Årets läsupplevelse: Steglitsan

Det var LÄNGESEDAN jag slukade en bok för att jag verkligen, verkligen NJÖT av den, men nu har det hänt. Årets hittills största läsupplevelse är utan tvivel Donna Tartts Steglitsan, 780 sidor tjock och alldelels, alldeles underbar.

Jag tror att Tartt skrev den här boken enbart till mig, för den består av ett oväntat potpurri av saker jag gillar: Rysslandsreferenser, konstvurmande, New York, möbeltapetserande och inte minst: vältrandet i ångest.

På många sätt är Steglitsan en slags modern, amerikansk version av 1800-tals klassikern Brott och straff där Tartt låter den unge Theodore Decker lida samvetskval efter att ha stulit ett känt konstverk, Fabritius 1600-talskonstverk "Steglitsen". Istället för att svettas ut sin ångest feberyr i S:t Petersburg, likt Raskolnikov, gör Decker det i New York, Las Vegas och Amsterdam. Han dricker inte buljong och tänker på den heliga Sonja för att komma förbi sina svåra kval, istället tar han droger och drömmer om den rödhåriga och rara Pippa för att hålla ångesten i schack. Tartt flörtar tydligt med Dostojevskij och att Idioten diskuteras vid ett flertal tillfällen i boken är naturligtvis ingen slump.

När jag läste Donna Tartts kultförklarade roman Den hemliga historien blev jag besviken, förstod aldrig om den skulle läsas ironiskt med tanke på alla svulstiga kulturella referenser, tyckte inte att kulturvurmandet nådde mig. Nu köper jag allt det kulturmustiga med hull och hår: konstdiskussionerna, litteraturreferenserna och redogörelserna för tapetserandets konstart. Alltsammans är njutbart i Steglitsan, en princessbakelse med extra allt.

Det finns mycket att säga om miljöerna och karaktärerna i boken, men mest vill jag säga att jag gillar dem. Både karaktärer och platser är dynamiska och komplexa. Ena stunden är Las Vegas möjligheternas stad, i andra drar sanden in, förgör och förfular. Staden och karaktärerna lever, andas och utvecklas tillsammans, färgar och speglar varandra. Huvudkaraktärerna Boris, Hobie, Theo och Pippa förtjänar nästan en recension vardera, men framförallt är det blandningen som är njutbar och förstås detta att jag tycker om dem alla fyra var och en på sitt sätt.

Att den genomsnälle möbeltapetseraren Hobie bor i New York-stadsdelen The Village känns förstås helt rätt. Pippa är den rödhåriga girl-next-door jag själv velat vara om jag var en romankaraktär. Den rysktalande, levnadsglada och småkriminella Boris är kontrasten som berikar och mellan den fernissadoftande tryggheten hos Hobie och Pippa och de drogglittrande äventyren med Boris dras vår huvudkaraktär.

Den stora behållningen av Steglitsan är emellertid bokens vältrande i ångest, hur Tartt porträtterar psykets irrvägar. Theo belyser en människas ångestregister på ett sätt som jag tycker är synnerligen intressant:

Men depression var inte ordet. Detta var en störtdykning som inbegrep sorg och avsmak bortom det personliga: ett sjukt, genomgripande äckel över hela mänskligheten och all mänsklig strävan från tidens gryning. En förvriden avsky för den biologiska ordningen. Ålderdom, sjukdom, död. Ingen kunde fly. Också de vackra var som mjuk frukt som snart skulle bli skämd.

Ergo: Vet du inte vad du ska köpa i julklapp till din ångest- och kulturälskande vän med New York- och Rysslands-faibless är Steglitsan ett klockrent tips. Läs den själv också, förstås. Själv ska jag sörja, klädd i svart och med sorgflor på hatten, att min läsodyssé är slut.

Originaltitel: The Goldfinch
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Utgivningsår: 2013
Förlag: Albert Bonniers
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

En halv gul sol

Först såg jag Chimamanda Ngozi Adichie på Babel, och så gick hon rakt genom rutan och in i hjärtat. Sedan läste jag hennes novellsamling Det där som nästan kväver dig och insåg att Ngozi Adichie är en av världens bästa nu levande författare. I somras läste jag hennes stora genombrottsroman En halv gul sol och nu tänker jag att Chimamanda Ngozi Adichie är en författare som liksom verkar bära på levnadsöden värda att skriva om. Som om hon hör andra människors tankar, eller kanske bara varit mer uppmärksam än andra under livet. Det finns liksom en ovanlig skärpa i hennes personporträtt.

