FABULERAT

Den odödliga Henrietta Lacks

2012-02-21T20:23:00.002+01:00

Stora delar av all forskning på mänskliga celler görs idag på HeLa-celler. Känner du till dem? Med hjälp av dessa celler har forskare bland annat tagit fram poliovaccinet och gjort viktiga upptäckter runt cancer och hiv.

Innan forskaren George Gey lyckades få HeLa-cellerna att dela sig och överleva i laboratorium hade ingen sådan forskning bedrivits, cellproverna man tagit hade inte överlevt. Cellprovet Gey tog, som blev starten för cellinjen HeLa, kom från en fattig mörkhyad kvinna som hette Henrietta Lacks. Henrietta hade besökt Johns Hopkins sjukhus där man tog ett vävnadsprov från hennes livmodertapp, ett prov som visade att hon hade en aggressiv cancer. Delar av detta prov hamnade senare i Geys forskningslabb och blev starten för revolutionerande forskning eftersom cellerna hade en osedvanlig förmåga att dela sig och överleva i laboratorium. Henrietta Lacks dog några månader efter provet togs, men utan hennes vetskap eller samtycke fortsatte hennes celler att dela sig i laboratorium världen över.

Berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks är en fascinerande berättelse om vetenskapliga upptäckter, där jag som läsare inte kan låta bli att undra vad som hänt om det inte fanns eldsjälar som bedrev avgörande forskning med ringa resurser. Men det är också en oändligt sorglig berättelse om den fattiga kvinnan Henrietta som dör ung, utan att hennes efterlevande fick någon som helst ekonomisk kompensation för all den ekonomiska vinning som HeLa-cellerna genererat och fortsätter att generera. Likaså behandlar boken forskningsetik och belyser flera oetiska experiment gjorda med HeLa-celler, forskning som varit viktig och avgörande för cancerforskningen i sin helhet, men som utsatt människor för sjukdom och död. Dessutom är boken berättelsen om en ung journalist, Rebecca Skloot, som med en dåres envishet och hjärtligt engagemang lyckas etablera en nära relation till familjen Lacks, i synnerhet Henriettas dotter Deborah, så att berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks kunde skrivas efter år av efterforskningar.

Jag känner mig tagen av boken. Faktaböcker engagerar mig sällan eller aldrig, men den här berättelsen når fram. Kanske är det den svindlande betydelsen av små celler som gör mig skakad, kanske är det kontrasten mellan forskningens framsteg och en familjs förfall som gör att jag fortfarande tänker på vad jag läst. Mest vill jag bara att alla ska läsa Den odödliga Henrietta Lacks, den är något alldeles särskilt.

Det är ju ändå oxveckorna nu

2012-02-20T08:00:00.000+01:00

Kan hända att jag gick förbi Bookbinders design och köpte mig en ny fin inbunden skrivbok. Det var jag värd, faktiskt.

Syndaflodens år

2012-02-19T17:33:00.000+01:00

Jag är svag för dystopier, det är ju uppfriskande att se världens förstörd och känna att det fortfarande finns en chans att ställa allt till rätta. Dessutom finns det så BRA litteratur på temat. 1984! Kallocain! Ful! Jag kan knappt räkna till hur många gånger jag arbetat med dystopier i skolan, så kul tycker jag att det är. Jag får inte nog av eländet.

Hursomhaver.

Den senaste i raden dystopier jag kastat mig över är Syndaflodens år av Margaret Atwood. Efter att ha läst Penelopiaden av samma författare för ett tag sedan hade jag skyhöga förväntningar. Dessutom lovade mig Boktipset.se att Syndaflodens år skulle vara en femma (av fem möjliga). Vem vill inte läsa en superb bok?

Det är ju, som ni alla vet, inte lätt att leva upp till höga förväntningar, men det är en märklig och på många sätt fantastisk berättelse som Atwood skrivit. Boken handlar om sekten Guds trädgårdsmästare som försöker leva i närhet med naturen i ett framtidssamhälle där människorna gömmer sig i gated communities, genforskningen har eskalerat och spårat ur och en ondsint korporation verkar styra nyckfullt i bakgrunden.

Det finns en underlig ironi i berättandet och Syndaflodens år balanserar boken igenom mellan att vara otäckt verklig och humoristiskt förvrängd: Genmanipulerade får med vackert rosa hår och lammlejer, mördarlejon med ett fårs utseende befolkar jorden tillsammans med människorna. Korporationen HelthWyser ger människorna vitamintillskott som gör dem dödligt sjuka och de som inte lever och verkar i anda med rådande regim försvinner spårlöst.

Vi får i huvudsak följa Toby och Ren som båda tillhört Guds trädgårdsmästare och överlevt den torra syndafloden som dragit fram över jorden. Deras berättelser handlar båda om kärlek, gemenskap och överlevnad, men läsaren får inte veta allt om karaktärerna, mycket lämnas osagt. Jag kan inte säga att jag verkligen tyckte om någon av karaktärerna, kanske för att jag inte hade vett att förstå dem.

Dystopier har som regel alltid en tydlig sensmoral, något vi ska lära oss. För Atwood verkar det vara att vi måste leva i samklang med naturen om vi inte ska gå under, om hon nu inte är ironisk och menar att allt redan är för sent.

Förresten, om du är nyfiken på hur du kan arbeta med dystopier i svenskämnet på gymnasiet kan du läsa mer om det här.

En fin jag inte kunde motstå

2012-02-15T08:30:00.000+01:00

Jag är väldigt mycket för att låna barnböcker på biblioteket, men den här kunde jag inte motstå att köpa. Tänk er själva, Lennart Hellsings härliga rim i kombination med Emma Adbåges finurliga teckningar - vad annat kan det bli än habegär och kärlek vid första ögonkastet? För mig då, alltså. Lite indoktrinering har väl aldrig skadat?

