

Ny lärobok i psykologi

Läser in mig på nya läroboken i psykologi, dricker te och kurerar en förkylning (min egen, faktiskt). Har köpt in 70 nya böcker (gulp!), så nu hoppas jag att de ska hålla måttet hela vägen. Nadja Ljunggren, visst är det en bra bok du skrivit?

Själ och kropp, en bok om motionens förtjänster

 

I Friskis och Svettis-tidningen tipsades det i senaste numret om Själ och kropp av Jill Taube och jag tänkte genast att den kan vara något att insipreras av i undervisningen på samhällsprogrammet med beteendevetenskap som inriktning, alltså det gymnasieprogram där jag undervisar till vardags.

Psykiatern Jill Taube förklarar med lättbegriplig svenska varför motion gör att vi mår bättre och hon hänvisar till adekvat forskning och egna belysande exempel boken igenom. Jag hittade definitivt matnyttiga avsnitt att använda i skolans värld, men väldigt lite var nytt. Jag har hört det mesta om vardagsmotionens och långpromenadernas vinster förut, helt enkelt. 

Bokens förtjänster ligger nog egentligen inte på redovisningen av motionens förtjänster så mycket som på Taubes vilja att inspirera till mer av motion på recept. Förmodligen skulle många med förskrivningsrätt inom vården kunna (och behöva?) läsa och inspireras av boken. Det skulle vi ju alla tjäna på: färre sjukskrivningar och fler välmående människor i vårt land känns ju liksom helt rätt. Så, vårdfolk: LÄS och inspireras!

Relationskompetens i pedagogernas värld - en bok för alla lärare som suckar och säger att det var bättre förr

 

Jobbpeppen har börjat och första bok ut var Juul och Jensens Relationskompetens i pedagogernas värld. Med ett akademiskt språk och enligt konstens alla regler redogör Jesper Juul och Helle Jensen för hur man lär barn och ungdomar att ta ansvar och hur man som lärare vårdar relationen till sina elever, kollegor och föräldrar. Och det vill ju alla, eller hur?

I vanlig ordning serverar Juul ingen metod som lovar hundraprocentig utdelning. Det finns ingen quick fix. Istället beskriver Juul och Jensen ett förhållningssätt där vi som pedagoger uppmanas att visa vägen för personligt ansvar genom att ta eget ansvar, arbeta med elevernas självkänsla, uppmana ungdomarna att verbalisera egna önskningar och på allvar respektera också ett nej eller en åsikt som går stick i stäv med vår egen. Det kan verka självklart, men Juul och Jensen pekar på hur maktstrukturen i skolan ofta hindrar ungdomarna att ta ansvar.

Efter att ha läst ut boken tar jag med mig flera lektionstips och idéer för att höja kollegiets relationskompetens, bland annat känner jag mig bättre rustad för utvecklingssamtal, ska visa läsa Pinocchio med mina elever och vill införa kollegial reflektion. Det här är en bok som alla pedagoger borde läsa, men speciellt de som menar dagens ungdomar är av ett sämre virke och suckar att det var bättre förr. Det var inte bättre förr, bara annorlunda. LÄS!

Fabulerats FYRA: jobbpepp

 

Om en dryg månad ska jag bege mig till jobbet igen efter ett h-e-l-t års föräldraledighet. Maken ska ta över ruljansen här hemma och jag ska KNEGA. Det ska bli väldigt kul. (Tror jag nu i alla fall). Elever! Intellektuell stimulans! 

En annan fråga är naturligtvis hur mitt arbetande kommer att påverka mitt läsande och bloggande. I skrivande stund tippar jag på en försiktig minskning av bådadera, men den som lever får se. Att vara pendeltågsberoende har sina fördelar, om man säger så. En försening är ju bara tråkig för den som ingen bok har.

För att känna rejäl jobbpepp tänker jag ägna december åt skolrelaterad litteratur så att arbetslusten riktig sköljer över mig och in i varje por. Ungefär så. Med fingertoppskänsla och stort engagemang har jag därför fört samman följande kvartett till min att-läsa-lista:

1. En bok om pedagogik: Relationskompetens i pedagogernas värld av Jesper Juul och Helle Jensen. Juul är ju en klok man, kanske kan han ha något lärorikt att säga till mig som lärare också?

2. En lärobok i psykologi, Psykologi för gymnasiet av Nadja Lundgren. En sprillans ny lärobok från Liber. Verkar mycket bra! Älskar, älskar mitt ämne. Nu ska jag få undervisa nya kursen Psykologi 1 från nya gymnasiereformen GY11. Bara en sådan sak.