En halv gul sol skildrar några olika människors möte med Biafrakriget 1967-1970: den intellektuelle universitetsläraren Odenigbo som drömmer om ett fritt Biafra tillsammans med sin fru Olanna, Olannas tvillingsyster Kainene, affärskvinnan som ser andra svårigheter och möjligheter med kriget än systern gör. Olanna och Odenigbos hemhjälp Ugwu som tvångsrekryteras till kriget och Kainenes man Richard som trots sin vita hy och brittiska uppväxt vill stanna kvar och kämpa för ett självständigt Biafra.

Biafrakriget var kanske världens första verkligt uppmärksammade krig medialt sett. Bilder på barn med uppsvällda magar manade till humanitär hjälp världen över. Svälten i Biafra är det som gått till historieböckerna. En halv gul sol berör visserligen svältkatastrofen, men det är de förlorade visionerna som står i centrum och genom huvudkaraktärerna ser vi komplexiteten i Nigerias inbördeskrig och anar vilka drömmar som fanns för utbrytarstaten Biafra och människorna som levde där. Likaså får den lilla människans vardagliga bekymmer ta plats i berättelsen. Personerna ÄR berättelsen.

Det finns något oändligt sorgligt över En halv gul sol. Det är inte hopp och förtröstan som når läsaren vid bokens slut, snarare tomhet. En värkande sorg. Mötet med berättelsens karaktärer berikar emellertid och jag har genom romanen fått upp ögonen för historiska romaner. Mer Ngozi Adichie blir det utan tvivel också.

Tips! Lyssna också på P3 Dokumentär om Biafrakriget och den svenske semesterkrigaren Carl Gustav von Rosen som stred på biafranernas sida med egna flyg.

Utgivningsår: 2008
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Vi kom över havet

Många är de som tipsat mig om Vi kom över havet av Julie Otsuka, och vilken fin, fin berättelse det var.

Jag tror bara att jag läst en roman skriven i vi-form tidigare, Carsten Jensens fantastiska Vi, de drunknade. Att skriva en kollektiv roman kräver sin författare och sin berättelse. Det finns onekligen något allmängiltigt och stort i vi-formen, och Julie Otsuka och Vi kom över havet fångar det briljant.

I Vi kom över havet är vi är de japanska flickor, postorderbrudar, som åkte till USA för att giftas bort med män där under 1900-talets början. De unga kvinnornas tragiska livsöden skildras med saklig skärpa från båtresan, mötet med männen som inte alls liknar de män de sett på bild, inackorderingen hos amerikanska bönder där de fick arbeta hårt för lite pengar till hur de strävsamt försöker göra sig en plats i det amerikanska samhället för att sedan pekas ut som förrädare under andra världskriget.

Jag tänker att det här är en berättelse som skulle kunna skrivas på många olika sätt, men att det är helt genialiskt att skildra likheten i de unga kvinnornas öde. Det finns både en svärta och en ömhet i det skrivna och jag tänker att det här är en roman jag vill bära med mig i hjärtat.

Vad tyckte du om Vi kom över havet?

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2013
Originaltitel: The Buddha in the Attic
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Tåg till Trieste

Temat för årets Bokmässa är Rumänien och som uppvärmning inför mässan har jag läst Tåg till Trieste av den rumänska författaren Domnica Radulescu. Det är läsning som både skakar om och tråkar ut.

Tåg till Trieste handlar om den unga Mona som växer upp i Ceausecus Rumänien. I Bukarest är hon, liksom alla andra, under ständig bevakning av den hemliga polisen Securitate. Ingen verkar veta vem som är vän och vem som är fiende och misstänksamheten tär på dem. Mona möter den stora kärleken i Mihai, men vet inte om han kanske arbetar för polisen som vill fängsla hennes far.

I kärlekshistorien mellan Mona och Mihai synliggörs förtrycket, fattigdomen och orättvisorna i det kommunistiska Rumänien. När Mona flytt landet till USA får vi också se kärleken till hemlandet, vemodet och sorgen i att inte längre kunna leva där man har sina rötter.

Jag tycker mycket om Radulescus sätt att skildra Rumänien. Att hon, liksom Mona, tvingats lämna sitt hemland märks i sättet att skriva, i kärleken och saknaden till det som är hemma. Den berusande kärleken mellan Mona och Mihai är också fint skildrad. Till en början. Slutet av boken skulle jag kunnat vara utan. Lite grand får jag samma känsla som när jag läste Brixton Beach: det är kärleken till hemlandet som gör berättelsen, men att själva handlingen inte riktigt håller ända in i mål, känns konstruerad.

Summa summarum är Tåg till Trieste trevlig läsning och säkerligen en god reskamrat på tåget till Bokmässan. Vad läser du som Bokmässepepp?

Förlag: 2244
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Springa med åror

 

Cilla Naumann imponerar på mig med sin roman Springa med åror. 