Åre i punktform

2012-02-14T19:01:00.000+01:00

Jag har varit i Åre. Planen var att komma iväg en helg för att åka skidor, läsa och sova länge på morgonen. Tågresan dit och hem var tänkt som en lyxig bonus, grädden på moset. Hur gick det då med min läs- och skidhelg? Låt mig summera i punkter:

Tågresan var okej trivsam, men hujedamig vad åksjuk jag blev. Och vad skabbiga tågen är! Någorlunda läsvänligt var det, men jag får nog medge att det rosa skimmer som tidigare omgav tågresor nu helt försvunnit. Att sitta i ett fläckigt, småtrasigt och illaluktande tågsäte och må illa är inte jättehärligt, inte ens om man läser en väldigt bra bok.

Ljudbok via Storytel regerar. Tre gånger räddade ljudboken mig från tristess och allmänt förfall, först vid åksjuka, sedan vid liftkö och sist men inte minst när mina roommates hade efterfest vid 03. Länge leve den smarta mobilen!

Att tro att jag skulle få läst fem böcker på en helg var inte realistiskt. Inte alls, faktiskt. Men jag har börjat på två, det har jag, Den odödliga Henrietta Lacks och Syndaflodens år.

I Åre finns det några fina bokskatter: biblioteket vid stationen och bokbytarhyllan på Banhof café. Besök om ni har vägarna förbi, vet jag.

Skidhelgen gav hemlängtan och jag tänkte ganska mycket att jag mest av allt ville snusa på min dotter och sova sked med min man. Ja, jag minns att jag tänkte att jag lätt skulle byta en hel veckas lästid mot att få snusa på dotterns kind genast.

Sådana var alltså lärdomarna som kom min väg under min resa till Åre.

The end

Chicago, exilegyptier och oförmågan att hålla isär manliga namn

2012-02-13T18:50:00.000+01:00

Månadens Editbok var al-Aswanys Chicago. Man kan ju lite grand börja undra om jag blivit besatt av al-Aswany, det kan man ju, eftersom jag alldeles nyss läste ut Yacoubians hus av samme man. Men, hav förtröstan, kära läsare! Detta är bara en slump, ty Chicago valdes av Edits, inte av mig enkom.

Yacoubians hus gillade jag, inte minst för att Alaa al-Aswany lyckades göra karaktärerna och miljöerna levande, att jag fick vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. Chicago är på många sätt lik föregångaren, framför allt genom att berättelsen är uppbyggd av ett antal parallella berättelser som bitvis går in i varandra. Denna gång möter vi egyptier som av olika skäl kommit till Chicago: Shaymaa som försöker leva som en rättrogen muslim, poeten Nagi som kämpar för ett rättvisare Egypten och Rafat som gör allt för att vara en verklig amerikan.

Chicago är intressant läsning, men inte alls lika fängslande som Yacoubians hus. Framförallt saknar jag Kairo och miljöbeskrivningarna därifrån, att uppleva kulturen och möta människorna där. Kulturkrockarna i Chicago är visserligen intressanta, men berättelserna känns lite mer förutsägbara och karaktärerna mer stereotypa. Det tar sig aldrig riktigt, är lite för tillrättalagt.

Något som oroar mig en smula är också att jag lagt märke till att jag verkar ha någon slags namnblindhet för egyptiska namn, i synnerhet manliga, och rör ihop Salah med Tariq och Rafat. Jag undrar vad det kan bero på, att minnas namn är annars en av mina talanger, tycker jag själv. Är det åldern? Är det allmänt ohyfs? Är det kört?

Summa summarum: Läs hellre Yacoubians hus av Alaa al-Aswany om du inte stiftat bekantskap med al-Aswany förut. Är du mycket sugen på att läsa om egyptier i exil är Chicago boken för dig.

LÄSPLATS: Åre bibliotek

2012-02-12T13:03:00.001+01:00

Sitter och väntar på tåget hem till Stockholm och istället för att trängas i den svettluktande vänthallen har jag parkerat min lekamen på Åre bibliotek. Läser lite tidningar, slösurfar och glor på folk. Det är trivsamt. Väldigt trivsamt, faktiskt. Hade dottern varit med kunde vi hängt i den fina barnhörnan, men nu är det ju bara jag och en röd snurrfåtölj.

Bekvämlighet: 5 (snurrfåtölj!)
Tillgång till mat och dryck: 2 (Ica ligger i samma hus, men var är gokaffet?)
Ljudnivå: 4 (TYST!)
Utsikt: 5 (fjäll, fjällstugor och snö)

Slutbetyg: 4
Ytterst läsvänligt, men kom hit med kaffe i kroppen.

"Ljusdal, nästa!"

2012-02-09T19:06:00.000+01:00

Så är jag då på tåget till slut, med böcker, godis och dator. I tyst kupé. Så himla förträffligt och läsvänligt, kan ni tro. Hade emellertid lite grand glömt bort det där med att jag jämt blir åksjuk på x2000, men det är synd att klaga. Jag har ju för övrigt både fött barn och bestigit Kilimanjaro, så vad är väl då lite åksjuka? Det sista var kanske lite ljug, men ändå. Jag åker i alla fall tåg och jag trivs. "Nästa uppehåll - Ljusdal, Ljusdal nästa." Jag sitter kvar ett tag till.

Pjäxor, Atwood, lite mytologi och wrestlare på det

2012-02-09T07:56:00.001+01:00

Det drar ihop sig till avfärd. Åre! Tågresa! Har packat nu och i eftermiddag far jag. Läspeppen är enorm. Men först väntar 45 prov i språkhistoria på att bli rättade. Dessvärre av mig. Fyra minuter per prov? Måtte det vara lätträttat.

Nämen, har det flyttat in en hårdpärmssnobb i mitt hem?

