Tre bokpaket och ett bekymmer

Att hösten är böckernas tid är uppenbart: BOKMÄSSA, boksläpp, författarbesök. I fredags väntade tre (!) bokpaket på mig innanför dörren: Jenny Jägerfelds och Sara Kadefors nya ungdomsromaner Jag är ju så jävla easy going och Lex bok tillsammans med en nya fantasyroman från Modernista förlag.

Nu behövs regnrusk och innesittarväder för i den här finhösten blir inte många böcker lästa, men det får väl räknas som ett rart bekymmer.

Fågelbarn

Många har skrivit fina recensioner av Christin Ljungqvists eminenta rysare Fågelbarn. Läs exempelvis i Svd, eller på någon av bloggarna Stringhyllan, Lingonhjärta, Bokstävlarna, EnligtO eller och dagarna går... 

Istället för att klämma ur mig en egen recension skulle jag vilja sammanfatta saker som jag tycker är helt fenomenala i Fågelbarn och med det säga att jag väntar ivrigt, klappar händerna av upphetsning och studsar upp och ner av tanken på att det kommer en tredje bok av Christin Ljungqvist:

1. Detta att Ljungqvist låter en av bikaraktärerna från första romanen Kaninhjärta vara huvudperson i andra är så listigt gjort. Vi får känslan av att Ljungqvist har ett eget parallellt universum som vi ska få tillgång till. Vem blir huvudperson nästa gång?
2. Jag har en faibless för skräck, att bli rädd och att rysa. Sällan jag gör jag det dock, är inte mörkrädd, gillar inte skräckfilm, läser inte Stephen King. Det finns en svärta i Ljungqvists romaner som går under huden på mig. Något magiskt sker i Ljungqvists ord, i det flortunna mötet mellan det vardagliga och övernaturliga är det bitvis riktigt, riktigt otäckt.
3. SPRÅKET. Utan att bli tillkrånglat eller krystat är bildspråket en extra dimension i Ljungqvists berättande. Jag njuter av orden medan jag läser.

Förlag: Gilla Böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Zippen målar musik (men inte hemma hos oss)

Räcker det att en barnbok underhåller, eller kan vi förvänta oss mer av den?

I Zippen målar musik träffar vi pojken Zippen och hans syster syrran som gör musik och dansar tillsammans. Handlingen är berättad rakt-på-sak: Zippen dansar och blir glad, ritar noter och vill göra om dem till musik och blir arg när det inte går, får hjälp av syrran och då blir allt roligare. Sist i boken läser vi om olika instrument. Zippen målar musik är en del av en kommande serie och det här är första delen.

Ur ett vuxenperspektiv är boken evinnerligt tråkig. Färgbilderna känns gråa och tillför inte så mycket till berättandet, estetiken liknar den som finns i tecknade serier likt Dennis från 80-talet. Texten känns pratig och banal, samtidigt som ett komplext begrepp som noter har en central roll i berättelsen.

Jag saknar finurliga bilder som hos Sven Nordqvist, vacker estetik som hos Emma Adbåge, rim och lek med ord som hos Lennart Hellsing, eller en mer komplex handling som belyser barnets hela känsloregister, likt de berättelser vi hittar i Pija Lindenbaums barnböcker. Zippen målar musik är varken mer eller mindre än en berättelse om en pojke som dansar och skapar musik med sin syster.

Dottern verkar emellertid inte ha något emot boken. Hon lyssnar, diggar med när Zippen dansar och pekar igenkännande på olika instrument medan vi läser.

Jag inser att det är kulturelitistiskt snorkigt att såga den här barnboken. Precis som jag som barn storälskade de glättiga Disney-barnböckerna kan säkerligen de flesta treåringar tycka om Zippen. Det är jag som vuxen som inte gillar barnböcker som inte erbjuder djup, finurlighet eller bilder som är vackra för ögat. Det räcker inte att barnböckerna bara underhåller, tycker jag. Vad tycker du?

Ålder: 3-6 år
Författare: Linda Palm
Illustratör: Jessica Lindholm 
Förlag: Idus förlag (recensionsex.)
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Veckans ord: paketlycka

Paketlycka är att få Christin Ljungqvists nya bok Fågelbarn hem i brevlådan när man (läs: jag) är i lite allmänt behov av något stärkande. Tack Gilla för den fina presenten!