Romanens jag, bondflickan Monika, blir vän med sommargästen Johanna och deras vänskap kommer att färga av sig på Monikas hela tillvaro, från barn till vuxen. Romanen skildrar svårigheten med klasskillnader, men också friktionen i en ojämlik vänskap där den starka dikterar villkoren:

   "Jag vill inte att sommaren ska ta slut", säger jag trots att jag vet att jag inte borde säga det.
   "Äh" säger hon och skrattar, "det kommer en ny".
Hon har röd färg i håret och tar upp handen och drar ett rött streck över mitt lår. Det ser ut som ett snitt, ett sår.
   "Och du vi ska ju spara till Paris."
Hon tittar allvarligt på mig, nästan strängt, som om jag måste skärpa mig.
   "Jag vill ändå inte att den ska vara slut", säger jag barnsligt och känner gråten svida i halsen, men övermannas av det röda kletiga som är överallt. Och jag vet att jag inte ska börja gråta, inte visa hela mitt köttiga jag, att jag då belägger henne med ett slags ansvar för mig, att jag tynger henne med något som bara är mitt, en tyngd som vi båda vet att hon lämnar så fort hon åker härifrån, hem till sitt rena okända stadsliv.

Det värker i mig när jag läser om den uppslukande, sköra vänskapen mellan Monika och Johanna. I gestaltningen av Monika och hennes bild av sig själv som illaluktande och grov i kontrast till den kavata och välbärgade Johanna finns något som är sorgligt och vackert på en och samma gång. Naumann har ett fenomenalt sätt att flytta läsarens fokus mellan nu och då och jag upplever att jag zoomar in och ut mellan olika händelser medan jag läser. Alla sinnen aktiveras och när boken är utläst kan jag minnas hur det luktar hemma hos Monika och hur den tjocka hallonsaften smakar.

Vid sidan av språket är personporträtten den verkliga behållningen av romanen. Inte minst Monikas pappa Ivan är en karaktär som stannar kvar i minnet.

I Cilla Naumanns ungdomsromanen 62 dagar skildras samma händelser som i Springa med åror ur ett annat perspektiv. Den hamnar på önskelistan direkt.

Vad tyckte du om Springa med åror? 

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Aura

Kan sextio sidor rymma ett mästerverk?

Den mexikanske författaren Carlos Fuentes ville experimentera med romanens uttryckssätt och värjde sig mot västvärldens syn på realism. Tillsammans med bland annat Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa var han en del av El boom, den Latinamerikanska litterära rörelse på 60- och 70-talet som kom att etablera konventionerna för modern latinamerikansk litteratur. Boomen genererade experimentella romaner, inte sällan med inslag av magisk realism och samhällskritik.

Fuentes Aura (1962) är ett av El booms nyckelverk, en kortroman som på 60 sidor utmanar läsaren att fundera över vad ungdomens skönhet har för värde medan vi slungas mellan dröm och verklighet i ett suggestivt förtätat drama.

Den unge akademikern Felipe tackar ja till att arbeta hos den gamla änkan Llorente med att skriva rent en död mans memoarer. I huset finns också Llorentes brorsdotter Aura som i det närmaste förtrollar Felipe med sina gröna ögon. I huset vävs dröm och verklighet samman. Är Aura och Llorente en och samma person? Är Felipe anställd för att spela rollen som Llorentes döde make? Är hela berättelsen ett utslag av Felipes fantasi? Märkliga sammanträffanden mellan dåtid och nutid  skapar den kusliga berättelse och den fantasieggande magiska realism Fuentes blivit berömd för.

Språket är experimentellt, men inte svårläst. Vid första läsningen förflyttas läsaren obemärkt mellan det som är verklighet och det som är dröm. Symbolladdade detaljer förstärker det redan förtätade. Att hela berättelsen är skriven i du-form skapar dessutom en egendomlig känsla av att Felipes berättelse lika väl kunde varit din:

Långsamt går du upp till ditt rum, kliver in, kastar dig mot dörren som om du vore rädd att någon skulle följa efter dig: flämtande, svettig, drabbad av en känsla av maktlöshet som isar din ryggrad, en känsla av visshet: om något eller någon skulle komma in, skulle du inte kunna göra motstånd, du skulle avlägsna dig från dörren, låta det ske.

Jag hörde Jonas Hassen Khemiri berätta att Aura var en av hans favoritromaner och jag är beredd att säga det samma.

Utgivningsår: 2002
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokbörsen.

Krönika om ett förebådat dödsfall

År 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter"

Krönika om ett förebådat dödsfall är min första Márquez och trevlig läsning rakt igenom. Ja, det här är just en TREVLIG bok. Smålustiga, udda karaktärer gör berättelsen och trots att vi från start vet att Santiago Nasar ska bli mördad är berättelsen inte alls så sorglig som man skulle kunna befara.

Márquez nämns ofta i samband med genren magisk realism, och hans mest kända verk Hundra år av ensamhet lär vara ett utmärkt exempel på det.

