Idag i DN kan jag läsa att Stridsbergs Drömfakulteten är 2000-talets bästa svenska roman. Det är ljug. Jag har försökt läsa Drömfakulteten två gånger, med ytterst dåligt resultat. Och jag tycker annars att jag är en ganska vettig läsare. Inte så att jag måste slå mig själv för bröstet och säga att jag vet bäst, bäst. Men ändå. Jag läser mycket.Lite får jag känslan av att bara för att Stridsberg har skrivit fragmentariskt, ofta obegripligt och med feministiska inslag, så blir DN-folket alldeles till sig och tänker att det här måste vara stor litteratur och det-är-bäst-att-jag-säger-att-det-är-bra-så-att-ingen-märker-att-jag-ingenting-fattat. Lite som i berättelsen Kejsarens nya kläder ni vet. - "Men han har ju ingenting på sig", ropar barnet. Drömfakulteten är ju dravel, säger jag.
Intressant. Jag har precis beställt den i pocket eftersom jag bara älskade Darling river. Och nej, jag tillhör inte DN-folket. Däremot har jag oerhört svårt för Murakami, tycker han verkligen är en kejsare med tunna, ja, genomskinliga, populistiska kläder.
SvaraRaderaFast det kanske är så ibland, vissa böcker/författarskap får man ingen egen ingång till, de fastnar redan i dörröppningen. Oavsett vad alla andra säger.
Ha det bra.