3. En bok om läsning, Böcker inom och omkring oss av Aidan Chambers. Har läst flera av hans böcker förut, men det känns rätt att fräscha upp kunskaperna om hur man skapar bra samtal om litteratur med elever. ÅH, vad kul det ska bli att få göra det igen! Nu kommer peppen, känner jag.

4. En ungdomsroman, Himlen börjar här av Jandy Nelson. För att komma ihåg hur det är att vara ung och för att kunna tipsa eleverna om bra böcker måste jag läsa lite ungdomsromaner mellan varven. Och så brukar de vara bra också förstås.

Då så. Nu ska jag förlusta mig ett par dagar med Jonathan Franzens Frihet, sedan är det operation jobbpepp som gäller. Wish med luck!

Här ligger jag och blöder

 

Sent ska syndaren vakna, och sisådär ett år efter att Här ligger jag och blöder vann Augustpris blev jag färdig att läsa den - Vilken fantastisk ungdomsroman det är!

Ungdomsromaner som hamnar i snyftträsket har jag svårt för, likaså de som är mest glass och ballong och lyckliga slut, men Här ligger jag och blöder är något annat. Och, nej, den handlar inte om en emotjej som skär sig själv i armarna. I romanen möter vi Maja som går i ettan på gymnasiet. Hon har skilda föräldrar och en komplicerad relation till sin mamma, saknar närhet. I romanens början skär Maja tumspetsen av sig under en skulpturlektion, vilket blir början till en räcka händelser som förändrar relationen till föräldrarna, kärleken och henne själv.

Huvudpersonen Maja är helt underbar. Tycker att det är fenomenalt att Jenny Jägerfeld genom henne lyckas verbalisera ungdomens ångest med tragikomik och självdistans. Det märks att Jägerfeld har gedigen erfarenhet av mötet med ungdomar och det faktum att hon är psykolog och nyttjar sin kunskap om psykets irrvägar till att skriva en trovärdig ungdomsroman tycker jag är fint. Mer av det! Det finns något äkta i romanen som jag tycker är sällsynt i ungdomsromaner: en närhet, en dos friktion och karaktärer med djup.

En vän till mig som var riktigt nere i skiten en gång, utbränd och trött, försökte muntra upp sig själv genom att le åt sin egen spegelbild, allt för att i detta  sorgliga ögonblick upptäcka att hon hade spenat mellan tänderna. Och precis sådan är känslan i Här ligger jag och blöder, en slags befriande tragikomik som måste tina upp det mest ungdomsromansföraktande hjärta.

Det här blir en roman som jag kommer att tipsa mina elever om, var så säkra.

Berörd av Blanche och Marie

Jag har hållit mig borta från historiska romaner och Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist är den första på mycket länge. Boken berättar en del av den tidiga psykologins historia, det borde väl vara något för mig?

Blanche var den kände psykiatrikern Charcots favoritpatient på sinnesjukhuset Salpêtrière och det sägs att de var förälskade i varandra. Hon hävdar själv att hon orsakade hans död. Efter Charcots död blir Blanche av med sina hysteriska anfall och börjar arbeta för den då ännu okända Marie Curie. Hon kom att hjälpa henne med hennes experiment med radium, vilket gjorde att hon fick amputera bort sina lemmar, en i taget tills hon dog av sviterna från all strålning hon utsatts för. P. O Enquist berättar historien om Blanche och Marie, utifrån Blanches fragmentariska och bitvis poetiska anteckningar.

Jag känner mig berörd av boken. Av Blanches oerhört tragiska öde, där hon mot slutet av sitt liv ligger och ruttnar utan armar och ben i en trälåda, medan hon tänker tillbaka på Charcot och kärleken till honom; Av den otroliga kvinnan Marie Curie, upptäckten av radium, Nobelprisen och hur hon rakryggad åkte till Stockholm och hämtade sitt andra pris, trots att Nobelkommittén uttryckligen bad henne att stanna hemma, eftersom hon hade en affär med en gift man; Av bilden av dåtidens psykiatriska vård på det ohyggliga sinnessjukhuset Salpêtrière där tusentals kvinnor låstes in: "Det var det övre avrundade skiktet i denna tragiska och komiska samling av sex tusen grå skuggor som mumlande, skrikande eller gråtande med långsamma rörelser, likt paddor, rörde sig genom de nedsmutsade gångarna och rummen, mellan dessa metertjocka murar, eller ute på de trånga öppna platserna i villrådiga grupper."