Eftersom ingenting varar

Om du aldrig någonsin kommer tillbaka, har jag hunnit ge dig tillräckligt med kärlek? Har jag tagit mig tillräckligt med tid för att se på dig, lyssna på dig, se dig växa, förundras över dig? Har du fått tillräckligt med klappar på kinden, tillräckligt med pussar? Har vi skrattat tillräckligt tillsammans? Bara ingen har gjort dig illa.

Jag gråter en nästan bottenlös gråt när jag läser Laurence Tardieus kortroman Eftersom ingenting varar. Om det är moderskärleken som värker eller om det är Tardieus förmåga att skildra mänsklig sorg, förtvivlan och försoning som berör mig törs jag inte svara på, men det kan kvitta. Eftersom ingenting varar är en brutal käftsmäll som väcker mig ur vardagsledan, får mig att sluta bry mig om gråvintern och gnälla om hög arbetsbelastning, en roman som ropar åt mig att ta vara på min tid med dem jag älskar.

Geneviève och Vincent har förlorat sin dotter Clara när hon var åtta år, flickan försvinner och hittas aldrig. I början av romanen förstår vi att paret efter Claras försvinnande gått skilda vägar, men att de nu ska mötas igen efter femton år isär. Vi får också veta att Geneviève är döende.

Berättelsen skildras ur bådas perspektiv i tre separata kapitel, genom Vincents tankar i nutid och Genevièves dagbok från tiden då Clara försvann. Det sista kapitlet skildrar parets återförening. Romanens storhet är hur Tardieu fångar sorgen och försoningen i ett vackert och avskalat språk:

Kanske har du tänkt att jag under de här sista åren har "sörjt färdigt", som man säger. För att du, du kanske har vunnit slaget över smärtan. Men jag har inte ens fört striden. Jag har inte haft modet. Jag har nöjt mig med att leva med min smärta, som med en oönskad följeslagare som man är tvungen att bo ihop med. Jag har aldrig accepterat. Aldrig. För mig är hon fortfarande levande någonstans. Vi har förlorat henne, men hon har inte förlorat.

Eftersom ingenting varar lyckas skildra styrkan och storheten i försoning och mänskliga möten. Mitt i sorgen är det VACKERT. Just detta berör mig allra mest när jag läser. En roman med en handling som den i Eftersom ingenting varar kräver en författare med tillgång till orden som kan rymma stora mänskliga känslor utan att banalisera och skapa schabloner. Laurance Tardieu har orden.  

Förlag: Oppenheim (recensionsex.)
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus, Adlibris eller Fritz Ståhl

För gammal för Wallflower

Stephen Chboskys The perks of being a wallflower (1999) eller Wallflower som den kommit att heta i den svenska översättningen har väl i det närmaste blivit en kultbok, men jag inser att jag borde läst den när den kom ut, inte när jag blivit 30+.

Boken handlar om Charlie som nyss börjat high school och skriver brev till en för läsaren okänd adressat, där han berättar om sådant han grubblar över. Vi förstår ganska snabbt att Charlie är en wallflower, en person som iakttar, snarare än deltar.

Efter att ha läst ut Wallflower förstår jag varför den blivit omtyckt. Charlie är en person att tycka om. Hans strapatser och grubblerier har både skärpa och naivitet, vilket gör honom väldigt charmig.

För egen del blir Wallflower lite utav en axelryckning. Jag tror dessvärre att jag blivit för gammal för Charlie. Emellanåt tänker jag att språket i boken är för barnsligt för en fjortonåring, men det är kanske precis vad det inte är. Hade jag läst boken när jag gick på högstadiet hade jag förmodligen storgillat den. Nu tänker jag, likt en tant i galoscher, att jag har blivit allergisk mot den typ av psykologiska förklaringsmodeller som boken erbjuder (jag tänker på slutet och hur det förklarar varför Charlie är som han är).

Kort och gott: Det är nog dags för mig att bita i en mustig, svårläst roman i Hc-hyllan nu så att jag slutar gnälla.

Förlag: Gilla böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013 på svenska
Köp den, exempelvis på Bokus, Fritz Ståhl eller Adlibirs

The perk of being a blogging boknörd

perk  

(noun) informal an advantage or extra thing, such as money or goods, which you are given because of your job.

Tack Gilla Förlag, ser mycket fram emot läsningen!