2012-02-05T12:50:00.000+01:00

Alltså, jag har varit en öppen person, aldrig har jag värderat pocket sämre än inbundna böcker. Jag har tänkt att berättelsen är det viktiga. Men, så blev jag föräldraledighetspank och började toklåna på biblioteket istället för att köpa böcker. Låneböcker är ju inbundna som ni vet och nu, när jag har stålars igen, har jag märkt att pocket inte är gott nog. Likt en pensionär suktar jag efter stor stil och rika marginaler och någonstans värker det inombords och hårdpärmssnobben i mig vill inte släppa in fler pocket i vårt hem. Jisses, vem hade trott att det skulle bli så här?

Sri Lanka, havet och doften av apelsinblom

2012-02-04T12:33:00.001+01:00

Hur mycket vet du om oroligheterna på Sri Lanka? Innan jag läste Brixton Beach av Roma Tearne visste jag i det närmaste ingenting. Mitt ointresse för främmande kulturer har ju, rent historiskt, varit oroväckande stort (ja, jag skäms). Men, nu har jag på kort tid både läst Achebe och al-Aswany och jag har gläntat på dörren till världen bortom väst. Bättre sent än aldrig, brukar det ju så fint heta.

Brixton Beach handlar om Alice Fonseka som växer upp i Colombo med en singalesisk mamma och en pappa som är tamil. I bokens början är Alice nio år, året 1973 och britterna har nyligen lämnat ön. Ett blossande missnöje växer bland singaleserna som förtryckts under det brittiska styret och oroligheterna blir allt större. Konflikten mellan tamiler och singaleser är snart ett faktum.

För Alice blir våldet och hatet snart tydligt. Hon blir utfryst i skolan och hon ser hur tamilska pojkar kidnappas för att aldrig återvända. När Alice mor Sita nästan omkommer av vanvård när hon ska föda Alice lillasyster får familjen nog och bestämmer sig för att flytta till England.

Berättelsen Brixton Beach handlar om tiden strax före Alice flytt till London och andra halvan beskriver hur Sri Lanka och havet förblir en stor del av henne även som vuxen i det kalla England. Medan andra halvan av berättelsen lämnar en del att önska är den första halvan vackert skriven och fängslande skildrad. Framförallt värker mitt hjärta av den fina vänskap som finns mellan den nioåriga Alice och hennes morfar Bee. Denna del av berättelsen skulle jag kunna stanna kvar i hur länge som helst. Morföräldrarnas hus Sea House som alltid verkar dofta av apelsinblom och mogen mangofrukt är så vackert beskrivet att jag är övertygad om att Roma Tearne skildrar en del av sin egen barndom här. Författarens liv visar också stora likheter med huvudpersonen Alice.

Andra delen av boken känns betydligt mer konstruerad och saknar den skärpa första delen har. Den vuxna Alice är inte alls så intressant som hennes nioåriga jag. Hur som helst är Brixton Beach en läsvärd berättelse och för egen del kan jag glatt konstatera att jag lärt mig lite, lite mer om världen.

Att läsa självhjälpsböcker

2012-02-03T12:13:00.000+01:00

I kursen Psykologi B får eleverna nu läsa var sin självhjälpsbok om de vill. Jag hade lite grand trott att inte så många skulle välja att läsa, eftersom de läser romaner i andra kurser och inom kort ska läsa ytterligare en hos mig i samma kurs (Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva). Men, så fel jag hade! Nästan alla i klassen valde var sin bok och med entusiasm tog de sig an läsningen. Några elever valde till och med två böcker vardera.

Tanken är att de ska följa bokens råd, utvärdera dem samt koppla metoden till befintlig teori i kursen och undersöka om den är evidensbaserad eller inte. Spännande, eller hur? Jag återkommer självfallet med listan över böckerna som blev elevernas favoriter.

I Rönninge bor det en hemlig poet

2012-02-01T20:22:00.001+01:00

... "men innan bilden ens var klar så visade sig verkligheten vara helt annorlunda."

Att starta en bokklubb

2012-01-31T21:40:00.000+01:00

Försöker starta en bokklubb på skolan tillsammans med skolans bibliotekarie. Genom att sätta upp affischer på skolan där vi skryter med vårt eget läsintresse och odlar myten om oss själva hoppas vi att massor av elever ska känna lässug och vilja vara med. Hittills: Inga anmälda och tre nja. Funderar på att ta fram det tunga batteriet och erbjuda fantastiskt fika till bokträffarna alternativt muta några ungdomar med godis. När de väl bokklubbat ett tag kommer de älska det, med eller utan fika, det är jag övertygad om. Men att få dem på kroken till att börja med - så himla klurigt. Har ni tips?

Dåren Strindberg

2012-01-29T10:34:00.000+01:00

År 2012 är Strindbergs (100 år sedan karl dog!) och året då Stockholm läser En dåres försvarstal. Jag har dessutom gett mig på Stringbergutmaningen i Ord och inga visors regi. Han är överallt runt mig, Strindberg. Och mitt i hyllandet av Sveriges störste författare dök det idag upp en något mer Strindberg-kritisk artikel skriven av Nathan Shachar i DN där han ämnar diskutera Strindbergs mer skamlösa och hänsynslösa sidor. Knappt hundra sidor in i En dåres försvarstal behöver jag inte särdeles mycket fantasi för att räkna ut att Strindberg saknade en hel del skam i kroppen. Men ändå, det är intressant att låta dåren Strindberg få ta lite plats i hyllandet.

Shachar lyfter fram Geijerstam som den sanne kämpen för likställdhet, jämlikhet och demokrati och menar att Strindbergkulten mer verkar vara en produkt av svenskarnas iver att förlåta dålig karaktär. Hur det än må vara är det ju hutlöst intressant att Strindberg vann mångas hjärtan TROTS att han kastade sig mellan den ena ståndpunkten efter den andra och att han med ihärdighet rackade ner på dem runt honom.