Krönika om ett förebådat dödsfall är istället ett lysande exempel på att nobelpristagare inte nödvändigtvis behöver skriva tjocka, svårläsa böcker. Och även om boken bara är 144 sidor lång finns mycket av intressant berättarteknik att diskutera i romanen, bara det att den berättas baklänges borde ge läsaren något att fundera över.


Originaltitel: Crónica de una muerte anunciada
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1981
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den, exempelvis via Bokbörsen

Fågelbarn

Många har skrivit fina recensioner av Christin Ljungqvists eminenta rysare Fågelbarn. Läs exempelvis i Svd, eller på någon av bloggarna Stringhyllan, Lingonhjärta, Bokstävlarna, EnligtO eller och dagarna går... 

Istället för att klämma ur mig en egen recension skulle jag vilja sammanfatta saker som jag tycker är helt fenomenala i Fågelbarn och med det säga att jag väntar ivrigt, klappar händerna av upphetsning och studsar upp och ner av tanken på att det kommer en tredje bok av Christin Ljungqvist:

1. Detta att Ljungqvist låter en av bikaraktärerna från första romanen Kaninhjärta vara huvudperson i andra är så listigt gjort. Vi får känslan av att Ljungqvist har ett eget parallellt universum som vi ska få tillgång till. Vem blir huvudperson nästa gång?
2. Jag har en faibless för skräck, att bli rädd och att rysa. Sällan jag gör jag det dock, är inte mörkrädd, gillar inte skräckfilm, läser inte Stephen King. Det finns en svärta i Ljungqvists romaner som går under huden på mig. Något magiskt sker i Ljungqvists ord, i det flortunna mötet mellan det vardagliga och övernaturliga är det bitvis riktigt, riktigt otäckt.
3. SPRÅKET. Utan att bli tillkrånglat eller krystat är bildspråket en extra dimension i Ljungqvists berättande. Jag njuter av orden medan jag läser.

Förlag: Gilla Böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Ryssar är såna som gillar björkar

Om man får tro Olga Grjasnowa, eller kanske egentligen Anton Tjechov, är ryssar såna som gillar björkar. Min egen, visserligen ganska ringa, erfarenhet är dock att ryssar är såna som gillar småkakor, pälsmössor och Stieg Larsson. 

Det kan emellertid kvitta hur det är ställt med stereotypt gillande, boken Ryssar är såna som gillar björkar är en läsvärd berättelse hur som helst.

Grjasnowa är född i Azerbajdzjan, men har också växt upp i Tyskland och bott i Israel. Hon är alltså på många sätt lik huvudpersonen i romanen, Maria som delar samma levnadsöde. Grjasnowa hävdar emellertid bestämt att Maria är en fiktiv person.

Det finns flera lager i berättelsen om Maria. På ett plan handlar berättelsen om sorg och skuld, att förlora någon man älskar och känna att det kanske hade funnits något att göra för att förhindra det. På ett annat plan handlar berättelsen om identitet, språklig såväl som kulturell, och hur identiteten blir tydlig utanför den egna gruppen. Huvudpersonen är tolk och en språklig kameleont som rör sig i olika miljöer, hon lyssnar och analyserar språkbruk och reflekterar över språkens värde i olika sammanhang.

Berättelsen är fragmentarisk, blandar nutid och dåtid. När boken är slut kan jag skönja hela väven som utgör den kronologiska berättelsen, den om en ung kvinnas förvirrade sökande efter sig själv och uppgörelse med det förflutna. Marias värld är inte svartvit, istället är både karaktärer och miljöer dynamiska, föränderliga. Handlingen drivs inte sällan framåt av en sparsmakad dialog där mycket sägs mellan raderna.

Jag förstår att den här boken fått blandade recensioner. Det är ingen bladvändare. Däremot är detta en berättelse som ger mycket att tänka på, speciellt när det gäller världsmedborgarens språkliga identitet. Baksidestexten sammanfattar Ryssar är såna som gillar björkar som en utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman och precis det tycker jag att den är.

Du kan lyssna på boken som radioföljetong via P1. Kolla in!

PS: Inga My Little Ponies kom till skada vid fotograferingen.

Förlag: Weyler
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Slottet av is

Vad skulle du göra om du hittade en hemlig hissknapp i huset där du bor? 

Slottet av is är en berättelse som tar mig tillbaka till tiden då böcker verkligen var en entrébiljett till en magisk värld. Precis som jag som åttaåring lät gränsen mellan saga och verklighet vara flytande och döpte ett eget hemligt, magiskt träd till Salikon (hämtat ur Astrid Lindgrens Allrakäraste syster), kan jag inte låta bli att se efter om det finns en dold hissknapp i min hiss, precis som det gör i Minna och Los hus i Slottet av is.