Samarbete med fluga

Novellsamlingar som Samarbete med fluga är lite som att få ett extraliv när man trodde att det var kört, en injektion läslust i presemestriell vardagsleda. Jag har ju varit lite allmänt blasé på sistone, inte ens läst på tåget till jobbet, vilket får ses som ett allvarligt varningstecken på allmänt förfall. Lydia Davis Samarbete med fluga var emellertid en liten skatt, så finurligt skriven att jag var tvungen att ta mig ur min dvala. Inte minst blandningen mellan ytterst korta noveller (fyra-fem rader) blandade med ensides- och trettiosidorsberättelser var vederkvickande.

Huset där humlorna bor

 

Så fick jag då en Booked-bok till slut. En barnbok visserligen, men ändå. En Booked-bok. Halleluja!

När jag var nio hade jag just på riktigt upptäckt böckernas magiska värld och Maria Gripes böcker. Älskade då och fortfarande hennes berättelser där det övernaturliga och sagans värld går hand i hand med verklighet och vardag. Det är lite samma känsla jag får när jag läser Stefan Castas bok barnbok Huset där humlorna bor och det vilar en magisk melankoli över berättelsen som jag verkligen tycker om.

Boken handlar om Myra Johanna som stöter på Sverker, eller Humlekungen, en man som förvarar tusentals humlor i sin källare och som hoppas kunna bygga ett jättebo åt humlorna där han bor. Berättelsen går att läsa på flera plan och kan också ses som den om en väldigt ensam flicka som har svårt att skilja saga från sanning, samtidigt som den belyser udda vänskap, integritet och utanförskap. Genom humlornas perspektiv belyser boken vackert årstidernas gång och det finns en fin kärlek till naturen i berättelsen.

Nu är jag ju närmre trettiotre och har ingen riktig aning om hur en nioåring upplever Huset där humlorna bor. Jag känner ett par stycken nioåringar och försöker fundera över hur de skulle uppleva boken om de får chansen. En tanke jag har är att de är allt bra mycket klipskare än jag trott om de läser boken och förstår det underliggande temat, men det är de kanske?

Hur dagens kids tar sig an lågmäld melankoli och de mörka teckningarna i boken kan jag bara gissa. För egen del är jag väldigt förtjust i just detta. Jag är så förtjust i bilderna att jag lite i smyg önskar att fler romaner vore illustrerade, faktiskt. Att läsa barnböcker gav mersmak, känns gott att jag har min dotter att skylla mitt barnboksläsande på. Huset där humlorna bor skulle jag med glädje läsa för henne om jag får chansen när hon är nio.

Plötsligt händer det. Inte.

Efter tre tappra försök att få en Booked-bok lyckades jag erövra en. Trodde jag. I säkert två timmar levde jag med villfarelsen att just JAG skulle få ett nummer av tidningen OM.

"Nya tidningen OM:s mål är att vara det enda livsstilsmagasinet du behöver. Vassa reportage blandas med mode, skönhet, sex, inspiration, design, krog och reseberättelser. Visionen med OM har varit att kombinera det ”glossiga” med hög kvalitet. Dessutom jobbar redaktionen mycket med facebook, twitter och sin sajt, där de erbjuder intressant extramaterial på www.ommagazine.se som släpps i samband med första numret."

Men, sedan kom mejlet med texten:

Hej,

Du var en av dem som ville läsa nya, glossiga magasinet OM:s första nummer. Tyvärr var andra Bookedvänner snabbare och de 150 läsexemplaren gick fort åt.
Men snart släpper vi nya intressanta titlar. Lycka till då!

Tröttsamt, det är vad det är.

/Jagärintebitter.

Alla mina vänner är superhjältar

 

Månadens Editbok är den lilla fina Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Efter två pendeltågsresor till och från jobbet var den rara berättelsen om Tom och hans superhjältevänner slut. Boken är lika mycket ett kartotek över kavata och otippade superhjältar som berättelsen om Tom som vill bli synlig för sin fru, Perfektionisten. Perfektionisten har nämligen blivit hypnotiserad av sin ex-pojkvän Hypno och nu tror hon att Tom inte finns längre, att han lämnat henne.

Härmapan, Humörsvängaren, Inverteraren och (min personliga favorit) Madame Görrentallteftersom är bara några av alla superhjältar vi möter i boken och Toms tappra försök att nå fram till sin fru gör boken läsvärd bara det. Det här är feelgood så som jag vill ha det och jag undrar om inte jag har en och annan superhjälte runt mig jag också. Läs!