För egen del konstaterar jag tre saker efter att ha läst en bit av En dåres försvarstal:

Vilket språk han har, Strindberg. Det hade jag nästan glömt!
Hujedamig, karln VAR galen. Jag orkar inte ta in mer av hans kvinnoförakt. Poängen är ju någorlunda klar redan efter ett par sidor i En dåres försvarstal och jag måste ju försöka behålla min egen mentala hälsa även under 2012.
Jag kryssar av 1 av 4 i Strindbergutmaningen (med ett uns av dåligt samvete). Har lånat hem Ett halvt ark papper och andra noveller och känner att de tillsammans med ett besök på Strindbergmuseet och någon av Dramatens Strindbergpjäser får fylla resten av mitt Strindbergår.

Läslördag

2012-01-28T18:19:00.000+01:00

Har just haft läslördag på Biblioteket Plattan med två fina Edits. De läste Liv Strömquist och fantasy och jag ~~läste~~ rättade psykologiprov (så går det när man inte arbetat när man man borde). Önskar emellertid väldigt mycket att jag hade läst Brixton Beach istället för prov.

För dem som ivrigt undrar kan jag också rapportera att vi drack kaffe, fylligt te och åt äppelpaj som var mer paj än äpple. Pajen var så där, men läslördag - hur fint som helst.

Dagens (ny)ord: åsiktstaliban

2012-01-27T16:21:00.001+01:00

Mina elever i svenska har fått adoptera var sitt nyord. Adoptionen innebär att de ska vårda ordet kärleksfullt genom att använda det flitigt och göra det till sitt. Många ville adoptera "åsiktstaliban". Vilket nyord skulle du vilja adoptera?

Lalo trummar

2012-01-26T19:24:00.001+01:00

Och Lalo trummar - bom bom bam, bom bom bam. Jajamensan, så är det.

Dagens ord: delo

2012-01-25T07:23:00.001+01:00

I Brixton Beach av Roma Tearne, som jag läser just nu, vill Stanley inte råka i delo med den lankesiska militären. Det kan jag sannerligen förstå, det är ju inget vidare att vara i tvist med någon, allra minst en militär.

Du hasar av ångest

2012-01-23T11:06:00.000+01:00

Man kan ju ana att Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet ska vara ångestframkallande bara genom att titta på omslaget. Men varken det eller att baksidestexten hävdar att boken är en "feministisk samtidsroman" höll mig borta. Och ångest fick jag givetvis. Rikligt med ångest.

Huvudpersonens Sara är i min ålder, har ett jobb hon vantrivs med, en relation på upphällningen och ett obearbetat bagage från uppväxten. Hon är bitter och självdestruktiv, super för mycket och har sex med fel män, allt medan välvilliga människor runt omkring henne varken ser eller förstår henne.

Det här är en typ av bok som provocerar mig något oerhört. Mest vill jag be Sara växa upp och ta sig i kragen. Jag vill skrika åt henne att sluta tycka så erbarmligt synd om sig själv. Jag vägrar köpa tanken om att barndomens Barbielekar måste definiera vem Sara blir som vuxen. Jag vet inte om Grelsson vill presentera Sara som ett offer för ett elakt patriarkat när hon låter sin huvudperson strunta i att gå till jobbet för att hon har en migrän som vuxit fram av årtionden av förtryck, men det är så jag uppfattar det. Och den där offerkoftan, alltså. Jag tycker att den är vidrig.

MEN, ändå, som alla böcker som väcker något starkt så finns det en del av mig som också tycker om den här boken. Jag tycker att den är intressant. Varför i hela fridens namn gör den mig så provocerad? Är det kanske rent av så att Grelsson har tryckt på en öm punkt? Har hon till och med rätt?

Med huvudet fullt med nya feministiska frågor och ångestkvoten full går jag nu vidare till något mer lättsmält. Jag tror att jag håller mig till Språktidningen och Modern Psykologi tills dess att jag ~~stoppat huvudet i sanden~~ är i balans igen och redo för nya litterära utmaningar.

På besök hos Lyrans Noblesser

2012-01-22T09:55:00.003+01:00

Ni har väl inte missat att den eminenta bokbloggen Lyrans Noblesser varje vecka presenterar nya bloggar från bokbloggosfären? Både gamla och nya bloggare finns med och igår var det min tur (yej!). Missade ni att läsa det då, så läs det idag istället, vet jag. Här hittar ni mig!

När en krogrecension är storslagen prosa

2012-01-21T15:57:00.001+01:00

Läste nyss en krogrecension skriven av en av världens vassaste krogrecensenter A A Gill i DN:s På Stan. Inte visste jag att krogrecensioner kunde vara så vasst formulerade och ROLIGA! Min humor drar visserligen åt det lyteskomiska hållet, så risken finns att ni inte riktigt håller med mig. Hur som haver fångar han essensen av det typiskt svenska på ett sätt som bara en utomsvensk kan. Och språket, mina vänner, språket: det är roligt att läsa att maten verkar vara kryddad av ett troll, det är det faktiskt.

Så, var är alla feta människor? Vad har ni gjort av dem? Jag har varit i Stockholm i fyra dagar och har fortfarande inte sett någon som inte kan nå sina egna tår eller vaxa bikinilinjen utan spegel. Alla städer har sina tjockisar, även om de bara är till för att få oss andra att må bättre. Men så är ni ju också redan rätt nöjda med er själva. Jag misstänker att ni på ert svenska, liberala men ändå normativa sätt, har drivit in allihop och att det finns en skärgårdsö någonstans som är en skyddande rund gulag för de gråtande feta.

Gav det mersmak? Läs hela recensionen här.

Ny lärobok i psykologi

2012-01-20T19:53:00.001+01:00

Läser in mig på nya läroboken i psykologi, dricker te och kurerar en förkylning (min egen, faktiskt). Har köpt in 70 nya böcker (gulp!), så nu hoppas jag att de ska hålla måttet hela vägen. Nadja Ljunggren, visst är det en bra bok du skrivit?

