Jag är hemma i byn där jag växt upp, Södra Sandby [sa:mbi], och stötte på en gammal klasskamrat från grundskolan som jag inte sett på femton år. Han såg precis likadan ut. Själv är jag såklart snyggare och visare, men det är en annan historia. Martin var den som lärde sig läsa sist av alla i klassen, han kämpade med läsningen hela mellanstadiet vad jag minns. Vi gick inte högstadiet ihop, men vad jag förstår läste han inte något vidare då heller. Nu var han storläsare, berättade han, läste jämt. Han pratade passionerat om att resa i Arns fotspår och hans son, jämngammal med min dotter, hade han döpt efter en romankaraktär i Diana Gabaldons Främlingen. Det kallar jag magiskt. Själv sa han att det var kärleken. Hur som helst är det väldigt, väldigt fint, eller kärt som vi säger i Skåne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar