Tistelblomman

 

Det var nyss Allhelgonahelg, jag var på landet i mörkret och tystnaden och på en eftermiddag och en kväll sträckläste jag Amanda Hellbergs Tistelblomman. Tistelblomman är ett skotskt gods ditt huvudpersonen Maja Grå flyttar med sin kärlek Jack Winter (Jag skulle kunna skriva något gnälligt om namnvalen här, men jag låter det bero. Jag är på ovanligt gott humör). I trakten viskas det om hemsökelse på godset och ingen vågar sig dit när paret vill ha hjälp med elproblemen som uppstått. När Jack åker iväg och Maja är ensam hör och ser hon märkliga saker; vem har målat spindlarna på tapeten i sovrummet och vems är rösten som viskar att hon ska ge sig av?

Det var länge sedan jag läste bra skräcklitteratur, men ett boktips från Beatrice fick mig att låna Tistelblomman. I vanlig ordning blev jag inte besviken. Nog gjorde läskontexten sitt, men jag tittade definitivt över axeln både en och två gånger medan jag läste. Om jag varit ensam i min stuga vet jag inte om jag vågat läsa klart och det vill inte säga lite. Jag är annars extremt mycket inte mörkrädd, faktiskt, det är en superhjältetalang jag har. Tistelblomman är riktigt otäck på sina ställen.

Enligt baksidestexten är Tistelblomman en spökhistoria i Emily Brontës anda och den liknelsen tycker jag om. Wuthering heights och Tistelblomman har inte bara de vindpinade brittiska hedarna gemensamt, något i stämningen känns också bekant. Boken är tredje delen i serien om Maja Grå, men kan läsas fristående utan minsta problem. 

Tistelblomman kommer i dagarna ut i pocket. Före egen del ska jag nog ta och låna hem de andra två delarna så snart jag fått skaffat mig en läsplatta.