Sri Lanka, havet och doften av apelsinblom

 

Hur mycket vet du om oroligheterna på Sri Lanka? Innan jag läste Brixton Beach av Roma Tearne visste jag i det närmaste ingenting. Mitt ointresse för främmande kulturer har ju, rent historiskt, varit oroväckande stort (ja, jag skäms). Men, nu har jag på kort tid både läst Achebe och al-Aswany och jag har gläntat på dörren till världen bortom väst. Bättre sent än aldrig, brukar det ju så fint heta.

Brixton Beach handlar om Alice Fonseka som växer upp i Colombo med en singalesisk mamma och en pappa som är tamil. I bokens början är Alice nio år, året 1973 och britterna har nyligen lämnat ön. Ett blossande missnöje växer bland singaleserna som förtryckts under det brittiska styret och oroligheterna blir allt större. Konflikten mellan tamiler och singaleser är snart ett faktum.

För Alice blir våldet och hatet snart tydligt. Hon blir utfryst i skolan och hon ser hur tamilska pojkar kidnappas för att aldrig återvända. När Alice mor Sita nästan omkommer av vanvård när hon ska föda Alice lillasyster får familjen nog och bestämmer sig för att flytta till England.

Berättelsen Brixton Beach handlar om tiden strax före Alice flytt till London och andra halvan beskriver hur Sri Lanka och havet förblir en stor del av henne även som vuxen i det kalla England. Medan andra halvan av berättelsen lämnar en del att önska är den första halvan vackert skriven och fängslande skildrad. Framförallt värker mitt hjärta av den fina vänskap som finns mellan den nioåriga Alice och hennes morfar Bee. Denna del av berättelsen skulle jag kunna stanna kvar i hur länge som helst. Morföräldrarnas hus Sea House som alltid verkar dofta av apelsinblom och mogen mangofrukt är så vackert beskrivet att jag är övertygad om att Roma Tearne skildrar en del av sin egen barndom här. Författarens liv visar också stora likheter med huvudpersonen Alice.

Andra delen av boken känns betydligt mer konstruerad och saknar den skärpa första delen har. Den vuxna Alice är inte alls så intressant som hennes nioåriga jag. Hur som helst är Brixton Beach en läsvärd berättelse och för egen del kan jag glatt konstatera att jag lärt mig lite, lite mer om världen.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Till våren kommer Sara Ohlsson på besök till kommunens bibliotek och jag ska dit med en klass elever, hade jag tänkt. Författarbesök! På arbetstid! (Jag älskar mitt jobb). Under ett par dagar sträckläste jag därför hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vilken härlig lite tingest det var, eleverna kommer att älska den. 

Boken handlar om sjuttonåriga Olivia och hennes kärleksbekymmer, om att vara sjutton år med krossat hjärta och osäker på om man är kär eller bara kåt. När pojkvännen John gör slut blir Olivias tillvaro ett virrvarr av fylla, hångel och engångsligg. I bakgrunden finns Jenni som alla vet är en slampa och bästa vännerna Emma och Tor som ger Olivia olika råd om hur hon ska hantera känslorna till John. Den ena tycker att hon ska glömma och gå vidare, den andra tycker att hon ska spela svartsjukekortet för att få killen tillbaka. Olivia själv vet bara att hon vill ha John. Och Danijel. Och Kalle.

Det finns en härlig humor i den här boken, likt många av de ungdomsromaner jag läst på sistone (Här ligger jag och blöder, Himlen börjar här, Det är så logiskt. Alla fattar utom du). Och precis som i flera andra ungdomsromaner har Olivia en dysfunktionell förälder som komplicerar tillvaron ytterligare. Ohlssons bok talar däremot klarspråk kring sex på ett uppfriskande nytt sätt, tycker jag. Utan att vara varken moraliserande eller präktig beskriver boken svårigheten att som ung tjej bara få vara lite kåt och leva ut det, utan att stämplas som slampa. Givetvis öppnar det upp för att diskutera vidare med elever kring varför tjejer oftare stämplas som slampa än vad killar gör och varför vi förlorar oss själva när vi fått vårt hjärta krossat. Säkerligen är det en bok för många att känna igen sig i och det gör boken fantastisk, tycker jag. Varför fanns det inte så här bra ungdomsböcker när jag var femton-sexton och behövde dem som mest?

