Aura

Kan sextio sidor rymma ett mästerverk?

Den mexikanske författaren Carlos Fuentes ville experimentera med romanens uttryckssätt och värjde sig mot västvärldens syn på realism. Tillsammans med bland annat Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa var han en del av El boom, den Latinamerikanska litterära rörelse på 60- och 70-talet som kom att etablera konventionerna för modern latinamerikansk litteratur. Boomen genererade experimentella romaner, inte sällan med inslag av magisk realism och samhällskritik.

Fuentes Aura (1962) är ett av El booms nyckelverk, en kortroman som på 60 sidor utmanar läsaren att fundera över vad ungdomens skönhet har för värde medan vi slungas mellan dröm och verklighet i ett suggestivt förtätat drama.

Den unge akademikern Felipe tackar ja till att arbeta hos den gamla änkan Llorente med att skriva rent en död mans memoarer. I huset finns också Llorentes brorsdotter Aura som i det närmaste förtrollar Felipe med sina gröna ögon. I huset vävs dröm och verklighet samman. Är Aura och Llorente en och samma person? Är Felipe anställd för att spela rollen som Llorentes döde make? Är hela berättelsen ett utslag av Felipes fantasi? Märkliga sammanträffanden mellan dåtid och nutid  skapar den kusliga berättelse och den fantasieggande magiska realism Fuentes blivit berömd för.

Språket är experimentellt, men inte svårläst. Vid första läsningen förflyttas läsaren obemärkt mellan det som är verklighet och det som är dröm. Symbolladdade detaljer förstärker det redan förtätade. Att hela berättelsen är skriven i du-form skapar dessutom en egendomlig känsla av att Felipes berättelse lika väl kunde varit din:

Långsamt går du upp till ditt rum, kliver in, kastar dig mot dörren som om du vore rädd att någon skulle följa efter dig: flämtande, svettig, drabbad av en känsla av maktlöshet som isar din ryggrad, en känsla av visshet: om något eller någon skulle komma in, skulle du inte kunna göra motstånd, du skulle avlägsna dig från dörren, låta det ske.

Jag hörde Jonas Hassen Khemiri berätta att Aura var en av hans favoritromaner och jag är beredd att säga det samma.

Utgivningsår: 2002
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokbörsen.

Svampkungens son

 

En novellsamling som rotar och river i det som skrämmer mig mest

Det allra, allra mest skrämmande jag vet är filmer av David Lynch. Jag har inte ens sett klart Inland Empire för att jag attackgrät av skräck. Jag är inte mörkrädd och tror inte på spöken men att världen inte skulle vara så som jag tror att den är, eller att jag inte skulle vara den jag tror, att mitt psyke spelar mig ett spratt, att människor plötsligt inte skulle se mig eller känna igen mig. Det är skräck.

Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal är oerhört otäck. Den rotar och river i allt det som skrämmer mig, i ångest, i verklighetsförvridning. De korta suggestiva novellerna liksom blottar det som jag gömt (också för mig själv). De två novellerna "Önskan" och "Babyalarmet" vill inte lämna mig, och jag mår fysiskt illa när jag tänker på dem.

Grand Mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, men hon har tidigare skrivit flera poesisamlingar. Det poetiska språket gör sitt till berättandet och visar hur novellen ska vara en länk mellan poesin och den traditionella romanen.

Boström Knausgård lyckas visa hur skör vår tillvaro är, hur vi balanserar på gränsen mellan vanvett och förstånd och hur bräckligt det är som håller oss samman. Grand Mal är en grym reality-check, och på samma sätt som jag tvångsmässigt måste se allt det som Lynch producerar kommer jag hålla ögonen på Linda Boström Knausgård i framtiden.

Mordet på Halland - en bok för dig som ordknarkar

Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot. Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Jag älskade Mordet på Halland. Den var allt jag tänkt mig; 159 sidor förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare. Jag vill läsa om boken. Jag kommer inte göra det, men jag älskar känslan av att vilja göra det.

Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig.

