Tjuvarnas stad

I S:t Petersburg sträckläste jag Tjuvarnas stad (2008) av David Benioff, en berättelse som utspelar sig under Belägringen av Leningrad, under den tuffa vintern 1942. Under belägringen var svälten fruktansvärd och närmre en miljon människor dog. Tyskarna såväl som den egna regimen plågade folket, och Piter, staden, var det folket kämpade för. I alla fall är det så Benioff beskriver det.

Huvudperson i romanen är sjuttonåriga Lev som när han ertappas med att ha stulit från en död soldat  får i uppdrag att hitta ett dussin ägg till överstens bröllop mot att få behålla sitt liv. Tillsammans med desertören Kolja söker han genom staden och bortom tyskarnas frontlinjer för att finna den värdefulla varan. Kylan och hungern är allestädes närvarande och i en stad där varenda trädbit eldats upp och maten för länge sedan tagit slut verkar ägg omöjligt att finna.

Tjuvarnas stad är framförallt en roman om vänskap. Personporträtten av Kolja och Lev stannar kvar efter att boken är slut. Att läsa romanen där den utspelade sig var starkt. Jag kunde visualisera svältens offer uppradade på den isklädda floden Neva, se Vinterpalatset och kyrkorna täckta av kamouflagenät för att inte synas vid ett flyganfall, kände igen gatunamn och områden. Jag var DÄR, 1942. Boken väckte frågor och jag tog nyfiket reda på mer om Sovjettiden, Krestyfängelset och Röda armén. 

Tack för det fenomenala boktipset Sara, Västmanländskan och Tant Blå! Det här med bokturism gav sannerligen mersmak.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Edits andrabok är denna gång Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap av Mary Ann Shaffer. Vilken feelgoodroman! Boken utspelar sig under efterkrigstid i London och på den lilla brittiska kanalön Guernsey som var ockuperat av tyskarna under andra världskriget (föga visste jag om detta innan jag läste boken). Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap är en brevroman. Kan inte minnas när jag läste en sådan senast. Det tar några brev, men sedan har jag vant mig vid formen.

Korrespondensens centralfigur heter Juliet Ashton, journalist och författare. I brev mellan hennes förläggare och goda vän Sidney, hennes bästa vän Sophie, kärleken Mark och människor på ön Guernsey växer en varm, sorglig, hjärtlig och intressant berättelse fram. Det är lättläst och inspirerande. En av mina Edits berättade att hon till och med tagit upp brevväxling med gamla vänner av bara farten.

Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap är en perfekt höstbok. Den avnjutes bäst med en kopp te i brittisk stil under höstruskiga kvällar. Gärna vid en sprakande brasa.

Hon älskade

Jag fick ju låna Helena Henschens roman Hon älskade av min granne för ett par dagar sedan. Boken såg väldigt tråkig ut insåg jag när jag fick den i min hand. I en bokhandel hade den aldrig fått min uppmärksamhet, det är dagens sanning. Jag misströstade lite, det får jag erkänna. Kände att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag kanske skulle bli tvungen att tvångsläsa på min semester. Jag tänkte till och med tanken att jag skulle googla rätt på vad boken handlade om så att jag kunde småprata med min granne utan att ha läst boken. Men, jag ville ju inte göra min nya pensjokompis besviken, så jag började läsa. Ett försök kunde det ju vara värt.

Hon älskade visade sig vara en skatt. För det första utspelar den sig i sekelskiftsstockholm bland människor som levt på riktigt (Gilla! Gilla!)Huvudpersonen i boken är Signe Thiel, Helena Henschens farmor. Henschen har via brev, barndomsminnen och intervjuer gjort ett porträtt av Signe Thiel som var en av dåtidens kulturpersonligheter. Det låter kanske tråkigt, men Signe Thiel är en intressant karaktär och det finns en dragningskraft i det som berättas, i den autentiska breven och människornas öden. Vi får följa Signes stormiga kärleksliv, hennes kamp för kvinnosaken, kärleken till Berlin före kriget och hur hon gör allt som står i hennes makt för att hjälpa judar under andra världskriget.

Boken är lättläst och välskriven och rekommenderas varmt till alla som har en faiblesse för Hjalmar Söderbergs Stockholm eller som ett mer nyktert komplement till alla svulstiga BOATS därute.

Utrensning

Nu är den utläst, Sofi Oksanens Utrensing. Mina förväntningar var inte höga. Jag hade tänkt mig onödigt krångligt språk, en självömkande och sorglig berättelse från andra världskriget av typen vi läst så många gånger förut och ångest, massor av ångest. Istället fann jag en berättelse skriven med ett otroligt vackert språk och en fruktansvärd men fascinerande berättelse av det slag som berör på riktigt.

Aliide lever tillsammans med sin syster Ingel, hennes man Hans och deras dotter Linda på en gård i västra Estland när landet ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Aliide är förälskad i Hans och det får henne att begå ett förräderi som sedan ska komma att förfölja henne resten av livet. Under nittiotalet dyker en ung kvinna, Zara, upp på Aliides gård. Den unga kvinnan blir nyckeln till att nysta upp förräderiets verkan. Boken är uppbyggd av återblickar från Aliides liv under trettio-, fyrtio- och femtiotalet parallellet med bokens nu - nittiotalet. Långsamt går det upp för läsaren vad som drivit Aliide och format hennes historia.

Jag tycker att boken är fenomenal. Även om andra världskrigets hemskheter är centrala i berättelsen så är det den svartsjuka och svikna kvinnans krafter som driver berättelsen framåt. Kriget och ockupationen skapar förutsättningarna och ramverket. Korta kapitel, varvade med brev och militära dokument ger boken driv. Att varje kapitel har en titel tycker jag är tjusigt; det enskilda kapitel får ett unikt värde. Bokens essens verkar vara att varje cirkel måste slutas, det går inte att gömma undan de oförrätter du gjort.

Boktjuven

Såg på knuff.se att Boktjuven av Markus Zusak toppar listan över bloggade böcker just nu och tänkte raskt att det gladde mig. Folk bloggar ju om en massa skräplitteratur (Va?! Inte jag!?), men Boktjuven är fantastisk.

För det första har den ett vackert språk; Zusak har vunnit pris för sitt poetiska språk. För det andra innehåller den en mycket intressant berättarvinkel. Vem vill inte läsa en bok som döden berättar? För det tredje är själva berättelsen av sådant slag att den går rakt in i hjärtat. Jag vill liksom inte skiljas från karaktärerna när jag läst ut boken. Otroligt fin. Läs! Läs!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven av Markus Zusak