Själ och kropp, en bok om motionens förtjänster

 

I Friskis och Svettis-tidningen tipsades det i senaste numret om Själ och kropp av Jill Taube och jag tänkte genast att den kan vara något att insipreras av i undervisningen på samhällsprogrammet med beteendevetenskap som inriktning, alltså det gymnasieprogram där jag undervisar till vardags.

Psykiatern Jill Taube förklarar med lättbegriplig svenska varför motion gör att vi mår bättre och hon hänvisar till adekvat forskning och egna belysande exempel boken igenom. Jag hittade definitivt matnyttiga avsnitt att använda i skolans värld, men väldigt lite var nytt. Jag har hört det mesta om vardagsmotionens och långpromenadernas vinster förut, helt enkelt. 

Bokens förtjänster ligger nog egentligen inte på redovisningen av motionens förtjänster så mycket som på Taubes vilja att inspirera till mer av motion på recept. Förmodligen skulle många med förskrivningsrätt inom vården kunna (och behöva?) läsa och inspireras av boken. Det skulle vi ju alla tjäna på: färre sjukskrivningar och fler välmående människor i vårt land känns ju liksom helt rätt. Så, vårdfolk: LÄS och inspireras!

Ja till Liv!

 

Liv Strömquist och jag drar kanske inte jämt alla dagar, det gör vi inte. Men det finns en kärlek också, åtminstone från mitt håll. (Liv känner ju överhuvudtaget inte mig, så om mig kan hon inte tycka mycket.) Nu har jag läst Ja till Liv!

Jag läste Prins Charles känsla för ett tag sedan och blev väldigt provocerad, men likaså är kanske Liv Strömquist den sparringpartner jag behöver i mitt feministiska sökande. Jo, för ett feministiskt sökande är precis vad jag sysslar med nuförtiden har jag märkt. Senast i torsdags kom jag på mig själv med att diskutera Prins Charles känsla och Under det rosa täcket med en god (manlig) vän. Det finns något där som jag inte är riktigt klar med.

Ja till Liv! är inte så enkelspårigt argt feministisk som Prins Charles känsla och det uppskattar jag. I Ja till Liv! får de flesta sig en släng av sleven och det är väldigt roligt mellan varven. Boken är en ABC-bok med seriestrippar om politik, feminism och svenskt vardagsliv. Barn ÄR kristdemokrater och det är inte synd om nördarna, där är vi ense, Liv och jag.

I bloggosfären och i tidningarnas recensioner har Ja till Liv! hyllats. Och boken förtjänar nog att hyllas, den är snygg, rolig och bitvis riktigt smart. För egen del ska jag väl bara fundera ut om jag är arg (vänster)feminist, liberalfeminist, humanist, eller något helt, helt annat bortom etiketternas djungel. Och det verkar i ärlighetens namn lättare sagt än gjort.

Bokadoption: Samtidigt på ett tak i Chinatown

Började läsa lite grand i Samtidigt på ett tak i Chinatown, men kände att det inte var en bok för mig. Det var något med uttrycket "skiter i att låsa" i prologen och det faktum att jag tycker mig se igenom författarens intentioner med boken som gjorde att läslusten dog. Jag vill inte läsa en berättelse, jag vill vara ett med den. Boken vandrar därför vidare till Elisabeth som tyckte att den verkade bra. Bokadoption ska inte underskattas, gott folk.

När gav du en bok nytt hem senast?

Mats kamp är min kamp

Igenkänningsfaktorn är enorm i Mats Jonssons Mats kamp. Serieromanen kunde varit skriven av mig, för guds skull. Boken beskriver brytningen från ungdom till föräldraskap, den nya identiteten, sömnbristen och jonglerandet mellan livets olika krav (som jag för övrigt VÄGRAR kalla vardagspussel för det är ett vedervärdigt begrepp).

Mats bor i början av romanen på samma del av Södermalm som jag, hänger på Kulturhusets Rum för barn med sin dotter och hans fru är överarbetande lärare (kunde varit jag). Familjen flyttar från Södermalm till Midsommarkransen vilket är den klassiska småbarnsflytten i Stockholms innerstad. (Kan på rak arm säga fem bekanta som gjort den resan). När Mats Jonsson beskriver sin vardag med dottern och tankarna kring föräldraskap är det så att säga huvudet på spiken.

