Chicago, exilegyptier och oförmågan att hålla isär manliga namn

Månadens Editbok var al-Aswanys Chicago. Man kan ju lite grand börja undra om jag blivit besatt av al-Aswany, det kan man ju, eftersom jag alldeles nyss läste ut Yacoubians hus av samme man. Men, hav förtröstan, kära läsare! Detta är bara en slump, ty Chicago valdes av Edits, inte av mig enkom.

Yacoubians hus gillade jag, inte minst för att Alaa al-Aswany lyckades göra karaktärerna och miljöerna levande, att jag fick vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. Chicago är på många sätt lik föregångaren, framför allt genom att berättelsen är uppbyggd av ett antal parallella berättelser som bitvis går in i varandra. Denna gång möter vi egyptier som av olika skäl kommit till Chicago: Shaymaa som försöker leva som en rättrogen muslim, poeten Nagi som kämpar för ett rättvisare Egypten och Rafat som gör allt för att vara en verklig amerikan. 

Chicago är intressant läsning, men inte alls lika fängslande som Yacoubians hus. Framförallt saknar jag Kairo och miljöbeskrivningarna därifrån, att uppleva kulturen och möta människorna där. Kulturkrockarna i Chicago är visserligen intressanta, men berättelserna känns lite mer förutsägbara och karaktärerna mer stereotypa. Det tar sig aldrig riktigt, är lite för tillrättalagt. 

Något som oroar mig en smula är också att jag lagt märke till att jag verkar ha någon slags namnblindhet för egyptiska namn, i synnerhet manliga, och rör ihop Salah med Tariq och Rafat. Jag undrar vad det kan bero på, att minnas namn är annars en av mina talanger, tycker jag själv. Är det åldern? Är det allmänt ohyfs? Är det kört?

Summa summarum: Läs hellre Yacoubians hus av Alaa al-Aswany om du inte stiftat bekantskap med al-Aswany förut. Är du mycket sugen på att läsa om egyptier i exil är Chicago boken för dig.

Yacoubians hus

Jag river av boktolvor i en rasande takt. Först var det Paulo Coelho och nu Alaa al-Aswany. Medan Coelho var en kväljande upplevelse så gav al-Aswany mersmak. På pendeltågsresorna den här veckan har Yacoubians hus fått följa med, en intressant berättelse något utanför min komfortzon (främmande kultur!). Kanske också givande just därför.

I Yacoubians hus får vi följa några av människorna i 90-talets Egypten, där det moderna Egypten växer fram. Karaktärerna är allesammans hyresgäster i Yacoubians hus, en gång en ståtlig byggnad i europeisk stil, numera en skamfilad rest av det som en gång var. Tillsammans bildar människorna ett porträtt av de motsättningar som finns i det egyptiska samhället: Pojken som vägras inträde till polishögskolan på grund av sin fars fattiga bakgrund och då istället väljer muslimsk fundamentalism; Den homosexuelle mannen som söker efter kärlek men möts med förakt; Flickan som är villig att prostituera sig för att slippa fattigdom; Den gamle mannen som verkar ensam kvar att minnas det europeiska Egypten. Mutorna, det sexuella förtrycket och de religiösa motsättningarna finns hela tiden närvarande.

Alaa al-Aswany lyckas göra karaktärerna och miljöerna levande, och jag får vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. De parallella berättelserna om hyresgästerna i Yacoubians hus är mer en aptitretare än en hel måltid och när berättelsen är slut vill jag vet mer om Egypten, om Kairo. Hur en galabiyya ser ut, det har jag emellertid redan kollat upp.