Öland och Nattfåk

Jag är ingen stor deckarläsare, men inför att vi skulle till Öland för att besöka goda vänner i Byxelkrok passade jag på att läsa i Johan Theorins Nattfåk som utspelar sig på norra Öland.

Oskuld och arsenik

Jag läser slaviskt Boklördag i DN varje helg och bland fröjderna finns Lotta Olssons aldrig sinande tips. Tidigt i somras tipsade Lotta om Dorothy Sayers deckarbox. Hon sa bland annat:

[D]e fyra böckerna är bättre än nästan allt som skrivs i dag. De är välskrivna, med intelligent humor och skarpa iakttagelser. ”Kamratfesten” är allra bäst, och en högst ovanlig deckare.

Jag valde inte att läsa Kamratfesten, men väl Oskuld och arsenik. Den snygga titeln och det snygga omslaget fick mig på fall. Jag läser aldrig deckare, brukar jag säga. Nu får jag kanske revidera det uttalandet något efter att i december ha läst Agatha Christie och nu alltså även Dorothy Sayers. Gamla deckare i brittisk stil läser jag tydligen.

I romanens början möter vi Harriet Vane som står anklagad för att ha mördat sin forne älskare Philip Boyes med arsenik. Privatdetektiven lord Peter Wimsey är övertygad om hennes oskuld och får en månad på sig att rädda henne från galgen i ett fall där alla misstankar pekar mot Harriet. Det är London, 30-tal, aristokrati i bästa Downton Abbey-anda, heder och ära, testamenten, passion och några droppar maktbegär. Jag blir så kopiöst förtjust i lord Peter Wimsey, Harriet Vane och de förslagna damerna som i skepnaden av sekreterare hjälper vår hjälte Peter med vad han nu begär. Det är så oerhört prydligt alltsammans, damerna har till och med kjolen en bra bit nedanför knät. Och ärligt talat, vad är tjusigare än ett hederligt arsenikmord?

Men även om berättelsen kan verka stereotyp har karaktärerna ett djup. Harriet Vane är en självständig och intelligent kvinna och Wimsey har en sällsynt humor och aristokratisk charm. Sayers har dessutom den goda smaken att inte låta en psykopat vara mördaren. Och det är väl lika bra att krypa till korset och erkänna att jag (precis som alla andra Morden i Midsomer-junkies) är omåttligt förtjust i gamla brittiska miljöer. Teet serveras givetvis alltid i silverkanna hos lorden och scones äter de flitigt. Kort och gott: en deckare i min smak, det här.

Och för övrigt anser jag att jag nu har betat av ytterligare en boktolva.

Storytel-kärleken och Mordet på Orientexpressen

 

Månadens Edit-bok är Orientexpressen av Agatha Christie. Jag hade lånat den på bibblan, men fick en sunkig pocket med texten "Jossan kniv i huvet" på försättsbladet. Det kändes lite som ett tecken och ärligt talat dog läslusten. Kombinationen av den risiga låneboken, det faktum att dottern helst sover ute på eftermiddagarna och att det blivit så ruggigt att sitta still på en parkbänk och läsa, drev mig mot ljudböckerna. En vän tipsade om Storytel och så blev det.

Jag har tidigare dissat ljudböcker väldigt hårt. Jag saknar förmåga att lyssna hemma och det var så krångligt att få in ljudboken i mobilen. Bibliotekets böcker går exempelvis inte att låna i ett format som går att lyssna på din iPhone. Allt detta löste sig OERHÖRT smidigt med Storytel-abonnemanget. Klicketiklick så fanns alltihop i mobilajan: snygg app, bra funktioner, bra böcker. Efter ett par eftermiddagspromenader och en långpromenad med hunden hade jag läst ut Orientexpressen.

Nu tänker jag lite grand att vissa böcker faktiskt gör sig riktigt bra som ljudböcker och att med ett Storytel-abonnemang där man kan lyssna på hur många böcker man vill varje månad kan jag ju unna mig att lyssna på sådana böcker jag inte vanligtvis skulle prioriterat och kanske provlyssna lite av varje. Hitta en favorituppläsare, kanske?

Mordet på Orientexpressen då? Jo, den tyckte jag verkligen om. En klassisk pusseldeckare någon gång om året gör sannerligen gott. Och mord på tåg är något alldeles speciellt ändå. Minns ni förresten spelet Orientexpress? Jag älskade det! (Undrar nu för övrigt var det blivit av). Nu förstår jag ju också var spelmakarna hämtat sin inspiration ifrån. 

Mer utförligt vad jag tyckte om boken kan du läsa på Edits blogg i början av januari. 

Är du sugen på att vinna en ljudbok från Storytel får du inte heller missa julklappstävlingen där fem ljudböcker lottas ut. Se så, tävla nu!

En fårdeckare att tycka om

Jag läste ett inlägg hos Breakfast Book Club om en fårdeckare och blev oerhört sugen på att läsa. Glennkill av Leonie Swann är något så märkligt som en deckare med får i huvudrollen. Vanliga får.

Det är hjärtligt och småputtrigt och en smula spännande när Miss Maple, hjordens smartaste får, tillsammans med Whopple the Whale, minnesfåret, Cloud, det ulligaste fåret och de andra finurliga fåren ska lösa gåtan kring deras mördade herde.

I en fantastisk scen tror sig fåren sakna några i hjorden, men de vet inte vem och eftersom ingen kan räkna längre än till fem, vet de inte hur många de är i vanliga fall heller. Det gör fåren nervösa. Nervositeten botar de med att, ja just det, beta.

