Vilket höstlov jag haft! Medan elden sprakade gott i brasan i stugan på landet drack jag te (inget kaffe ty jag har fått magkatarren från helvetet) och spisade Justine Lévys debutroman. Vi ses på Place de la Sorbonne är en kortroman om att växa upp med en annorlunda mamma. Artonåriga Louises mamma Alice är en förälder som missbrukar droger och förtroenden, likaså är hon oändligt vacker.
Till skillnad från många svenska uppväxtskildringar av det här slaget så finns det ett självförtroende i Lévys roman som jag verkligen tycker om. Louise är inget offer. Romanen är uppbyggd så att vi följer Louises tankegångar medan hon väntar på sin försenade mamma, och rösten vi hör är den från en klok ung kvinna. Visserligen brottas Louise med mammans många misstag, men hon har också distanserat sig, står på egna ben. Lévy vältrar sig inte i elände, utan låter Louise se nyktert på sin tillvaro och det liv hon vill leva.
Jag har svårt för eländeslitteratur, men Vi ses på Place de la Sorbonne tillhör inte den kategorin, istället är boken ett fascinerande porträtt av en ung kvinna.
1 kommentar:
fint du skriver om en uppriktig roman. uppfljaren en ovrdig dotter r ocks bra.
Skicka en kommentar