Saker som slår mig:

1. Jag är otroligt ickeunik.
2. Jag ska inte låta Lotten gå i ett föräldrakooperativ.
3. Jag och Mats tycker olika om det här med sex timmars arbetsdag. (Kineserna, Mats! De kommer sluka oss hela.)
4. Det måste vara oerhört jobbigt att leva på att skriva självbiografiska serieromaner. Naket. Jag får en klump i magen när jag tänker på det.
5. Mats Jonsson är precis en sådan vanlig fin svensk man som Liv Strömquist verkar ha glömt att det finns i Prins Charles känsla.

Jag lägger till Mats kamp till listan över mina generationsromaner. MEN, hade jag tyckt att den var lika bra om den inte utspelade sig här och jag känt igen miljöerna? Hm, jag vet faktiskt inte.

Feelgoodromanen jag inte visste att jag behövde

Jag har jagat feelgoodfilmer ett par månader nu. Misslyckats. Det enda jag ser är kreddiga filmer om krig och ångest och de gör ju ingen glad. Senaste filmen som gjorde gott var Kärlek i Normandie och Franska nerver som går på bio nu. Jag har letat lyckliga slut. Däremot har feelgoodromanen har inte riktigt talat till mig. En ganska outforskad genre för mig, faktiskt. Jag visste helt enkelt inte om att jag behövde den. Förrän nu.

Under ett par dagar har jag läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Det är småputtrigt, det är amerikanskt, familjestrul, kärlekstrassel och JA, ett lyckligt slut. Det är inte stor litteratur, men allt kan inte vara det. Ibland är det bara så otroligt skönt att småskrocka medan man läser och luta sig tillbaka i läsfåtöljen i trygg förvissning om att det kommer sluta gott. Och det gör jag. Jag blundar för en del taffliga översättningsmissar och trivs medan filmen om familjen Foxman spelas upp för mitt inre.

I romanens början har vår huvudperson Judd har kommit på sin fru med en älskare, och älskaren visar sig vara hans chef. Judd förlorar jobbet och sin fru och hans pappa har precis gått bort i cancer.  Han är på botten. Faderns sista önskan är att familjen håller en shiva, en judisk ceremoni där man sörjer den bortgångne i sju dagar. Boken utspelar sig under dessa sju dagar då Judd gör upp med sin dysfunktionella familj och med kärleken. Det är stundtals roligt, hjärtligt och som gjort för en film med Hugh Grant i huvudrollen, en judisk Grant.

Och precis som när jag läste Ju fortare jag går desto mindre är jag är jag helt såld på Gilla Böckers trivsamma bokformat. Lite kärlek, faktiskt. Och efter Sju jävligt långa dagar är jag lite mer feelgood i själen, redo att ta mig an ny ångest.

Har du koll på bra feelgoodromaner för mig att läsa? Tipsa mig gärna!

En novellsamling som rotar och river i det som skrämmer mig mest

Det allra, allra mest skrämmande jag vet är filmer av David Lynch. Jag har inte ens sett klart Inland Empire för att jag attackgrät av skräck. Jag är inte mörkrädd och tror inte på spöken men att världen inte skulle vara så som jag tror att den är, eller att jag inte skulle vara den jag tror, att mitt psyke spelar mig ett spratt, att människor plötsligt inte skulle se mig eller känna igen mig. Det är skräck.

Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal är oerhört otäck. Den rotar och river i allt det som skrämmer mig, i ångest, i verklighetsförvridning. De korta suggestiva novellerna liksom blottar det som jag gömt (också för mig själv). De två novellerna "Önskan" och "Babyalarmet" vill inte lämna mig, och jag mår fysiskt illa när jag tänker på dem.

Grand Mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, men hon har tidigare skrivit flera poesisamlingar. Det poetiska språket gör sitt till berättandet och visar hur novellen ska vara en länk mellan poesin och den traditionella romanen.

Boström Knausgård lyckas visa hur skör vår tillvaro är, hur vi balanserar på gränsen mellan vanvett och förstånd och hur bräckligt det är som håller oss samman. Grand Mal är en grym reality-check, och på samma sätt som jag tvångsmässigt måste se allt det som Lynch producerar kommer jag hålla ögonen på Linda Boström Knausgård i framtiden.

Gillar't!

Amen, det är ju banne mig helt underbart att få bokpaket från Gilla Böcker. Fina, fina bruna bokpaket med vita snören.

Lyllo mig.