Englander, Anne Frank och botoxen

Jag har ju lovat att berätta om hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Så här gick det till:

Vad vi pratar om... är precis en sådan berättelse jag tycker om att läsa i novellform. Två kvinnor, väninnor från barndomen, möts igen tillsammans med sina respektive efter många år isär. Till en början märker vi hur olika de blivit, men när novellen är slut har relationerna mellan de fyra huvudpersonerna vridits om och förskjutits och vi ser dem i ett nytt dager. Inget är som vi tror, tycks Englander vilja förmedla. Det är smart skrivet och Englander nyttjar novellens fulla potential, låter texten vara förtätad och öppen för tolkning.

Jag målade om fönster i stugan på landet medan jag lyssnade på Vad vi pratar om.. som ljudbok. En utmärkt sysselsättning skulle det visa sig, om man bortser från att oljefärg tydligen gör getingar aggressiva (men, det var förstås inte ljudbokens fel). Attackgetingar kom från ingenstans och en stack mig på underläppen. Att läppen svullnade upp kan ni säkert räkna ut och jag blev inte vidare snygg av det får jag erkänna. En vecka levde jag med tjockläppen och nu vet jag: Botox är inget för mig (heller).

Snipp, snapp, snut, så var berättelsen om Englander och botoxen slut.

Förlag: Brombergs/Storyside
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

Han tänkte på dem som färger

Även om innehållet i Johanna Thydells novell "Han tänkte på dem som färger" är tänkvärt, berör det inte.

Berättelsen beskriver en pojkes sätt att hantera mammas död. Thydell verkar vilja fånga svårigheten i att få ta för mycket ansvar för tidigt, hur relationer till vänner och kärlek skakas om från grunden när man inte har en adekvat vuxen att lita på.

I "Han tänkte på dem som färger" finns en melankoli som jag som läsare inte riktigt förstår eller relaterar till. Sorgen beskrivs och är närvarande, men den går inte under huden, blir inte min. Kanske är det för att språket i novellen är ryckigt. Ofullständiga eller korta meningar staplas på varandra och objekt radas ofta upp klumpvis, vilket skapar en distans i berättandet. Thydell når inte fram till mig. Kanhända är det så att berättelsen kräver romanens utrymme för att kunna berättas på bästa sätt. Berörande är det i varje fall inte.

Johanna Thydell läser själv sin novell, men trots författarens egen inlevelse och tolkning lyfter inte berättelsen, det är bara erbarmligt tråkigt alltsammans: omslag, text och uppläsning.

Utgivningsår: 2011
Förlag: Novellix
Lyssna via Storytel, 
Köp den, exempelvis via Bokus (1 krona som e-bok!) eller Adlibris

Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling Det där som nästan kväver dig är så fin att det gör ont i mig. Ngozi Adichies sätt att skildra brottstycken ur människors liv ger mig ett spektrum av livsöden vars väv berättar mer om det moderna Nigeria och mötet mellan västerländsk och afrikansk kultur än något jag tidigare läst.

Jag har inte läst En halv gul sol, Ngozi Adichies succéroman, men i den här novellsamlingen visar hon att hon är en författare som behärskar olika sätt att skriva, att hon kan ge röst åt olika slags berättelser. Det imponerar.

En novell som fortfarande gnager i mig är En privat angelägenhet där den unga kvinnan Chika räddas undan ett gatuupplopp av en främmande kvinna. Genom glimtar av verkligheten bortom den övergivna butikslokalen där de tagit skydd ser jag motsättningarna mellan hausa-muslimer och det kristna igbo-folket, gatuvåldets obarmhärtiga brutalitet och smärtan i att förlora ett barn, en syster eller en vän.

Det där som nästan kväver dig är novellberättande när det är som bäst och för egen del skriver jag upp En halv gul sol på min önskelista genast (eller ska jag börja med Lila hibiskus?).

Förlag: Bonnier pocket
Översättning: Ragnar Strömberg
Originaltitel: The Thing Around Your Neck
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Postmodernistisk patafysik var det visst. Jag kallar det trams.

DN:s litteraturkritiker Jonas Thente hyllade 100 noveller av Joakim Pirinen i sin recension. Jag tyckte att det lät spännande med illustrerade noveller och införskaffade ett exemplar. Snyggt inbunden var den och förväntningarna höga. 

Efter att ha läst fem av de hundra novellerna känner jag emellertid FÖRVIRRING och tänker: Vad i hela fridens namn ÄR det här? Spretiga, hårda teckningar ackompanjerar fragmentariskt klotter om Gonki, Saggitaurus Glem och Klotfågeln. För att nämna några. Ord som röv, bolinopsis-kammanet och blindorm skymtar förbi. Vad jag förstår är det någon slags poesi jag läser, men jag får ändå känslan av att Pirinen sparat texter och bilder han skapat när han gick på mellanstadiet och nu helt friskt driver med kultureliten genom att publicera alltsammans som ett konstärligt mästerverk. Förmodligen är det jag som inte begriper någonting, eller så är Thente grundlurad.

