Författarfrukost med Chris Cleave

I torsdags morse bjöd Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan in till författarfrukost med Chris Cleave, författaren till Little Bee ni vet. Cleave är på Sverigebesök för att berätta om sitt författarskap i allmänhet och sin nya bok Guld i synnerhet.


Frukosten var enastående trevlig, eller rättare sagt: Chris Cleave var enastående trevlig. Med ödmjukhet och inlevelse berättade han om hur han i sitt författarskap tagit fasta på hur det extrema kan lära oss mer om dem vi är.

Inför samtliga böcker Cleave skrivit har han gjort omfattande research. För att kunna skriva Little Bee arbetade han på flyktingförläggning och hans senaste bok hade tagit honom till träningslokaler såväl som barnsjukhus.

I Guld säger han sig själv ha lärt sig att inte döma sina karaktärer utan att låta läsaren avgöra vem som agerat rätt eller fel. Gillar! Om han lyckats återstår att se, mitt signerade exemplar av boken ska jag nämligen ge bort till någon jag tycker mycket om.

Om vikten av att få längta

Detta när man varit ifrån sin unge en vecka och hon sedan kommer hem, och man vill läsa hur många böcker för henne som helst (till och med de tjocka tråkiga), och tröttnar inte en enda gång, och hon luktar som varma jordgubbar och säger att det är härligt att vara hemma - så väldigt fint är det.

Vi kom över havet

Många är de som tipsat mig om Vi kom över havet av Julie Otsuka, och vilken fin, fin berättelse det var.

Jag tror bara att jag läst en roman skriven i vi-form tidigare, Carsten Jensens fantastiska Vi, de drunknade. Att skriva en kollektiv roman kräver sin författare och sin berättelse. Det finns onekligen något allmängiltigt och stort i vi-formen, och Julie Otsuka och Vi kom över havet fångar det briljant.

I Vi kom över havet är vi är de japanska flickor, postorderbrudar, som åkte till USA för att giftas bort med män där under 1900-talets början. De unga kvinnornas tragiska livsöden skildras med saklig skärpa från båtresan, mötet med männen som inte alls liknar de män de sett på bild, inackorderingen hos amerikanska bönder där de fick arbeta hårt för lite pengar till hur de strävsamt försöker göra sig en plats i det amerikanska samhället för att sedan pekas ut som förrädare under andra världskriget.

Jag tänker att det här är en berättelse som skulle kunna skrivas på många olika sätt, men att det är helt genialiskt att skildra likheten i de unga kvinnornas öde. Det finns både en svärta och en ömhet i det skrivna och jag tänker att det här är en roman jag vill bära med mig i hjärtat.

Vad tyckte du om Vi kom över havet?

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2013
Originaltitel: The Buddha in the Attic
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Tåg till Trieste

Temat för årets Bokmässa är Rumänien och som uppvärmning inför mässan har jag läst Tåg till Trieste av den rumänska författaren Domnica Radulescu. Det är läsning som både skakar om och tråkar ut.

Tåg till Trieste handlar om den unga Mona som växer upp i Ceausecus Rumänien. I Bukarest är hon, liksom alla andra, under ständig bevakning av den hemliga polisen Securitate. Ingen verkar veta vem som är vän och vem som är fiende och misstänksamheten tär på dem. Mona möter den stora kärleken i Mihai, men vet inte om han kanske arbetar för polisen som vill fängsla hennes far.

I kärlekshistorien mellan Mona och Mihai synliggörs förtrycket, fattigdomen och orättvisorna i det kommunistiska Rumänien. När Mona flytt landet till USA får vi också se kärleken till hemlandet, vemodet och sorgen i att inte längre kunna leva där man har sina rötter.

Jag tycker mycket om Radulescus sätt att skildra Rumänien. Att hon, liksom Mona, tvingats lämna sitt hemland märks i sättet att skriva, i kärleken och saknaden till det som är hemma. Den berusande kärleken mellan Mona och Mihai är också fint skildrad. Till en början. Slutet av boken skulle jag kunnat vara utan. Lite grand får jag samma känsla som när jag läste Brixton Beach: det är kärleken till hemlandet som gör berättelsen, men att själva handlingen inte riktigt håller ända in i mål, känns konstruerad.

Summa summarum är Tåg till Trieste trevlig läsning och säkerligen en god reskamrat på tåget till Bokmässan. Vad läser du som Bokmässepepp?

Förlag: 2244
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Hej, mitt pendeltåg!

Terminen har börjat, ungdomarna är tillbaka i skolbänken och jag har tagit på mig frökenglasögonen igen. Det här med att byta arbetsplats från innerstadsskolan med tio minuters promenadväg hem, till förortsskolan med 30 minuters pendeltågsresa är bannemig genialiskt. Tänk vad mycket kvalitetslästid jag får för 790 kronor i månaden!

