söndag 11 mars 2012

Om att läsa ungdomsromaner som vuxen

Bokdivisionen och jag tycker ganska lika om böcker har vi märkt. Men inte när det gäller ungdomsromaner. Hon skriver så här till mig apropå min senaste bokerövring Det här är allt av Aidan Chambers. "Jag har inte riktigt förstått poängen med ungdomsböcker, kan inte du-som-tänker-lite-som-jag förklara det för mig? Jag har en fördomsfull bild av att det är lite banala eller triviala böcker som inte berör en vuxen läsare, förlåt. *skäms* Men jag blir gärna övertalad, jag är öppen för all input och påverkan när det gäller böcker och läsning. Dessutom gillar jag ju Chambers!"


Kära Bokdivisionen,

ungdomsromaner kan verka banala och triviala. Gudarna ska veta att sådana ungdomsromaner verkligen också finns. Men det fina med ungdomsromaner rent generellt är för mig att de bjuder på lättsmält variation. Jag har försökt läsa flera fantastiska romaner à la Dostojevskij och Franzen på raken. Det går inte. Eller, jo, klart att det går. Men varje stor roman kräver sitt utrymme. Dessutom är det förskräckligt att bli blasé på riktigt bra litteratur och sådana negativa bieffekter kan komma av ivrigt klassikerläsande utan avbrott. Men om man behöver variation i läsningen, varför ska man just läsa ungdomsromaner, undrar du förstås?

Att vara ung vuxen är förenat med att centrala mänskliga drivkrafter (kärlek, sex, vänskap) är accentuerade och tillåts ta plats. Det tycker jag om. Dessutom är ungdomsromaner alltid snabblästa. Det välkomnar jag varje gång, det blir en injektion läslust. Ungdomar är kritiska läsare och tröga ingångar undanbedes i ungdomsromaner. Men, jovisst, här tänds varningslampan. Det får ju inte bli för lättsmält.

Det fina med genren ungdomsromaner tycker jag är att de ofta experimenterar med språk, form och innehåll. Man tar så att säga ut svängarna lite grand för att vinna sin läsare. Det är inte ovanligt att ungdomsromanerna har spännande format och snygga omslag i strukturerat papper. Korta kapitel varvas med små utdrag från låttexter, dikter och ibland bilder för att tilltala den kräsna publiken. Markus Zusaks Boktjuven och Jandy Nelsons Himlen börjar här tycker jag är fenomenala böcker och tillika ungdomsromaner. De är båda oändligt sorgliga och vackert poetiska berättelser om vänskap, kärlek och död. Jag tror att du skulle tycka mycket om dem båda. Läs!

Kanske är det så att när hjältarna är ungdomar tillåts våra sargade tonårsjag att få vara vinnare. Mitt tonårsjag var sannerligen ingen vinnare på den tiden det begav sig. Ungdomsromanen kan eventuellt ses som en något försenad uppgörelse med tiden som inte lämnar någon oberörd - ungdomen. I förströelsen och variationen finns det något helande. Så tycker i alla fall jag.

Boknördiga hälsningar,
Josefin


7 kommentarer:

Bokdivisionen sa...

Åh det var fina ord! Nu förstår jag bättre och jag har faktiskt Boktjuven här hemma. Jag visste dock inte att den räknades som ungdomsroman även om jag kände att Jokern lutade ditåt när jag läste den och GILLADE den. ;-)

Bokdivisionen sa...

Så där! Nu har jag antagit en ungdomsboksutmaning tack vare dig!

Josefin sa...

Nämen åh, vad kul! Heja!

nilla|utanpunkt sa...

Förlåt en som går emot strömmen, men det finns väl en hel uppsjö böcker mellan tungrodda klassiker och en lättsmält ungdomsbok? Böcker som är skrivna för vuxna med kanske en aningens fler bottnar, lite, lite mer avancerade livshistorier och konflikter, och ett språk som inteär svårläst, men elegant, smart, välformulerat. Och det här med lättsmält, vad ÄR det? SJälv tycker jag böcker som är tunna i språk och/eller psykologi är oerhört svårsmälta. Därmed inte sagt att jag är någon vuxenromansnobb. Ge mig en Alfons Åberg så njuter jag av subtil existentialism och lågmäld humor, allt sagt på ett bedårande intelligent sätt.

Josefin sa...

Att göra grova generaliseringar är lite av en dålig vana jag har och jag kan se att du har poäng runt det här med lättsmält litteratur. Vad är det? En riktigt bra definition tål att filas på.

nilla|utanpunkt sa...

Hursomhelst, jag har just börjat läsa Cirkeln, som ju prisats av många som en mycket bra ungdomsbok. Jag är på kapitel 3 bara men har redan fått min beskärda dos av standardiserad skoltrötthet, lite "typiskt" kärleksgnabb bland stålskåpen i skolkorridoren, och "typiskt" tjafs hemma runt frukostbordet med mamma som är lite "typiskt" för engagerad. Men inget bränner, inget griper tag. Det är inte illa skrivet, det är bara så "ungdomar av den här typen"-stereotypt. Varför kan man inte skriva ungdomsböcker som river lite mer. Jag kommer att tänka på vuxenböcker med tonårskaraktärer, som Carrie (mobbad i skolan, men oj vilken skillnad i gestaltning jämfört med en ungdomsbok), Låt den rätte komma in (här gräver författaren djupt i både mobbing och perversioner och hittar tack vara det till andra dimensioner utan att det är svårläst), The wasp factory (ilsken, halvsadistisk tonåring har gått vilse i familjecirklarna, provocerande och går rätt in i ryggmärgen på en, och nej den är inte heller svårläst). Jag ska inte säga att jag läst jättemånga ungdomsböcker, men samtliga har så långt varit banala, just på det psykologiska planet och karaktärerna kommer aldrig ur sina klichéer. Nu hoppas jag att Cirkeln tar sig efter de inledande presentationsrundorna och blir en bok med svärta och nerv som vågar gå ett steg längre. Jag återkommer....;-) (intressant diskussionsämne hur som, och rekommendera gärna någon ungdomsbok du läst om du tycker den stämmer in på mina önskningar ovan!)

Josefin sa...

Läs Zusaks "Boktjuven" eller "Himlen börjar här" av Jandy Nelson. Inte banalt alls. Lovar!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...