Att skaffa sig lästid

2012-01-18T21:26:00.001+01:00

Min man är fast i Battlestar Galactica. Utan dåligt samvete över kvällsläsning kan jag leka parallellt med maken i sisådär 50 avsnitt till. Han ser på människokloner och krigsskepp i rymden och jag läser en och två och tre romaner minst. Ja, så kan man också skaffa sig lästid förstår ni.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

2012-01-17T19:47:00.000+01:00

Till våren kommer Sara Ohlsson på besök till kommunens bibliotek och jag ska dit med en klass elever, hade jag tänkt. Författarbesök! På arbetstid! (Jag älskar mitt jobb). Under ett par dagar sträckläste jag därför hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vilken härlig lite tingest det var, eleverna kommer att älska den.

Boken handlar om sjuttonåriga Olivia och hennes kärleksbekymmer, om att vara sjutton år med krossat hjärta och osäker på om man är kär eller bara kåt. När pojkvännen John gör slut blir Olivias tillvaro ett virrvarr av fylla, hångel och engångsligg. I bakgrunden finns Jenni som alla vet är en slampa och bästa vännerna Emma och Tor som ger Olivia olika råd om hur hon ska hantera känslorna till John. Den ena tycker att hon ska glömma och gå vidare, den andra tycker att hon ska spela svartsjukekortet för att få killen tillbaka. Olivia själv vet bara att hon vill ha John. Och Danijel. Och Kalle.

Det finns en härlig humor i den här boken, likt många av de ungdomsromaner jag läst på sistone (Här ligger jag och blöder, Himlen börjar här, Det är så logiskt. Alla fattar utom du). Och precis som i flera andra ungdomsromaner har Olivia en dysfunktionell förälder som komplicerar tillvaron ytterligare. Ohlssons bok talar däremot klarspråk kring sex på ett uppfriskande nytt sätt, tycker jag. Utan att vara varken moraliserande eller präktig beskriver boken svårigheten att som ung tjej bara få vara lite kåt och leva ut det, utan att stämplas som slampa. Givetvis öppnar det upp för att diskutera vidare med elever kring varför tjejer oftare stämplas som slampa än vad killar gör och varför vi förlorar oss själva när vi fått vårt hjärta krossat. Säkerligen är det en bok för många att känna igen sig i och det gör boken fantastisk, tycker jag. Varför fanns det inte så här bra ungdomsböcker när jag var femton-sexton och behövde dem som mest?

Och, ja, tåget var försenat också

2012-01-16T19:12:00.001+01:00

Spillfri termomugg hjälper tydligen inte mot vardaglig fumlighet. Det var ju typiskt.

Oskuld och arsenik

2012-01-15T15:35:00.001+01:00

Jag läser slaviskt Boklördag i DN varje helg och bland fröjderna finns Lotta Olssons aldrig sinande tips. Tidigt i somras tipsade Lotta om Dorothy Sayers deckarbox. Hon sa bland annat:

[D]e fyra böckerna är bättre än nästan allt som skrivs i dag. De är välskrivna, med intelligent humor och skarpa iakttagelser. ”Kamratfesten” är allra bäst, och en högst ovanlig deckare.

Jag valde inte att läsa Kamratfesten, men väl Oskuld och arsenik. Den snygga titeln och det snygga omslaget fick mig på fall. Jag läser aldrig deckare, brukar jag säga. Nu får jag kanske revidera det uttalandet något efter att i december ha läst Agatha Christie och nu alltså även Dorothy Sayers. Gamla deckare i brittisk stil läser jag tydligen.

I romanens början möter vi Harriet Vane som står anklagad för att ha mördat sin forne älskare Philip Boyes med arsenik. Privatdetektiven lord Peter Wimsey är övertygad om hennes oskuld och får en månad på sig att rädda henne från galgen i ett fall där alla misstankar pekar mot Harriet. Det är London, 30-tal, aristokrati i bästa Downton Abbey-anda, heder och ära, testamenten, passion och några droppar maktbegär. Jag blir så kopiöst förtjust i lord Peter Wimsey, Harriet Vane och de förslagna damerna som i skepnaden av sekreterare hjälper vår hjälte Peter med vad han nu begär. Det är så oerhört prydligt alltsammans, damerna har till och med kjolen en bra bit nedanför knät. Och ärligt talat, vad är tjusigare än ett hederligt arsenikmord?

Men även om berättelsen kan verka stereotyp har karaktärerna ett djup. Harriet Vane är en självständig och intelligent kvinna och Wimsey har en sällsynt humor och aristokratisk charm. Sayers har dessutom den goda smaken att inte låta en psykopat vara mördaren. Och det är väl lika bra att krypa till korset och erkänna att jag (precis som alla andra Morden i Midsomer-junkies) är omåttligt förtjust i gamla brittiska miljöer. Teet serveras givetvis alltid i silverkanna hos lorden och scones äter de flitigt. Kort och gott: en deckare i min smak, det här.

Och för övrigt anser jag att jag nu har betat av ytterligare en boktolva.

Jag har fler texter till dig om du känner rättningssuget, förstår du

2012-01-14T17:27:00.001+01:00

I senaste låneboken Yacoubians hus hade det varit en språkpolis framme minsann. Det roar mig ganska mycket faktiskt att någon verkligen, verkligen kände att det skulle till en objektsform här och inget annat. Och att den rackaren stannade upp i läsningen - för en sådan ryslig språkblunder skulle inte få passera - tog fram en bläckpenna för att prydligt rätta till det fel som begåtts, är ju oerhört fascinerande.

Hej du spännande medmänniska, vem är du?

Intentionerna möter verkligheten

2012-01-13T12:44:00.001+01:00

Okej, så här är det. Jag har börjat jobba igen efter ett års föräldraledighet. (Yej!) Hade vackra stora drömmar om hur jag skulle gå till pendeltåget och lyssna på ljudböcker via Storytel och hur jag på pendeltåget skulle läsa roman och dricka kaffe, läsa bloggar och blogga lite själv. Ser ni det framför er?