/Sjuktnöjd_79

Englander, Anne Frank och botoxen

Jag har ju lovat att berätta om hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Så här gick det till:

Vad vi pratar om... är precis en sådan berättelse jag tycker om att läsa i novellform. Två kvinnor, väninnor från barndomen, möts igen tillsammans med sina respektive efter många år isär. Till en början märker vi hur olika de blivit, men när novellen är slut har relationerna mellan de fyra huvudpersonerna vridits om och förskjutits och vi ser dem i ett nytt dager. Inget är som vi tror, tycks Englander vilja förmedla. Det är smart skrivet och Englander nyttjar novellens fulla potential, låter texten vara förtätad och öppen för tolkning.

Jag målade om fönster i stugan på landet medan jag lyssnade på Vad vi pratar om.. som ljudbok. En utmärkt sysselsättning skulle det visa sig, om man bortser från att oljefärg tydligen gör getingar aggressiva (men, det var förstås inte ljudbokens fel). Attackgetingar kom från ingenstans och en stack mig på underläppen. Att läppen svullnade upp kan ni säkert räkna ut och jag blev inte vidare snygg av det får jag erkänna. En vecka levde jag med tjockläppen och nu vet jag: Botox är inget för mig (heller).

Snipp, snapp, snut, så var berättelsen om Englander och botoxen slut.

Förlag: Brombergs/Storyside
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

Utvandrareposet - att svettas med Karl-Oskar i 2267 sidor

Semestern är slut, så också bloggvilan. Jag må ha varit en passiv bloggare under sommaren, men jag har läst, må ni tro. Klassiker hör sommaren till och i år tog jag mig an Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. För att förtydliga: jag har alltså läst Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige och svettats med Kristina och Karl-Oskar i (- trumvirvel -) 2267 sidor.

Allt började som en ren ingivelse efter sisådär fem veckor till skogs. Mitt landställe och tillika min farmors barndomshem råkar ligga ganska nära Duvemåla och Algutsboda, alltså Kristina och Karl-Oskars hemtrakter. Skogen där jag bor om sommaren står på precis sådan stenig och karg jord som många svenskar emigrerade ifrån. Det blev plötsligt så verkligt alltsammans. Så i Emmabodas lokala bokhandel (mer av en leksaks- och hobbyaffär, men ändå) fann jag alla fyra delarna i serien och slog till.

Att Utvandrareposet tillhör något utav ett svenskt kulturarv blir tydligt när jag pratar om böckerna med människor i min omgivning. Många har sett tv-serien, några musikalen Kristina från Duvemåla. Andra har läst en eller flera av böckerna och alla verkar känna till Kristina och Karl-Oskar. Jag hade en ganska klar bild av vad böckerna skulle handla om, men blev ändå tagen av det mod emigranterna besatt och den misär de fick utstå. Att under mitten av 1800-talet, sälja allt man ägde och utvandra så långt hemifrån att det var omöjligt att återvända är svindlande. Tänkte mycket på likheten mellan dåtidens emigranter och dagens flyktingar medan jag läste.

Språket är lättläst, även om dialogerna är skrivna på dialekt. Moberg har lagt sig vinn om att beskriva miljöer och skeenden noggrant och uttrycksfullt. Ibland gillar jag det och ibland tråkar det ut mig, men jag uppskattar att de finns dokumenterade för eftervärlden att läsa om. Moberg flyttade själv till USA och framförallt sista delen i serien, Sista brevet till Sverige, bär spår av ett utvandrarens vemod. I övrigt blandas motgång med framgång och Moberg växlar berättarperspektiv emellanåt, vilket håller liv i handlingen.

Utvandrareposet i sin helhet är ett mästerverk, en klassiker som står sig. För att förstå detta skeende i vår historia finns förmodligen inget bättre sätt än att läsa Mobergs böcker. En punkt måste emellertid fram i ljuset och diskuteras innan vi utser Moberg till nationalhelgon eller gör (fler) statyer av Karl-Oskar:

• Karl-Oskars kåthet (!) är central genom hela serien. Exempelscen: Kristina håller på att stryka med i skörbjugg och sjösjuka under överfarten till Amerika, och Karl-Oskars största bekymmer under färden verkar vara att han inte får ligga med sin sjuka fru och att han därför frestas av att ligga med en hora.

Vad tyckte du om Utvandrareposet?

Kommer du på bokbloggarmingel, eller?

Hörrni, det är snart BOKMÄSSA och Bokbloggambassadörerna #boblamb inklusive moi hälsar er välkomna på mingel med tilltugg och goodiebag. Hoppas att vi ses!