Mats kamp är min kamp

Igenkänningsfaktorn är enorm i Mats Jonssons Mats kamp. Serieromanen kunde varit skriven av mig, för guds skull. Boken beskriver brytningen från ungdom till föräldraskap, den nya identiteten, sömnbristen och jonglerandet mellan livets olika krav (som jag för övrigt VÄGRAR kalla vardagspussel för det är ett vedervärdigt begrepp).

Mats bor i början av romanen på samma del av Södermalm som jag, hänger på Kulturhusets Rum för barn med sin dotter och hans fru är överarbetande lärare (kunde varit jag). Familjen flyttar från Södermalm till Midsommarkransen vilket är den klassiska småbarnsflytten i Stockholms innerstad. (Kan på rak arm säga fem bekanta som gjort den resan). När Mats Jonsson beskriver sin vardag med dottern och tankarna kring föräldraskap är det så att säga huvudet på spiken.

Saker som slår mig:

1. Jag är otroligt ickeunik.
2. Jag ska inte låta Lotten gå i ett föräldrakooperativ.
3. Jag och Mats tycker olika om det här med sex timmars arbetsdag. (Kineserna, Mats! De kommer sluka oss hela.)
4. Det måste vara oerhört jobbigt att leva på att skriva självbiografiska serieromaner. Naket. Jag får en klump i magen när jag tänker på det.
5. Mats Jonsson är precis en sådan vanlig fin svensk man som Liv Strömquist verkar ha glömt att det finns i Prins Charles känsla.

Jag lägger till Mats kamp till listan över mina generationsromaner. MEN, hade jag tyckt att den var lika bra om den inte utspelade sig här och jag känt igen miljöerna? Hm, jag vet faktiskt inte.

Vilka är generationsromanerna för sjuttio- och åttiotalisterna?

Jag är född 1979, i ingenmansland mellan generation X och Y. Nyligen har jag upptäckt hur fint det är med generationsromaner. Böcker som förklarar min generation, min uppväxt. Googlar man "generationsroman" så är det Ulf Lundells Jack som dyker upp. Men Jack är för fyrtiotalisterna, inte för mig.

Igår läste jag Mats Jonssons Hey Princess, en självbiografisk serieroman om kärlek, att börja plugga på universitetet, om sex och brittpop. En fin liten skapelse och definitivt något för min generation att känna igen sig i.

En annan rar generationsroman för sådana som mig är Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn, en bok om att vara den som bor kvar på den lilla orten när alla andra flyttar, och så kärlek och Tom Waits på det.

Även Morgan Larssons Radhusdisco är ett stycke barndom på åttio- och nittiotalet för den som gillar det.

Vet du fler? Ge mig tips! Jag ska samla mig en en hel hög, bunta ihop dem och ge dem till mina barnbarn när jag får sådana. De ska få läsa sig till hur mormor hade det i sin ungdom, minsann. Och, jovisst, nu fattar jag poängen med Här är ditt liv, det är ju lite fint att titta i backspegeln. Ibland.