De fina drömmarna gick emellertid i kras och verkligheten gav mig en örfil och meddelande mig redan dag ett att mobilnätet inte klarar datatrafik på pendeltåget eller under promenaden dit. Alltså: inget Storytel-lyssnande och inget bloggande på pendeltåget. Jag vet att jag kan köra offlineläge på Storytel, men jag orkar inte klydda med det, som det så fint heter på skånska. Smidighet är allt.

Men, böckerna sviker tack och lov inte och min kaffetermos är fortfarande briljant. För övrigt var den en present från några fina elever för något år sedan. Efter att ha spillt kaffe på nationella proven i svenska tyckte de att jag behövde en spillfri termomugg. Jag kan inte annat än hålla med.

Så, mindre bloggat och lyssnat blir det. Men vem säger att den vanliga boken är på utdöende? Inte jag, i varje fall. Och kaffet i termosen är varmt hela vägen till jobbet, det får vara gott så.

Yacoubians hus

2012-01-12T19:51:00.003+01:00

Jag river av boktolvor i en rasande takt. Först var det Paulo Coelho och nu Alaa al-Aswany. Medan Coelho var en kväljande upplevelse så gav al-Aswany mersmak. På pendeltågsresorna den här veckan har Yacoubians hus fått följa med, en intressant berättelse något utanför min komfortzon (främmande kultur!). Kanske också givande just därför.

I Yacoubians hus får vi följa några av människorna i 90-talets Egypten, där det moderna Egypten växer fram. Karaktärerna är allesammans hyresgäster i Yacoubians hus, en gång en ståtlig byggnad i europeisk stil, numera en skamfilad rest av det som en gång var. Tillsammans bildar människorna ett porträtt av de motsättningar som finns i det egyptiska samhället: Pojken som vägras inträde till polishögskolan på grund av sin fars fattiga bakgrund och då istället väljer muslimsk fundamentalism; Den homosexuelle mannen som söker efter kärlek men möts med förakt; Flickan som är villig att prostituera sig för att slippa fattigdom; Den gamle mannen som verkar ensam kvar att minnas det europeiska Egypten. Mutorna, det sexuella förtrycket och de religiösa motsättningarna finns hela tiden närvarande.

Alaa al-Aswany lyckas göra karaktärerna och miljöerna levande, och jag får vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. De parallella berättelserna om hyresgästerna i Yacoubians hus är mer en aptitretare än en hel måltid och när berättelsen är slut vill jag vet mer om Egypten, om Kairo. Hur en galabiyya ser ut, det har jag emellertid redan kollat upp.

En snackis

2012-01-11T16:10:00.001+01:00

Maken fick Ljust och fräscht-boken av mig i julklapp. Vi skulle egentligen ha sett Lindström och Schyffert live, men det blev inte av. Hur som helst, bok blev det.

Jag vet inte om det beror på boken i sig eller människorna vi umgås med, men boken har varit en succé. Den har bläddrats i och det har pratats om stockholmsvitt, minimalism och mysig inredning. En bok i tiden är det, oavsett om man väljer att skratta åt eller med gossarna Lindström och Schyffert. För egen del skrattar jag mest åt mig själv när jag läser, men det är bannemig inte alls dumt.

PS: Hunden på bilden kunde varit min Magga. Sjukt lik. Har hon ett liv som modell som jag inte känner till?

Tillbaka på pendeltåget

2012-01-09T16:44:00.001+01:00

Första dagen på jobbet efter ett års föräldraledighet. Somligt var nytt, annat precis som förr och på pendeltåget finns lästid precis som vanligt. Tryggt.

Ettåringen och pocketböckerna

2012-01-08T18:59:00.001+01:00

Jadå, även en ettåring kan uppskatta en god pocket.

Babba och Prins Charles under det rosa täcket

2012-01-07T10:15:00.000+01:00

Jag har tidigare skrivit om hur Prins Charles känsla drog mig in i ett feministiskt sökande, vilket är ganska intressant egentligen eftersom jag upplever mig själv som tämligen ointresserad av feminism. Jag vill ha en jämställd relation med min man och jag vill ha samma lön som män som gör samma arbete som jag, men i övrigt har jag inget sug till större förändring. Jag vill inte att män och kvinnor ska se likadana ut, jag vill inte raka av mig håret och bränna min bh och jag orkar inte protestera med plakat.

En god (manlig) vän gav mig Nina Björks Under det rosa täcket och Liberal feminism att läsa, två böcker med väldigt olika feminsitisk utgångpunkt. I utbyte fick han Prins Charles känsla av mig. Och läsandet fortsatte att röra om i grytan. Om än jag fortfarande är sökande så tycker jag att det är en spännande resa jag gett mig in på, inte minst eftersom det finns intressanta personer att bolla med och böcker att läsa.

Det senaste tillskottet i debatten är den här kulturkrönikan i DN som lite grand summerar känslan av att tycka kring och sympatisera med (feministisk)förändring, men i verkligheten inte känna att man kan eller vill. Allt genom referenser till huvudpersonen Babba i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen. Utan litteratur vore jag någon annan, den saken är säker.

Lite högtidligt skulle jag vilja skicka ett tack till mina härliga vänner Truls och Petra, mina fantastiska Edits och min fina man som håller liv i feministdiskussionen och agerar bollplank. Ni är guld värda för mig.

Boken som fick mig att lämna Coelho bakom mig för gott

2012-01-06T09:22:00.000+01:00

Paulo Coelho finns med i min boktolva i år. Jag har tidigare försökt läsa Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät, men gav upp och tyckte inte att det var något för mig. Men det var visserligen tio år sedan och jag var knappt torr bakom öronen. Alkemisten hade naturligtvis varit ett väntat val, om man nu ska läsa Coelho, men min kusin tipsade om Elva minuter och jag valde den.