Boken är mörk. Kärlek står i centrum, men runt den finns sorg, död och förruttnelse. En roman kan belysa och ge liv åt historien, det är tydligt. P.O Enquists kommentarer vittnar om att han både äcklas av och beundrar kvinnorna han beskriver. För egen del blir jag ledsen i själ och hjärta när jag läser, mot slutet skumläser jag för att jag inte orkar ta in mer. "Men de måste ju båda haft en föreställning om vad kärlek borde vara. Var det inte så? För helvete, det måste ju varit så."

Årets sommarbok

På jobbet var det avslutning och årets höjdpunkt - att få välja sommarbok. Många fina fanns det att välja bland: deckare, biografier och faktaböcker. Jag snodde åt mig En dåre fri av Beate Grimsrud, en bok om att leva med schizofreni. Länge sedan jag läste något i den genren, tänkte jag. Och så blir det ett sätt att förena nytta med nöje, att finna nya dimensioner i psykologiämnet. Det blir bra.

Lyxjobbar. Gratis, men ändå.

Var på jobbet en sväng för att se fina elevers projektredovisningar, träffa kollegor och visa upp bebis. Min fantastiska kollega Malin gav mig en hög nya böcker inom området beteendevetenskap. Nya fina böcker. Om beteendevetenskap. Det är faktiskt lite lycka. Ska nog köpa snygga pennor och färgglada post-its att göra anteckningar på medan jag läser. Det blir ungefär som att jobba, fast bara det allra lyxigaste, lyxigaste - nya böcker och att ha tid att läsa, göra intressanta (nåja) anteckningar om och sedan drömma om alla roliga lektioner jag ska hålla. Onda tungor kanske hävdar att jag jobbar gratis och att vi kommunanställa är så otroligt lättlurade. Men, då vill jag säga: Det är NYA böcker. NYA. Punkt.

Kolka är ingen grå socialrealistisk roman. Långt ifrån.

Jag gillar Bengt Ohlsson. Bland annat skriver han krönikor i DN om fredagarna och så har han ju skrivit Gregorius som är en otroligt fin roman (som han dessutom fick Augustpriaet för 2004). I höstas kom Kolka. Det märkliga är att jag inte varit sugen på att läsa den. Det osade grå öststatsrealism om den, och det är inte min bag. Av en slump hörde jag dock den högläsas på P1 och jag insåg att jag misstagit mig. När den senare blev vald till Editbok började läsningen.

Ytterst handlar romanen om att kunna ta emot snällhet och att vara snäll själv, något som vår huvudperson inte klarar av. Kolka är skriven i jagform och bokens jag är flicka i tonåren, men vi vet varken vad hon heter eller hur gammal hon är. Språket är lysande. Med korta laddade meningar ser vi världen genom flickans ögon. Hon betraktar sig själv utifrån och är kritisk till det hon ser.  Vi förstår att hon flyttat från Kolka i Lettland till en rik styvmamma i England tillsammans med sin pappa och att hon har svårt att finna sig till rätta. Utifrån hur flickan agerar märker vi att hon känner skuld. Vad skulden ytterst beror på vet vi emellertid inte, men Ohlsson lämnar pusselbitar som läsaren själv får fundera över: det faktum att flickans mamma övergett henne när hon var liten, att pappan gift om sig, att hon lämnat sitt hemland. Vill man vara lite psykologitorr skulle man kunna säga att flickan ur ett kognitionspsykologiskt perspektiv fastnat i ett negativt grundantagande om sig själv: Jag är inte värd att älskas.

Kolka är en snillrik roman. Det finns tydliga symbolvärden som gör att berättelsen står sig och är värd att läsas flera gånger. Välskriven, intressant, snabbläst. LÄS!


Läs vad andra bloggare tycker om Kolka här.

Sigmund Freud - Mannen och verket

Inför höstterminens undervisning i psykologi skummade jag igenom Lars Sjögrens bok Sigmund Freud - Mannen och verket. Det är i ärlighetens namn en ganska torr skapelse skriven på en svenska som känns omodern och stolpig. Men, visst, allt det viktiga finns med: kokainepisoden, fallet Anna O, drömtydningen och teoribildningen förstås. Den stora behållningen är nog emellertid s. 12 - 21 där det finns en kort översikt över Freuds liv och verk. Känns väldigt bekant från min handledares material under praktikperioden på lärarhögskolan, dessutom. Hur som helst kan inte ämnet psykologi introduceras utan en förklaring till dess uppkomst och då är ju Freud onekligen nyckelpersonen, och fascinerande är han, även i Lars Sjögrens tappning.