När Thente försöker kategorisera novellerna skriver han: 

Om vi skall försöka placera de här pirinellerna i en sorts tradition – annat än telefonklottrets – så får vi greppa över hela den modernistiska och postmodernistiska traditionen. De mer aparta aspekterna av surrealismen, den svenska konkretismen och den franska patafysiken finns förstås med som förstareferenser.

Jag kostar på mig att kategorisera på mitt eget vis genom att säga: 100 noveller av Joakim Pirinen är rena rama tramset. 

Migrän - när jag läste Arne Dahl första gången

Arne Dahl (Jan Arnald) har skrivit novellen Migrän. Jag har jag aldrig läst något av Dahl/Arnald förut, men tydligen har han gett ut ett tiotal deckare under pseudonymen Arne Dahl och ytterligare åtta romaner som Jan Arnald.

Det fina med noveller är att de ger något att tänka på, att den korta berättelsen rymmer djup och ger utrymme för eftertanke. Sådana noveller är i varje fall de bästa. Novellen i all sin korthet bjuder också möjligheten att smaka på ett författarskap jag är nyfiken på. Deckare är inte min kopp te. Inte huvudvärk heller, visserligen. Så, vad skulle jag tycka om Migrän?

Det är Jan Arnald själv som läser sin novell Migrän. Språket är rappt och adjektivrikt. Arnald läser med inlevelse (men något ger mig känslan av att han tar sig själv på lite för stort allvar). Novellen skildrar ett migränanfall i en prekär situation, vår huvudperson famlar runt efter ett rån och ser sina medkumpaner mördade. Genom den fasansfulla huvudvärkens verklighetsförvrängning försöker han orientera sig och söka skydd. Vi känner och upplever migränens fasa.

Migrän följer deckarens dramaturgi och slutet är som sig bör i en deckare, lyckligt och stängt. Det finns inget mer att fundera över. Migrän är visserligen spännande, men något intetsägande för min smak, en axelryckning. Tack & hejdå, Arne Dahl.

Novellixorama

 

Samarbete med fluga

Novellsamlingar som Samarbete med fluga är lite som att få ett extraliv när man trodde att det var kört, en injektion läslust i presemestriell vardagsleda. Jag har ju varit lite allmänt blasé på sistone, inte ens läst på tåget till jobbet, vilket får ses som ett allvarligt varningstecken på allmänt förfall. Lydia Davis Samarbete med fluga var emellertid en liten skatt, så finurligt skriven att jag var tvungen att ta mig ur min dvala. Inte minst blandningen mellan ytterst korta noveller (fyra-fem rader) blandade med ensides- och trettiosidorsberättelser var vederkvickande.

Jag är kär i Shaun!

 

Vem har sagt att bilderböcker är för barn? Inte jag i alla fall. Efter att ha läst månadens Edit-bok Tales from outer suburbia av Shaun Tan är jag i alla fall helt förbaskat jäkla kär väldigt förjust i Tans sätt att berätta med både bilder och ord. Det är underfundigt, tänkvärt, vackert skrivet och målat; en bok för små och stora. Poesibollen och utbytsstudenten Eric tillhör mina favoriter, men jag älskar boken i sin helhet och vill att precis alla ska läsa den. Inte konstigt att Shaun Tan vunnit ALMA-priset. Just sayin´. 

Förresten, kolla in Shaun Tans hemsida, man kan bli lycklig för mindre.

När börjar det riktiga livet?

 

När Fredrik Lindströms första novellsamling Vad gör alla superokända människor hela dagarna kom ut som pocket 2002 läste jag och gillade. Nu har en ocean av tid flutit förbi och jag kände mig osäker på om jag skulle gilla När börjar det riktiga livet?

Det är Fredrik själv som läst in ljudboksversionen jag lyssnat på och det förhöjer upplevelsen. Ja, det är riktigt mysigt att promenera Stockholm runt med Lindström i öronen. Hans noveller är små rara anekdoter om livet runt trettio och igenkänningsfaktorn är stor. Människorna i Lindströms noveller är oroliga för att inte hitta den rätta soffan, samlar udda strumpor, funderar över döden och hantverkare. Det är småputtrigt, lite neurotiskt och mycket trivsamt.

På många sätt är novellsamlingen ett tidsdokument, precis som Ljust & Fräscht-boken han skrivit tillsammans med Henrik Schyffert och det gillar jag. Han lyckas sätta fingret på tidstypiska fenomen från de stora begreppen som kvalitetstid ner till de salta mandlarna. 

Det är befriande att skratta lite åt sig själv och det gör jag när jag lyssnar på När börjar det riktiga livet. Inte högt, men lite inombords i alla fall. Och precis som Fredrik Lindström kan jag inte låta bli att undra när det riktiga livet verkligen ska börja.

"Spår i snön" med tillhörande lärarhandledning ett redskap att belysa utanförskap i skolan

Läste Jonas Karlssons nyskrivna novell "Spår i snön" med tillhörande lärarhandledning igår medan dottern sov middag.

För inte alltför länge sedan läste jag Det andra målet, Karlssons debut. "Spår i snön" håller inte samma kvalitet, tycker jag. Den känns klyschigare, enklare och inte riktigt trovärdig. Efteråt känns det som om jag sett en medioker svensk långfilm, ungefär.

