Att leva är inte nog

"At leve er ikke nok. Solskin, frihed og en lille blomst må man ha" H.C. Andersen (1805-1875)

Att läsa på danska

Jag har fått för mig att jag ska lära mig danska ordentligt, det är ju ett festligt språk. Dessutom är jag väldigt för att främja den skandinaviska språkgemenskapen. Det är ju sorgligt att vi ska behöva ta till engelska för att förstå varandra, eller hur? Stockholmarna ser mig redan som en dansk i det att jag pratar skånska. Lika bra att leva upp till andras felaktiga förutfattade meningar, tänker jag.

I Köpenhamn

... hittade jag den här fina upplagan av Vi de drunknade som jag läst på originalspråk. I fantasin i alla fall.

Danmarksuppladdning

Jag och maken ska åka Öresund runt i helgen, besöka Köpenhamn och Helsingör. Danmark, gott folk! Danmark! Jag har längtat i flera år, försmäktat i Svea rike, men NU - äntligen ska jag få spankulera bland det rödvita fina. Köpenhamnsbor: Duka fram Maribo-pilsnern och ett gäng smörrebröd, för på lördag kommer jag!

Jag har givetvis börjat uppladdningen inför mitt danska äventyr och läser just nu Volmer av Lise Nørgaard (boktips från Edit-Lisa). Volmer är en lustig, rar och, inte minst, dansk berättelse. Precis vad jag behöver nu, helt enkelt. För att ytterligare krydda uppladdningen så tänker jag på wienerbröd hela tiden och har laddat ner Wallpaper* City Guide över Köpenhamn som app till min ajfån och läser den ivrigt mellan varven.

Nedräkningen kan börja.

Rödby - Puttgarden

Jag har sagt det förut; jag är svag för det danska. På bokrean köpte jag den lilla boken Rödby - Puttgarden av Helle Helle för en spottstyver och fin läsning var det.

Helle skriver i samma anda som Hemingway och hon har kallats en av Danmarks största prosaister. Vi lär känna karaktärerna i Rödby - Puttgarden genom deras agerande, inte genom deras tankar. Berättelsen är ett nedslag i en större kontext, där läsaren själv får skapa sig helheten. Fragmentariskt är det, men inte på samma sätt som landsmannen Pia Juuls berättelse Mordet på Halland.

Huvudpersonen i berättelsen är en ung kvinna som heter Jane. Till en början vet vi inte mer om henne än att hon bor hos sin något äldre syster och just hoppat av sina akademiska studier för att börja jobba på färjorna mellan Rödby och Puttgarden. Efterhand växer bilden av Jane, hennes syster Tine och deras mamma och berättelsen blir ett stycke socialrealism i närheten av färjelägret och parfymdoften på m/s Danmark.

Jag är svag för det fragmentariska, det karga. Jag kan ångra att jag inte läste boken på danska, det hade varit fint (översättningen var lite sisådär, med en hel del uppenbara slarvfel). Tycker du om att läsa mellan raderna kommer du att bli belönad när du läser Helle Helles roman. Annars är det nog bäst att låta bli.

Saknad

Monika har just läst ut Vi, de drunkande av Carsten Jensen och när jag läser hennes recension och min egen slår det mig att jag ännu inte återbesökt Danmark som jag lovade i augusti 2010. Jag har inte varit i Danmark sedan 2009, det är ju så att det värker ont i hela hjärtat när jag tänker på det. Jag kan också konstatera att Vi, de drunkande fortfarande står sig som en av de bästa böckerna jag läst. Sist, men inte minst, vill jag avsluta detta inlägg på samma sätt som när jag nyss läst ut Carstens epos: Nu återstår bara en sak: Danmark, vi måste ses. Jag behöver smørrebrød, kransekager och ljudet av danska röster. Snarast.

Vi, de drunknade

Det känns tomt. Carsten Jensens 700 sidor långa epos Vi, de drunknade har varit med mig under ett par veckor, och nu är den fantastiska berättelsen slut.

I Vi, de drunknade får vi följa några människoöden i den lilla danska staden Marstal och på haven som de marstalska skeppen besöker under hundra år, från dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut. Berättaren är något som ovanligt som ett vi, stadens invånare som med vakna ögon iakttar det som sker. Sättet att berätta ger historien något allmängiltigt och stort, nästan som en dansk Aeneiden eller Iliaden, även om det som skildras lika ofta är små vardagsiakttagelser som stora hjältedåd. Carsten Jensen har gjort noggranna efterforskningar om Marstals historia medan han skrev sin roman, men karaktärerna är helt fiktiva. Romanens upplägg är för övrigt genialiskt, varje delberättelse skulle kunna läsas som en självstående novell, men berättelserna är också länkade till varandra genom att karaktärerna vandrar in och ut ur dem.

När Jensens roman kom ut hyllades den och jag läste ett femtiotal sidor innan jag gav upp och la den åt sidan. Tyckte den gången att den var seg och att det mest handlade om krig. Men, jag förstod ju ingenting, det är tydligt. Nu, när är jag läste den andra gången hade jag ett rikare tålamod och jag blev belönad. Det är karaktärerna i Vi, de drunknade som växer på mig. Jag tycker så mycket om dem: Laurids, Albert, Knud Erik och de andra. Krigen utspelar sig i bakgrunden, det är människorna som är berättelsen. Det finns värme, förtvivlan, kärlek, hopp, saknad och gemenskap i Vi, de drunknade och det är just det jag tycker om. Blir också imponerad av hur Jensen fångat varje tidsanda i i sitt sätt att skildra människorna i Marstal, att jag när boken är slut har förflyttats hundra år i tiden utan att märka hur det gått till.

Nu återstår bara en sak: Danmark, vi måste ses. Jag behöver smørrebrød, kransekager och ljudet av danska röster. Snarast.

Vi, de drunknade

Läser Carsten Jensens Vi, de drunknade. Längtar, längtar efter
Danmark och liksom suger i mig hjärtat av allt det danska medan jag
läser.

Igår satt jag och läste vid vår badsjö och hörde danska
sommargäster prata intill, medan vågorna kluckade mot land. Då var
det nästan som jag var i Marstal på riktigt.