Kasteviks berättelse är en riktig saga från början till slut. Vid sidan om syskonen Minna och Lo finns det plats för en alltför nyckfull pappa, en snäll men trött mamma, ett hemligt rike, en extramormor, en drake, ett cirkussällskap, en elak härskare och förstås - en profetia.

Slottet av is är, vid sidan om ett äventyr, också en berättelse om vanliga föräldrar som sviker sina barn, hur Minna och Los mamma och pappa inte alltid är adekvata föräldrar.

På morgnarna när jag vaknar så hör jag med en gång vilket humör pappa är på. Om han sjunger i duschen eller spelar klassisk musik i vardagsrummet är det ingen fara. /.../ De andra dagarna vaknar jag och så vet jag bara. Jag märker det på mammas rörelser i köket och på Los lek. Jag känner det för att det inte är nån som skrattar och för att alla smyger runt i lägenheten och aktar sig för att göra fel.

Jag tycker mycket om språket i berättelsen. Svårare, ålderdomliga ord som kanalje blandas med enkelt talspråk och det finns en förklarande ton som månar om läsaren utan att det känns som att jag blir skriven på näsan.

Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna och jag tycker särskilt mycket om krusidullerna som ramar in varje kapitelstart.

Sist vill jag säga att jag tycker att Janina Kastevik är så himla cool (vilket också gjort att jag lite grand dragit mig för att skriva den här recensionen. Jag vet ju att hon känner starkt för illa formulerade barnboksrecensioner).  Du följer väl hennes fina blogg Bläddra! Bläddra!? När jag blir stor, eller åtminstone cool, ska jag också bli jurist och författare.

Ålder: 9-12
Förlag: Bonnier Carlsen (recensionsexemplar)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Tjuvarnas stad

I S:t Petersburg sträckläste jag Tjuvarnas stad (2008) av David Benioff, en berättelse som utspelar sig under Belägringen av Leningrad, under den tuffa vintern 1942. Under belägringen var svälten fruktansvärd och närmre en miljon människor dog. Tyskarna såväl som den egna regimen plågade folket, och Piter, staden, var det folket kämpade för. I alla fall är det så Benioff beskriver det.

Huvudperson i romanen är sjuttonåriga Lev som när han ertappas med att ha stulit från en död soldat  får i uppdrag att hitta ett dussin ägg till överstens bröllop mot att få behålla sitt liv. Tillsammans med desertören Kolja söker han genom staden och bortom tyskarnas frontlinjer för att finna den värdefulla varan. Kylan och hungern är allestädes närvarande och i en stad där varenda trädbit eldats upp och maten för länge sedan tagit slut verkar ägg omöjligt att finna.

Tjuvarnas stad är framförallt en roman om vänskap. Personporträtten av Kolja och Lev stannar kvar efter att boken är slut. Att läsa romanen där den utspelade sig var starkt. Jag kunde visualisera svältens offer uppradade på den isklädda floden Neva, se Vinterpalatset och kyrkorna täckta av kamouflagenät för att inte synas vid ett flyganfall, kände igen gatunamn och områden. Jag var DÄR, 1942. Boken väckte frågor och jag tog nyfiket reda på mer om Sovjettiden, Krestyfängelset och Röda armén. 

Tack för det fenomenala boktipset Sara, Västmanländskan och Tant Blå! Det här med bokturism gav sannerligen mersmak.

Värdinnan

Fjodor Dostojevskij är en av mina favoritförfattare och Brott och straff en av mina största läsupplevelser någonsin. Inför min resa till Dostojevskijs hemstad S:t Petersburg ville jag läsa mer av honom. Jag hittade kortromanen Värdinnan som är ett av hans tidiga verk och gavs första gången ut 1867.

Värdinnan är en melankolisk berättelse och ett slags triangeldrama mellan Ordynov, hans unga vackra värdinna Katerina och dennes man, den gamle gubben Murin. Precis som i Brott och straff är synd och botgöring ett tydligt motiv. Likaså finns Dostojevskijs skärpa för inre konflikter och dilemman.

Däremot är Värdinnan inget litterärt mästerverk, ingen oväntad pärla. Berättelsen är ryckig, språket och känsloyttringarna svulstiga. Halvvägs igenom är jag trött på  ögon som ideligen tåras. Dessutom verkar texten feltryckt, åtminstone i min e-bok där flera sidor är dubbletter. Måhända var Dosojevskij inget fan av styckeindelning, men jag tycker att förlaget vid nytryck kunde kostat på sig fler blankrader. Texten känns väldigt kompakt och därmed onödigt svårläst.

Översättarens efterord gav klarhet till berättelsen och genom att läsa mer om flanören som romantyp i Erik Bergqvists recension i SvD har läsupplevelsen varit lärorik. Någon njutning var den däremot inte.