MEN,

som novell att läsa i skolan tycker jag motsägelsefullt nog att den är vettig. Temat är utanförskap och utanförskapet syns hos flera av karaktärerna i novellen, det finns flera nivåer att diskutera. De litterära kvaliteterna är kanske inte fantastiska, men den är lättläst och diskussionsfrågorna är bra. Samtalet runt "Spår i snön" skulle kunna funka som start för ett längre värdegrundsarbete eller för all del som en punktinsats kring mobbing och utanförskap. Kan säkerligen läsas både i grundskolans senare år och på gymnasiet.

Skolor betalar 19 kronor per novell om man köper en klassuppsättning. Nu återstår att se vad rektorn kan hosta upp.

En novellsamling som rotar och river i det som skrämmer mig mest

Det allra, allra mest skrämmande jag vet är filmer av David Lynch. Jag har inte ens sett klart Inland Empire för att jag attackgrät av skräck. Jag är inte mörkrädd och tror inte på spöken men att världen inte skulle vara så som jag tror att den är, eller att jag inte skulle vara den jag tror, att mitt psyke spelar mig ett spratt, att människor plötsligt inte skulle se mig eller känna igen mig. Det är skräck.

Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal är oerhört otäck. Den rotar och river i allt det som skrämmer mig, i ångest, i verklighetsförvridning. De korta suggestiva novellerna liksom blottar det som jag gömt (också för mig själv). De två novellerna "Önskan" och "Babyalarmet" vill inte lämna mig, och jag mår fysiskt illa när jag tänker på dem.

Grand Mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, men hon har tidigare skrivit flera poesisamlingar. Det poetiska språket gör sitt till berättandet och visar hur novellen ska vara en länk mellan poesin och den traditionella romanen.

Boström Knausgård lyckas visa hur skör vår tillvaro är, hur vi balanserar på gränsen mellan vanvett och förstånd och hur bräckligt det är som håller oss samman. Grand Mal är en grym reality-check, och på samma sätt som jag tvångsmässigt måste se allt det som Lynch producerar kommer jag hålla ögonen på Linda Boström Knausgård i framtiden.

Ett inlägg värt att slösa utropstecken på

I fredags svängde jag förbi Modernistas kontor och hämtade ett exemplar av Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal. Nu väntar tjugo noveller med intressanta titlar som "Våreld", "Skogis" och "Den du fruktar" på att bli lästa och recenserade.

Ett recensionsexemplar! Gratis! Till mig! Lyxen!  
(Och nu är årets alla utropstecken slut.)

Pixiboken för vuxna är en fin liten sak

Hittade de små novellhäftena från Novellix i min lokala bokhandel på Bysistorget och började med att införskaffa och läsa Jens Liljestrands "Sandhamn".

För dryga 30 riksdaler fick jag en stund på Sandhamn mitt i sommaren. Inte alls tokigt. Faktum är att jag stordiggar konceptet med pixiböcker för vuxna, tänk er själva: en tråkig bussresa, en kaffe i solen, i telefonkö till Försäkringskassan + ett novellhäfte = förgylld vardag. (Min man civilingenjören sliter kanske sitt hår nu över det lite slarviga användandet av matematiska tecken. Förlåt Johan.)

För läsotåliga som jag, som gärna vill prestera, vill bli klara och komma till poängen är ju noveller fenomenala. Nu hinner jag läsa i lugn och ro, fundera i lugn och ro och det har bara gått trekvart. Perfekt.

Och själva novellen då? Jo, riktigt klipsk. Gillar! Relationen mellan huvudpersonen Puma, en tennisspelare på dekis och hans dotter Martina ger mig något att tänka på. Och slutet öppnar för tolkning både för den hoppfulle och den som vill köra Puma i skiten.

Litteraturgourmanden tipsar

En litteraturgourmand jag känner tipsade mig om två författare som skriver noveller i samma stil som Easter Parade. Låter onekligen lovande. Noveller! Amerika! Lorrie Moore och Amy Hempel hamnar högt upp på önskelistan.

Jonas, nu är du mer än Julhunden för mig

Jonas Karlsson är inte bara skådis, han är författare också. Jag minns honom mest som Julhunden i en julkalander för sisådär tio år sedan, men jag misstänker att han gjort flera bejublade roller på Stadsteatern och Dramaten och det hade ju varit kreddigare om jag kunnat lista några av dem, men tyvärr, för mig är han Julhunden. Tills nu.

Jonas Karlssons debutbok Det andra målet är en samling korta noveller. Å jisses, vad festliga de är. På ett snillrikt sätt är de länkade till varandra, detaljer i en novell blir viktiga i en annan, huvudpersonen i den ena novellen betraktas av någon annan i nästa. Det är Stockholm, det är nu och underbara vardagsabsurditeter. Älskar att Karlsson lyckas fånga mänskliga missöden och pinsamheter bortom klyschorna. Älskar att novellerna är korta och kärnfulla. Mera! MERA!

Bokus presenterar boken här.