Storheten i boken är inte deckarpusslet och inte heller de rara fåren. Istället tycker jag om det sätt som fårens betraktande av människorna blir ett sätt att se på oss själva utifrån, hur märkligt mänskligt beteende egentligen är. På så sätt påminde Glennkill mig om Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (i sig en alldeles FANTASTISK bok).

Blir sugen på att umgås lite med får efter den här boken, och Glennkill är en sådan där gjuten presentbok, en bok att tycka om.

Det är då som den stora Läckbergångesten rullar in

Camilla Läckberg, denna deckarfabrik till kvinna! Var nere på Hemköp nyss och vid tandkrämen hittar jag en hel pall med senaste boken Änglamakerskan. E-n h-e-l p-a-l-l.  Folk köper onekligen ohemula mängder Läckberg. Tanten är rik som ett troll.

Samtidigt som en del av mig är sjukt avundsjuk på att det går att tjäna storkovan på att skriva böcker i en mysig skrivarlya i centrala stan, och en del av mig är jätteglad över att folk läser böcker istället för att slåss och se på tv hela dagarna, och trots att jag borde vara tacksam över att en kvinna gjort sådana litterära framsteg så måste jag säga det här: DET ÄR SKRÄP. KÖP NÅGOT ANNAT. VÅGA!

Puh, det var skönt.

PS: Det bor ett potentiellt Dostojevskijfan i oss alla. Det är jag övertygad om.

På tal om Leif GW

Häromdagen kom jag och en god vän att diskutera Leif GW Persson, att ingen av oss läst hans böcker men att det fanns en gnutta... nyfikenhet. Hur skriver karln egentligen? Han är ju akademiker, men med rötterna i myllan och han har onekligen tillgång till intressant material att bygga en kriminalroman på. Om något borde ju hans kriminalromaner vara trovärdiga i alla fall, kan tyckas.

Och sedan, som om världen ville att jag skulle tänka ännu mer på Leif, så dök det upp en intervju med honom i DN i helgen. En mycket intressant intervju dessutom. Naken. Och vips är Leif GW Persson min idol. Eller, inte riktigt. Men han fascinerar mig. Det är något med den där bufflige mannens sätt att beskriva sina känslor. Jag måste ta mig i kragen och läsa någon av hans böcker.

Mordet på Halland - en bok för dig som ordknarkar

Jag slukade Mordet på Halland av Pia Juul på en dag. Ångrar nästan att jag inte sög lite mer på varje kapitel, det var boken egentligen värd. Jag var för hied* och inne i det sedvanliga lästempot. Det är så sällan jag läser böcker där varje mening betyder något. Jag älskade Mordet på Halland. Den var allt jag tänkt mig; 159 sidor förtätat suggestivt relationsdrama. En deckare som inte är en deckare. Jag vill läsa om boken. Jag kommer inte göra det, men jag älskar känslan av att vilja göra det.

Mordet på Halland handlar om Bess. Vi får följa henne under några veckor med start från det att hennes sambo Halland blir skjuten utanför deras hem. Titeln får oss att tro att boken är en deckare och på ett plan handlar boken om vem som kan tänkas ha skjutit Halland. Men egentligen verkar boken nysta i människors relationer och livsval, vilja och ovilja att se verkligheten som den är. Alltså, det verkligt viktiga i våra liv. Och boken ger oss inga svar, vilket är oerhört frustrerande och samtidigt befriande. Det är som att läsa någon av Murakamis böcker där jag alltid jagar febrilt efter lösningen som aldrig riktigt visar sig.

Det är bara att inse: Jag gillar att inte få hela lösningen serverad. Då är boken död när den är utläst. Jag vill ha något kvar när jag läst klart, något att suga på efteråt. Länge. Det är de svarslösa, förtätade böckerna som dominerar min bokhylla. Ett annat faktum är att jag ordknarkar. Å ena sidan har jag svårt att se detaljer rörande innehåll i tjocka romaner.  Å andra sidan älskar jag poesi, noveller och korta romaner där jag kan få njuta av varje mening, där författaren verkligen brytt sig om orden och detaljerna i språket och händelseförloppet. Jag hade lite glömt det, men det är ju sannerligen så jag vill ha det. Och med en liten skämsfaktor inblandad så tror jag ändå att jag måste erkänna att jag gillar det här med att läsa ut en bok fort, att jag liksom känner tillfredsställelsen i att ha läst många böcker. Korta romaner is the shit.

Läs Mordet på Halland. Och unna dig att läsa långsamt.


*hied - skånska för att vara hetsig, stressad eller het på gröten

Pia Juul är något på spåren

I DN Kultursöndag fanns idag en intervju med den danska författaren Pia Juul, (intervjuad av Jens Liljestrand). Jag måste erkänna att Pia Juul är ett nytt namn för mig, men eftersom jag har mina danska tentakler ute för jämnan numera kunde jag inte undgå att läsa om och fascineras av denna kvinna. Juul har tidigare skrivit poesi och skriver nu även korta, minimalistiska romaner. Sådana romaner älskar jag - förtätat vinner före detaljerat. Mordet på Halland som kom ut 2009 har vunnit flera litteraturpris i Danmark och den ska jag ta mig an när tid ges. Men, det var inte det som var poängen för dagen.

Danska kriminalserier är otroligt mycket bättre än svenska, det har du väl märkt? Mordkommissionen och Livvakterna är bättre än någon svensk kriminalserie. Beck är oändligt långtråkigt och fördummande att se på. Jag tycker att det handlar om att de danska serierna inte utgår ifrån att tittaren är korkad, allt måste inte förklaras eller göras övertydligt. Pia Juul säger i intervjun att hon hittar så fruktansvärt många ointressanta detaljer i svenska deckare. Jag tror att hon är något på spåren. Minimalistiskt vinner, särskilt i deckargenren och här är danskarna bäst i klassen.