Det är bara att inse: Jag gillar att inte få hela lösningen serverad. Då är boken död när den är utläst. Jag vill ha något kvar när jag läst klart, något att suga på efteråt. Länge. Det är de svarslösa, förtätade böckerna som dominerar min bokhylla. Ett annat faktum är att jag ordknarkar. Å ena sidan har jag svårt att se detaljer rörande innehåll i tjocka romaner.  Å andra sidan älskar jag poesi, noveller och korta romaner där jag kan få njuta av varje mening, där författaren verkligen brytt sig om orden och detaljerna i språket och händelseförloppet. Jag hade lite glömt det, men det är ju sannerligen så jag vill ha det. Och med en liten skämsfaktor inblandad så tror jag ändå att jag måste erkänna att jag gillar det här med att läsa ut en bok fort, att jag liksom känner tillfredsställelsen i att ha läst många böcker. Korta romaner is the shit.

Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.


*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten

Tre oumbärliga böcker

Jag har börjat fundera på vilka böcker jag tycker är oumbärliga, det är ju så härligt att göra listor. Med listor blir livet liksom svartvitt - världen blir ond eller god och det är ju fantastiskt tryggt och bra. Jag känner mig dock inte helt klar med min lista än. Den måste få värka fram ett tag. Tillsvidare kommer här tre fantastiska böcker jag gärna läser om (utan inbördes ordning):

1. Tove Janssons Sommarboken. Vackraste berättelsen som finns om vänskap mellan ung och gammal, om sommar och naturens egenheter. Tänker på min fantastiska farmor varje gång jag läser den.

2. Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn. Jag gillar böcker jag kan relatera till (främmande kulturer, nej tack) och Marcus Grahns debutroman känns som min generationsroman. Han gör snygga anspelningar på Tom Waits låtar och igenkänningsfaktorn är total när det handlar om det besvärliga valet mellan hembygd och storstad. Jag ska låta mina barnbarn läsa Picasso valde också Kristinehamn, så de förstår hur det var på min tid.

3. Haruki Murakamis Kafka på stranden var min första Murakami. Efter att ha läst den var det som om det fanns ett liv före och ett liv efter Murakami. Jag tycker att Kafka på stranden är helt genialisk, bara det att ramberättelsen anspelar på dramat Kung Oidipus gör mig lyrisk. Haruki Murakami är det suggestivas mästare, dröm och verklighet blandas och jag vill lösa pusslet med vad som är vad, men får aldrig riktigt ihop det. Efter att ha gjort bekantskap med Murakami vill jag sluka allt han skrivit, men behärskar mig för att riktigt suga ut allt det godaste en liten bit i taget.

Mannen under trappan är smått genialisk!

Under påsken slukade jag den smått genialiska Mannen under trappan av Marie Hermanson (2005). I boken får vi följa Fredrik som nyss flyttat in i sitt drömhus med hustrun Paula och deras två barn. Han är lyckad, har ett bra jobb och ett fint äktenskap. Allt är idylliskt och perfekt, men så uppenbarar sig en smutsig och illaluktande figur som kallar sig Kwådd och säger sig bo under trappan i Fredriks nya hus. Långsamt förändrar sig livet för Fredrik: relationen till Paula blir allt frostigare, han missköter sina barn och det går allt sämre på jobbet. Och allt är Kwådds fel. Eller?

Mannen under trappan kan läsas på olika nivåer. Den kan läsas rakt upp och ner som en fantasieggande berättelse om en familj med en man under trappan, men den kan lika gärna läsas som romanen om en man som förlorar sig in i en psykisk sjukdom, där vi får se världen genom den sjukes ögon. Likaså kan romanen läsas mer symboliskt, då romanen är oerhört förtätad och symbolladdad. Kanske kan Kwådd symbolisera det djuriskt manliga som Fredrik gömt undan i längtan efter det perfekta livet? Det riktigt fina med boken är att Marie Hermanson inte skriver någon på näsan utan ger läsaren utrymme att göra sin egen tolkning.  Det älskar jag.

Samtidigt är boken riktigt otäck. Hermanson rör sig från det trygga, varma, glada till det fuktiga, mörka och skrämmande. Skräcken att upptäcka att världen inte är vad jag tror den är hugger tag i mig när jag läser ungefär på samma sätt som när jag såg David Lynchs Inland Empire (2006). Vad är det som gömmer sig i människans mörkaste vrår egentligen? Mannen under trappan är helt enkelt den bästa bok jag läst på länge.

http://knuff.se/isbn/9789100111748