söndag 5 februari 2012
Nämen, har det flyttat in en hårdpärmssnobb i mitt hem?
Alltså, jag har varit en öppen person, aldrig har jag värderat pocket sämre än inbundna böcker. Jag har tänkt att berättelsen är det viktiga. Men, så blev jag föräldraledighetspank och började toklåna på biblioteket istället för att köpa böcker. Låneböcker är ju inbundna som ni vet och nu, när jag har stålars igen, har jag märkt att pocket inte är gott nog. Likt en pensionär suktar jag efter stor stil och rika marginaler och någonstans värker det inombords och hårdpärmssnobben i mig vill inte släppa in fler pocket i vårt hem. Jisses, vem hade trott att det skulle bli så här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Visst är det jobbigt? Jag har också genomlidit det där. För mig har den fasen, tack och lov, gått över igen. Nu är det ungefär varannan pocket :)
Ah, så du menar att det finns bot och lindring? Det var ju skönt att höra. Jag började tro att det var ett kroniskt tillstånd.
Men tänk så fint en pocket slinker ner i väskan eller t.o.m. jackfickan! Lyssna inte på de däringa snobbiga demonerna som viskar i ditt öra.
OJ, jag önskar jag hade något sånt i mig. Jag vill nog hellre ha många än några. Nu kan jag knappt läsa "vanliga bäcker" de är jus å tunga och jobbiga att hålla i. Näää pocket ska de vara.
Skicka en kommentar