Jag vill inte trampa Coelho-läsarna på tårna, det vill jag inte. (Inte minst för att de är så många. Vilken tid det skulle ta!) I synnerhet inte min kusin Pauline som jag tycker mycket om. Jag förstår att Elva minuter kan vara en stor läsupplevelse. Men för mig var det ~~sentimental smörja~~, ~~för känslostormande~~, ~~för självmedvete~~t, ~~för religiöst~~, ~~för mustigt~~, inte särdeles intressant läsning. Jag har haft det på känn när jag rört mig i vida cirklar runt Coelho-böckerna, Paulo skriver inte för mig.

Elva minuter syftar på den tid (i sängen) en kvinna behöver ge sin man varje dag för att han ska vara till freds. Boken berättar historien om den prostituerade Maria och hur hon finner kärleken och den äkta passionen och i orgasmen Gud. För övrigt är titeln och bokens innehåll en anspelning på boken Sju minuter skriven av Irving Wallace, en berättelse som inte helt olikt Coelhos behandlar pornografi och yttrandefrihet. So far so good, egentligen.

Jag har en mycket aktiv radar för kvinnohyllande litteratur som skrivits av män. Det är inte smakfullt att omfamna Madonna-idealet. När Maria får sin femte orgasm på raken kan jag inte låta bli att undra om Coelhos syn på kvinnan, kärlek och sex. Han vill vara ärlig med sin bok, proklamerar han i början av den, men bekräftar han inte i själva verket den redan befintliga synen på vad en riktig kvinna ska vara och leva upp till? Skicka Paulo på en kurs i jämställdhet, säger jag. Han kan få följa med på nästa fortbildning vi har på skolan, om han vill. My treat.

Nä, jag skakar på huvudet och lämnar Coelho bakom mig. För gott. Men, du som tycker om Paulo Coelhos böcker upplys mig gärna om hans förtjänster och försök att få mig att förstå hans storhet. Vad gör hans böcker bra?

PS: Stefan Sauk är en fantastisk uppläsare, ingen skugga faller över honom. Tvärt om.

Om att resa till Åre

2012-01-05T08:16:00.000+01:00

I februari ska jag åka till Åre. Jag ska åka skidor (älsk!) och det ska vara snöigt, soligt och härligt. MEN, det jag längtar efter allra, allra mest med denna resa - så mycket att jag blir helt till mig varje gång jag tänker på det - är att jag ska åka tåg dit. Och inte bara det. Jag ska åka tåg ENSAM, som i utan hund och barn. I totalt 14 timmar! I tyst avdelning!

Utrymme för att låta detta sjunka in.

Förstår ni hur mycket jag kan läsa? Förstår ni? Kanske ska jag också dricka kaffe, äta godis och titta drömmande ut genom fönstret på det där sättet som jag sett andra göra och som är h-e-l-t omöjligt i hundkupé eller med en ettåring som sällskap. Missförstå mig rätt, terriern är fenomenal, dottern alldeles fantastiskt och helt underbar, men ensamtid på tåg, gott folk, är en raritet. Fridlyst.

År 2012, alltså. Kan omöjligt bli ett skitår.

Chambers och KÄRLEKEN till böcker, läsning och bokprat

2012-01-04T07:56:00.000+01:00

Om mindre än en vecka ska jag börja jobba igen och mitt jobbpeppsäventyr lider mot sitt slut. Efter att ha läst ut Aidan Chambers Böcker inom och omkring oss känner jag mig så hutlöst peppad att jag hade kunnat gå till jobbet genast om det inte vore för att det är jullov och skolan är stängd.

Böcker inom oss och omkring oss är en hyllning till läsandet och en bok att frossa i för den som arbetar med läsfrämjande. Läsfrämjande må låta tråkigt och kanske lite gråtrist kommunalt, men Aidan Chambers förmedlar vikten av att skapa bra förutsättningar för läsande för att skapa kärlek till litteratur. Boken är full med konkreta tips för oss som arbetar i skola eller på bibliotek, alltifrån hur man lockar till läsning genom attraktiva bokskyltningar, författarbesök och ostörd sammanhängande lästid till hur man bedriver kvalitativa boksamtal.

Efter att ha läst den här boken vill jag:

Driva på så att vi får ett LÄSRUM på skolan. Ett mysigt rum för tyst läsning för att visa att vi värderar läsning, att läsning är viktigt och riktigt trevligt.
Ha boksamtal med elever genast (helst igår) för att det är så fantastiskt roligt och givande varje gång.
Starta en bokcirkel (igen) på skolan tillsammans med elever och lärare som vill vara med.
Krama Aidan Chambers och säga till honom att han är fantastisk.

När får jag gå till jobbet sa ni?

Koljonen skriver manga!

2012-01-03T07:31:00.000+01:00

Visste ni att Johanna Koljonen har skrivit manga-serien "Oblivion high" tillsammans med Nina von Rüdiger och att den ges ut på svenska 1 februari? Inte? Då vet ni nu.

Serien handlar om när Näcken börjar på en högstadieskola utanför Upplands-Väsby. För övrigt verkar den grym, eller kanske är det mest så att jag tycker att Koljonen är grym (som i bra). Läs mer på DN om lusten faller på, vet jag.

Modernt och samtida?

2012-01-02T09:45:00.000+01:00

Jag är lite besviken över boktipsen på boktipset.se. Kalla mig radikal, men när jag letar efter modern och samtida skönlitteratur tänker jag mig inte det här:

LÄSUTMANING: Strindberg

2012-01-01T09:02:00.000+01:00

Förhoppningsvis har jag inte tagit mig vatten över huvudet, men nu har jag hakat på Strindberg-utmaningen hos Ord och inga visor. Det är ju ändå Strindbergåret 2012 nu. Fyra verk av Strindberg ska läsas under året. Är du också på?

