Jag har börjat på Lacrimosa tre gånger nu. Tre gånger. Det är ändå ganska många, får man säga. Boken är snygg (yta spelar ju, som vi alla vet, roll), anspelar på Almqvists Drottningens juvelsmycke (som jag älskar) och välskriven. Det finns inget att klaga på, inget alls.
Ändå sitter jag här och skriver en recension som inte är en recension, för jag har ännu inte läst klart Lacrimosa. Kanske är det för att jag - oturligt nog - blivit avbruten i läsningen som det går så förbaskat trögt. Kanske är den inte intressant, trots allt. Kanske har jag problem med nästan-sanning och Almqvist i huvudrollen. Läslusten är i alla fall bortom räddning nu, jag har gjort konstgjord andning och hjärtmassage. Jag lägger ner Lacrimosa och tar upp Fallet med de försvunna böckerna och hoppas på en roligare läsupplevelse.

2 kommentarer:
Ja, ja, jag tror att Lacrimosa är något för mig! Åtminstone hoppas jag det och dessutom har jag *host* inte läst Drottningens juvelsmycke så jag kan läsa med rena ögon.
Vad härligt! Dig kan man lita på!
Skicka en kommentar