Kallifatides, du är min idol

Bilden lånad från SR.se

Alltså, nu när sommaren är slut och vi har lyssnat oss igenom alla avsnitt av Sommar i P1, så tycker jag att vi unisont hyllar författaren Theodor Kallifatides som årets sommarpratare. Det sommarpratet var bannemig så bra och inspirerande att jag ska tvinga skolkidsen att lyssna och för egen del sedan tvångsmässigt läsa om allt han skrivit. Sättet han lärde sig svenska på och hur han sedan blev en av våra bästa författare borde imponera på vem som helst. Inte nog med det, karln sa så mycket klokt i programmet att jag måste lyssna flera gånger och anteckna alltsammans. Jag är stum av beundran - Kallifatides du är min idol (och i smyg hoppas jag att min man ska vara lika stilig i din ålder).

Vem tycker du var årets sommarpratare?

Nu blommar Astrid Lindgren

På min balkong blommar den rosa rosen Astrid Lindgren för första gången och brittsommarvärmen får gärna stanna några dagar till.

Författarfrukost med Chris Cleave

I torsdags morse bjöd Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan in till författarfrukost med Chris Cleave, författaren till Little Bee ni vet. Cleave är på Sverigebesök för att berätta om sitt författarskap i allmänhet och sin nya bok Guld i synnerhet.


Frukosten var enastående trevlig, eller rättare sagt: Chris Cleave var enastående trevlig. Med ödmjukhet och inlevelse berättade han om hur han i sitt författarskap tagit fasta på hur det extrema kan lära oss mer om dem vi är.

Inför samtliga böcker Cleave skrivit har han gjort omfattande research. För att kunna skriva Little Bee arbetade han på flyktingförläggning och hans senaste bok hade tagit honom till träningslokaler såväl som barnsjukhus.

I Guld säger han sig själv ha lärt sig att inte döma sina karaktärer utan att låta läsaren avgöra vem som agerat rätt eller fel. Gillar! Om han lyckats återstår att se, mitt signerade exemplar av boken ska jag nämligen ge bort till någon jag tycker mycket om.

Författarskap och psykisk (o)hälsa

Jag har tänkt att det vore f-a-n-t-a-st-i-s-k-t att vara författare. Tänkte mig ha en skrubb i ett hus i Gamla Stan där jag sitter i tystnad och ensamhet och skriver kloka ord, dricker kaffe och blir rik som ett troll. Problemet med den tanken har väl emellertid varit att jag inte precis har något klokt att skriva, och då faller ju allt det andra. Tur var det skulle det visa sig, för idag läste jag artikeln nedan i senaste numret av Modern Psykologi. Nu tänker jag att jag är lyckligt lottad som inte är författare. Jag är ångestfylld så det räcker, liksom.

Spaning: romanaktuella kändisar i mitt kvarter

Det kanske är en slump, men förmodligen bor jag på världens bästa plats. Åtminstone om man är man och ska ge ut en roman i höst, verkar det som.

Häromdagen såg jag romanaktuelle Ulf Lundell helt vanligt gå stavgång i parken där jag hänger jämt. Faktum är att jag ser honom lite nu och då. Jag tror att han gillar sina gamla kvarter (det sägs ju att han är uppväxt på Lundagatan). Han kanske rentav kikar in i lägenheten och minns den ljuva tiden, minns den som igår.

Rikard Wolff har släppt en självbiografi och honom ser jag nästan varje dag. Det verkar vara en mycket rar man. Senast det var en stor fotbollslandskamp gick jag en långpromenad med hunden. Den enda jag mötte var herr Wolff. På så sätt tror jag att vi har en del gemensamt, Wolff och jag. Han verkar inte heller vara den sportiga typen.

I helgens DN läste jag också att gangstermästaren Jens Lapidus hänger med sina kids i Skånegläntans lekpark. Där hänger ju jag också ibland, minsann! Nu ska jag hålla utkik. Se efter om den glade Jens är som vanligt folk. Det verkar ju nästan helt orimligt.

Stalker? Jag?! Nä, ni måste förlåta mig. Jag är från landet. Det är fortfarande spännande med kändisar för mig. Alltså riktiga kändisar. Författare och så. Okej?