Förlag: Bakhåll
Översättare: Bengt Samuelsson
Antal sidor: 128
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Följ min blogg med Bloglovin

Veckans boktips för lärare: Förr eller senare exploderar jag

Detta läsår har Förr eller senare exploderar jag av John Green varit boken framför andra jag pratat med elever om: på lektionstid, efter lektionens slut, i korridoren.

Efter att två elever tipsat mig om boken samma vecka förstod jag att jag borde läsa. Läste gjorde jag och mina tankar om boken kan du läsa här.  Tillsammans med ungdomarna jag möter har jag pratat om den fantastiska Augustus, om gungställningens symboliska betydelse, om det fascinerande med Greens sätt att skriva, om VlogBrothers och om romanens storhet i sig. Aldrig tidigare i min lärargärning har någon bok gett upphov till så många spontana litterära samtal.

I lärarrollen är jag ofta en klassikerkramare, men att diskutera en högaktuell roman här och nu bjuder onekligen på en ytterligare dimension: den att dela läsupplevelsen i nuet, att vi i dialogen om romanen är på samma plats, ger varandra ny kunskap och nya perspektiv. I det litterära mötet är vi inte lärare och elev, utan LÄSARE. Oändligt fint är det.

Att Förr eller senare exploderar jag är en ungdomsroman kanske hindrar någon vuxen från att sätta tänderna i den. Det vore mycket dumt. Berättelsen om Hazel och Augustus förtjänar uppmärksamhet från människor i alla åldrar. Läs någon av de hyllande recensionerna på SvD, på bokbloggen Bokhora eller på författaren Lisa Bjärbos blogg Onekligen om du behöver övertygas. 

Detta inlägg är en del av en bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag av John Green. Läsa och lyssna var först ut. Imorgon tar Photo & Fantasy över stafettpinnen.

Zippen målar musik (men inte hemma hos oss)

Räcker det att en barnbok underhåller, eller kan vi förvänta oss mer av den?

I Zippen målar musik träffar vi pojken Zippen och hans syster syrran som gör musik och dansar tillsammans. Handlingen är berättad rakt-på-sak: Zippen dansar och blir glad, ritar noter och vill göra om dem till musik och blir arg när det inte går, får hjälp av syrran och då blir allt roligare. Sist i boken läser vi om olika instrument. Zippen målar musik är en del av en kommande serie och det här är första delen.

Ur ett vuxenperspektiv är boken evinnerligt tråkig. Färgbilderna känns gråa och tillför inte så mycket till berättandet, estetiken liknar den som finns i tecknade serier likt Dennis från 80-talet. Texten känns pratig och banal, samtidigt som ett komplext begrepp som noter har en central roll i berättelsen.

Jag saknar finurliga bilder som hos Sven Nordqvist, vacker estetik som hos Emma Adbåge, rim och lek med ord som hos Lennart Hellsing, eller en mer komplex handling som belyser barnets hela känsloregister, likt de berättelser vi hittar i Pija Lindenbaums barnböcker. Zippen målar musik är varken mer eller mindre än en berättelse om en pojke som dansar och skapar musik med sin syster.

Dottern verkar emellertid inte ha något emot boken. Hon lyssnar, diggar med när Zippen dansar och pekar igenkännande på olika instrument medan vi läser.

Jag inser att det är kulturelitistiskt snorkigt att såga den här barnboken. Precis som jag som barn storälskade de glättiga Disney-barnböckerna kan säkerligen de flesta treåringar tycka om Zippen. Det är jag som vuxen som inte gillar barnböcker som inte erbjuder djup, finurlighet eller bilder som är vackra för ögat. Det räcker inte att barnböckerna bara underhåller, tycker jag. Vad tycker du?

Ålder: 3-6 år
Författare: Linda Palm
Illustratör: Jessica Lindholm 
Förlag: Idus förlag (recensionsex.)
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Han tänkte på dem som färger

Även om innehållet i Johanna Thydells novell "Han tänkte på dem som färger" är tänkvärt, berör det inte.

Berättelsen beskriver en pojkes sätt att hantera mammas död. Thydell verkar vilja fånga svårigheten i att få ta för mycket ansvar för tidigt, hur relationer till vänner och kärlek skakas om från grunden när man inte har en adekvat vuxen att lita på.

I "Han tänkte på dem som färger" finns en melankoli som jag som läsare inte riktigt förstår eller relaterar till. Sorgen beskrivs och är närvarande, men den går inte under huden, blir inte min. Kanske är det för att språket i novellen är ryckigt. Ofullständiga eller korta meningar staplas på varandra och objekt radas ofta upp klumpvis, vilket skapar en distans i berättandet. Thydell når inte fram till mig. Kanhända är det så att berättelsen kräver romanens utrymme för att kunna berättas på bästa sätt. Berörande är det i varje fall inte.

