I S:t Petersburg sträckläste jag Tjuvarnas stad (2008) av David Benioff, en berättelse som utspelar sig under Belägringen av Leningrad, under den tuffa vintern 1942. Under belägringen var svälten fruktansvärd och närmre en miljon människor dog. Tyskarna såväl som den egna regimen plågade folket, och Piter, staden, var det folket kämpade för. I alla fall är det så Benioff beskriver det.
Huvudperson i romanen är sjuttonåriga Lev som när han ertappas med att ha stulit från en död soldat får i uppdrag att hitta ett dussin ägg till överstens bröllop mot att få behålla sitt liv. Tillsammans med desertören Kolja söker han genom staden och bortom tyskarnas frontlinjer för att finna den värdefulla varan. Kylan och hungern är allestädes närvarande och i en stad där varenda trädbit eldats upp och maten för länge sedan tagit slut verkar ägg omöjligt att finna.
Tjuvarnas stad är framförallt en roman om vänskap. Personporträtten av Kolja och Lev stannar kvar efter att boken är slut. Att läsa romanen där den utspelade sig var starkt. Jag kunde visualisera svältens offer uppradade på den isklädda floden Neva, se Vinterpalatset och kyrkorna täckta av kamouflagenät för att inte synas vid ett flyganfall, kände igen gatunamn och områden. Jag var DÄR, 1942. Boken väckte frågor och jag tog nyfiket reda på mer om Sovjettiden, Krestyfängelset och Röda armén.
Tack för det fenomenala boktipset Sara, Västmanländskan och Tant Blå! Det här med bokturism gav sannerligen mersmak.
2 kommentarer:
Jag tyckte att den var helt fantastiskt, men det där med flickorna i huset där en rymde tyckte jag var så hemskt att jag tänkte på det med skräck länge efter!
När jag först läste den och bloggade om den tyckte jag inte den var så bra. Fast den sitter fortfarande kvar i minnet, vilka böcker gör det efter 3 år.
Mia
Skicka en kommentar