Tittut

Förväntansfull teaterbesökare och blivande kulturtant
med teaterprogrammet redo i jackfickan.

Tvååringen och jag gick på Dockteatern Tittut för att se Dollans dagis häromdagen och det var bannemig så fint och härligt alltsammans att jag blev alldeles lycklig. Dottern också, tror jag bestämt. Från teaterfoajéns saftservering till föreställningens slut var besöket en succé. Kräsnare teaterpublik än femtio ungar i trotsåldern får man nog leta efter och ändå var det idel entusiasm och stora ögon i publiken. Låt oss enas om att eldsjälar som bedriver kultur för barn på barns villkor borde få guldstjärnor alla dagar. Okej?

Myter och sanningar om barnkulturen

En lyxig sak med att bo i Stockholm är att det finns ett så gott utbud av teater att använda i undervisningen. När det finns pengar i alla fall. Imorgon ska jag, tillsammans med andra barnkulturintresserade, träffa regissören Suzanne Osten på Unga Klara och diskutera skolans roll i förmedlingen av kultur för och till unga. Ett glas vin har utlovats. Nu läser jag in mig på ämnet och hoppas att jag har något klokt att säga imorgon.

Mors dag

Jag hade liksom glömt att Mors dag också är min dag. Överraskades med biljetter till Ibsens "Ett dockhem" på Dramaten och frukost på sängen. Lyxen!

Jane Eyre

Igår var jag och såg Jane Eyre med några av mina elever och några Edits på Dramatens Lilla scen. Det var helt klart en sevärd tillställning. Framförallt var sceneriet kreativt och snyggt och några av rolltolkningarna riktigt bra, bland annat Julia Dufvenius som Jane Eyre och Basia Frydman som Adèle. Sedan har vi det här med Michael Nyqvist. Som så många andra är jag mätt på Michael Nyqvist (Förlåt, mamma). Det känns som om jag sett Michael Nyqvist med bar överkropp och öppna armar i varenda svensk produktion de senaste fem åren. Det blir lite tröttsamt. I Jane Eyre är Mr Rochester den kanske intressantaste karaktären och, nej, Michael Nyqvist kan inte kan bära det oket med värdighet.Jag vill tänka mig Mr Rochester som något mer.

Publiken som mestadels bestod av tonåringar var formidabel, det skrattades, busvisslades och applåderades på ett sätt jag aldrig varit med om på Dramaten. Mycket uppfriskande! Och såg jag inte fel drog både herr Nyqvist och fröken Dufvenius på smilbanden emellanåt.

Och i gammal vanlig ordning vinner boken över pjäsen. Jane Eyre är en intressant berättelse och ett fascinerande personporträtt, det går inte att komma ifrån. Berättelsen är kanske mest en kärlekshistoria, och visserligen en stark och vacker sådan, men kärlekshistorier går jag sällan igång på. Det blir lätt ganska geggigt. Det jag gillar med Jane Eyre är huvudpersonens rakryggade självsäkerhet och - hör och häpna - det långsamma berättartempot. Jag hade liksom glömt bort hur det är när en författare riktigt gottar sig i detaljer. Det är också fascinerande att 1800-talsmänniskorna läste av varandra efter färgen på kinderna och uttrycket i pannan. När slutade vi göra det i litteraturen, egentligen?


http://knuff.se/isbn/9789100114664