Johanna Thydell läser själv sin novell, men trots författarens egen inlevelse och tolkning lyfter inte berättelsen, det är bara erbarmligt tråkigt alltsammans: omslag, text och uppläsning.

Utgivningsår: 2011
Förlag: Novellix
Lyssna via Storytel, 
Köp den, exempelvis via Bokus (1 krona som e-bok!) eller Adlibris

Eftersom ingenting varar

Om du aldrig någonsin kommer tillbaka, har jag hunnit ge dig tillräckligt med kärlek? Har jag tagit mig tillräckligt med tid för att se på dig, lyssna på dig, se dig växa, förundras över dig? Har du fått tillräckligt med klappar på kinden, tillräckligt med pussar? Har vi skrattat tillräckligt tillsammans? Bara ingen har gjort dig illa.

Jag gråter en nästan bottenlös gråt när jag läser Laurence Tardieus kortroman Eftersom ingenting varar. Om det är moderskärleken som värker eller om det är Tardieus förmåga att skildra mänsklig sorg, förtvivlan och försoning som berör mig törs jag inte svara på, men det kan kvitta. Eftersom ingenting varar är en brutal käftsmäll som väcker mig ur vardagsledan, får mig att sluta bry mig om gråvintern och gnälla om hög arbetsbelastning, en roman som ropar åt mig att ta vara på min tid med dem jag älskar.

Geneviève och Vincent har förlorat sin dotter Clara när hon var åtta år, flickan försvinner och hittas aldrig. I början av romanen förstår vi att paret efter Claras försvinnande gått skilda vägar, men att de nu ska mötas igen efter femton år isär. Vi får också veta att Geneviève är döende.

Berättelsen skildras ur bådas perspektiv i tre separata kapitel, genom Vincents tankar i nutid och Genevièves dagbok från tiden då Clara försvann. Det sista kapitlet skildrar parets återförening. Romanens storhet är hur Tardieu fångar sorgen och försoningen i ett vackert och avskalat språk:

Kanske har du tänkt att jag under de här sista åren har "sörjt färdigt", som man säger. För att du, du kanske har vunnit slaget över smärtan. Men jag har inte ens fört striden. Jag har inte haft modet. Jag har nöjt mig med att leva med min smärta, som med en oönskad följeslagare som man är tvungen att bo ihop med. Jag har aldrig accepterat. Aldrig. För mig är hon fortfarande levande någonstans. Vi har förlorat henne, men hon har inte förlorat.

Eftersom ingenting varar lyckas skildra styrkan och storheten i försoning och mänskliga möten. Mitt i sorgen är det VACKERT. Just detta berör mig allra mest när jag läser. En roman med en handling som den i Eftersom ingenting varar kräver en författare med tillgång till orden som kan rymma stora mänskliga känslor utan att banalisera och skapa schabloner. Laurance Tardieu har orden.  

Förlag: Oppenheim (recensionsex.)
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus, Adlibris eller Fritz Ståhl

För gammal för Wallflower

Stephen Chboskys The perks of being a wallflower (1999) eller Wallflower som den kommit att heta i den svenska översättningen har väl i det närmaste blivit en kultbok, men jag inser att jag borde läst den när den kom ut, inte när jag blivit 30+.

Boken handlar om Charlie som nyss börjat high school och skriver brev till en för läsaren okänd adressat, där han berättar om sådant han grubblar över. Vi förstår ganska snabbt att Charlie är en wallflower, en person som iakttar, snarare än deltar.

Efter att ha läst ut Wallflower förstår jag varför den blivit omtyckt. Charlie är en person att tycka om. Hans strapatser och grubblerier har både skärpa och naivitet, vilket gör honom väldigt charmig.

För egen del blir Wallflower lite utav en axelryckning. Jag tror dessvärre att jag blivit för gammal för Charlie. Emellanåt tänker jag att språket i boken är för barnsligt för en fjortonåring, men det är kanske precis vad det inte är. Hade jag läst boken när jag gick på högstadiet hade jag förmodligen storgillat den. Nu tänker jag, likt en tant i galoscher, att jag har blivit allergisk mot den typ av psykologiska förklaringsmodeller som boken erbjuder (jag tänker på slutet och hur det förklarar varför Charlie är som han är).

Kort och gott: Det är nog dags för mig att bita i en mustig, svårläst roman i Hc-hyllan nu så att jag slutar gnälla.

Förlag: Gilla böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013 på svenska
Köp den, exempelvis på Bokus, Fritz Ståhl eller Adlibirs

Frances (del 1 & 2)

Om det finns en genre för varje berättelse är det uppenbart att Joanna Hellgrens berättelse om Frances ska berättas som en serieroman.

Hellgrens vackra, lågmälda bilder berättar mer än ord och dialogerna är få, bilderna får mestadels tala för sig själva. Hon utnyttjar tecknandets potential och berättarkraft så väldigt fint. Det är som om jag får betrakta lite på håll vad som händer, jag skrivs aldrig på näsan och måste ta mig tid att läsa långsamt.

Frances är en trilogi och i första delen har den lilla flickan Frances just förlorat sin pappa under oklara omständigheter och flyttat in med sin faster i staden. I andra delen får vi veta mer om Frances föräldrar och om hennes försök att passa in i sin nya verklighet hos fastern. I del tre hoppas jag att mer av Frances bakgrund ska nystas upp och att hon ska finna sin vrå i världen.

Jag blev sugen på att läsa om Frances efter att Marcusbiblioteket hyllat Frances (del 1 och 2) och efter att Kristina Lindquist på DN hyllat Frances (del 3). Nu sällar jag mig till hyllarskaran: del 3 är redan beställd.

Förlag: Galago
Utgivningsår: 2009, 2010
Köp dem, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Jag ringer mina bröder

Våra grundläggande uppfattningar om världen och om oss själva styr våra observationer och tolkningar så att vi hela tiden får dem bekräftade. Om jag exempelvis har bilden av att världen är orättvis och full av förtryck så kommer jag ständigt att hitta nya exempel på det. Detta fenomen kallas psykologisk konservatism.

När jag läser Jonas Hassen Khemiri Jag ringer mina bröder tänker jag att det är en studie i psykologisk konservatism och bilden av invandrare. Huvudpersonen Amors bild av sig själv verkar många gånger lika psykologiskt konservativ som omgivningens, tycks Khemiri vilja säga.

Khemiri belyser och leker med bilden av vad en invandrare är genom att skildra den unge invandrarkillen Amor och människor i hans närhet. Berättelsen tar avstamp i terrordådet på Drottninggatan och beskriver hur Amor hanterar det faktum att terroristen var invandrare som han. 

Att lyssna på när Hamadi Khemiri läser Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder kan jag varmt rekommendera. Hamadis inlevelse när han läser dialogerna mellan Amor och vännen Shavi är utan motstycke. Berättelsen var snabblyssnad och tänkvärd.

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Audio

Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Vi måste tala om Divergent

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig blåst på konfekten. Jag hade väntat mig MER. Alla verkar älska boken, vad är det jag har missat?

Hanna Fahl skrev i DN 24/11 2012 om Divergent på ett sätt som gjorde mig väldigt sugen att läsa. Jag hade hört om Divergent förut, men efter Fahls krönika bestämde jag mig för att boken skulle läsas å det snaraste:

Veronica Roths ”Divergent”, som nyligen kommit på svenska, har en oväntat komplex huvudperson i Tris, tonårig avvikare i en värld där mänskligheten i unga år delas in i en av fem personlighetskategorier och därefter lever sitt liv utifrån strikt kontrollerade ideal. Tris är ”divergent”, och passar inte in i någon av grupperna. Men hennes fritänkande är inte, som klichén påbjuder, någon stor gåva. Det gör henne snarare osympatiskt oberäknelig, och Roth låter Tris ljuga, döda, våndas och såra.

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig emellertid lite lurad. Jag hade väntat mig MER. Tris ljuger, våndas och sårar, ja, men så värst komplex och oberäknelig tycker jag inte att hon är. Däremot är hennes tonårsvåndor klyschiga och hennes konstanta bitande i läppen väldigt irriterande (kunde varit Anastasia Steele, för guds skull). Jag vet inte om det är ett jante-komplex jag bär på, men detta att Tris verkar vara bra på allt, fastän hon själv mest tycker att hon är liten och osäker, skaver.

Handlingen känns i stort väldigt förutsägbar (mängden tjechovska gevär*, gott folk!) och jag saknar miljöbeskrivningar. Handlingen är istället inriktad på olika prövningar för huvudkaraktären och de rullar på boken igenom. Berättelsen är dialogrik och fylld med tankegångarna av typen: Jag vill göra det här, eller nej, jag vill inte. Nä, nu måste jag sluta vela, jag ska visa alla att jag inte är en mes. Jag gör det. Det blir tröttsamt efter ett tag.

Divergent är sina brister till trots en spännande ungdomsroman. De sista femtio sidorna blir det riktigt bladvändarspännande och jag sträckläser. Det är synd att storyn paketerats som den gjort. Med något mer fördjupad intrig och fylligare omkringberättelse (Falangerna? Vad finns bakom muren?) hade det varit en riktigt bra bok. 

Vad tyckte du om Divergent?


Förlag: Modernista
Översättning: Katarina Falk
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

*Författaren Tjechov lär ha sagt att "om du hänger en pistol på väggen i första akten, så måste den avfyras i den sista.” Därav begreppet ”Tjechovskt gevär.”