Årets bästa (och sämsta) 2011

2011-12-31T08:00:00.000+01:00

Med några få skälvande timmar kvar på året som var 2011 kommer den så, ÄNTLIGEN, den ack så traditionella, uttömmande och ytterst välgörande ÅRSLISTAN för 2011.

Den bästa bok jag läst 2011: Frihet av Jonathan Franzen Det är ett föga originellt val och somliga suckar säkerligen och säger att det är ett tråkigt sådant. MEN, om jag ska vara subjektiv och jävlig måste jag erkänna att Frihet gjorde stort avtryck på mig. Det är en orgie i studiet av mänskliga drivkrafter and I love it.
Årets litterära överraskning: Kolka av Bengt Ohlsson Jag läste Kolka under våren och slogs av vilken fenomenal författare Bengt Ohlsson är. Han närmar sig husguds-status till och med. Efter Kolkaläsningen har jag inte missat en enda av hans krönikor i DN. Karln är fantastisk.
Årets besvikelse: Salome av Mara Lee Jag läste Mara Lees Ladies och gillade den skarpt. MEN, Salome var en pinsam uppföljare. Jag behövde skämskudde när jag läste och sjukt besviken blev jag.
Bästa bokblogg jag läst under året: Ord och inga visor Flera nya bokbloggarfavoriter har dykt upp i min värld under året: Bokcirkus, Ord och inga visor, Ordförrådet, Dark Places, Bokbabbel och Bokföring enligt Monika. Men tilläggas bör kanske att jag är ganska ny i bokbloggosfären och säkerligen har fler spännande bokbloggar kvar att finna. Jessica på Ord och inga visor skriver välskrivna inlägg, ofta med en bild till och alltid med en fråga att fundera över. Jag är sjukt imponerad över allt hon läser och skriver och ser fram emot att läsa mer av henne under 2012. Det gör jag förresten med alla bokbloggar jag läser.
Ett bokbloggarinlägg jag minns speciellt från 2011: "Bokbloggarens ABC" hos Bokbabbel. Jag har skrattat med, blivit provocerad och tagit lärdom av mina fellow bokbloggare. MEN, Bokbabbels inlägg gjorde nog störst avtryck ändå. Underbart, roligt, huvudet på spiken, ett tidsdokument att bevara är detta inlägg. Älskar allt detta bokbloggarnörderi i bloggosfären, jag får inte nog av det.
Årets lärdom: Ljudböcker är inte så värdelöst, ändå Jag har spottat på ljudboken och proklamerat att den inte var för mig. Sent ska syndaren vakna och klicketiklick så hade jag ett Storytel-abonnemang och har avnjutit Mordet på Orientexpressen, När börjar det riktiga livet? och Grand final i skojarbranschen som ljudböcker bara under december.
Årets boktipsare: Beatrice Min vän Beatrrice tävlar om titeln hos boktipset.se, och även om hon inte verkar vinna där ror hon hem titeln hos mig detta år. Rätt ska vara rätt.
Årets ord: chipsmiddag. Av reaktionerna att döma är detta ett ord som gör avtryck. Och fortfarande: varje söndag: chipsmiddag.
Årets läsplats: Mellqvist kaffebar Litterär anknytning, gott kaffe, trivsam atmosfär. Väl värt sin titel!

Ett härligt 2011 är alltså till ända. Nu ämnar jag sörpla i mig champagne, äta snittar och oxfilé och allt det andra som hör nyårsfesten till och tänker dessutom fira min fina dotter som blir ett år på denna årets sista dag. Gott nytt år!

Julklappsfesten, del 3 (sista delen)

2011-12-30T08:33:00.001+01:00

Maken hade tagit fasta på min nyfunna kärlek till Hemingway och slagit in The First Forty-Nine Stories till mig. Jag har läst en del av dem tidigare, men flera är nya. Hemingway! Noveller! Ryktet säger att de första 49 novellerna Hemingway skrev var mästerliga, ja kanske till och med det bästa han skrivit.

Det enda tråkiga med att det nyss varit jul är att det är så långt till nästa gång, eller hur?

Julklappsfesten, del 2

2011-12-29T07:50:00.001+01:00

Mysig mystik och en stor Gatsby i fin utgåva. Sådant gör mig lycklig ju. Svärfar hade slagit in ett tjusigt paket med The Great Gatsby (älsk!) och Lacrimosa till mig. Började på den senare igår kväll. (Faktum är att jag fick samma bok av svärmor när vi firade jul för ett par veckor sedan, så nu har jag två.) Den verkar mysig. Och mystisk. Det är en fin kombo.

Nu tänker jag lite att det vore smidigt om dygnet hade fler timmar, alternativt att sömn avskaffas så att jag kan läsa si sådär en sju-åtta timmar per dag.

Om vikten av att få med sig boken

2011-12-28T19:37:00.000+01:00

Gick till frisören. Glömde bok hemma. Fick stirra på min decemberbleka nuna och kallprata om julrea med frisören i nästan en hel timme. Så himla onödigt.

/Dumihuvudet_79

Julklappsfesten, del 1

2011-12-28T11:52:00.001+01:00

Jag älskar presenter, julklappar, saker inslagna i papper. Denna jul var givetvis inget undantag. I en av klapparna från maken fick jag marmeladkulor (de mångfärgade som är så svåra att få tag på) och en prenumeration på Vi Läser. Läsgodis deluxe! Min man har koll, det har jag ju sagt.

Himlen börjar här och jag är varm i hela hjärtat

2011-12-27T11:08:00.001+01:00

Jag sa att jag inte skulle läsa något under juldagarna, men det var visst ljug för igår läste jag ut Himlen börjar här av Jandy Nelson. Jag har lät flera fantastiska ungdomsromaner på sistone (Pojkarna, Här ligger jag och blöder) men jag undrar om Himlen börjar här inte är den finaste, finaste jag läst. Det började med att Lisa läste boken och blev förtjust. Jag tänkte att den kunde vara något för ungdomarna i skolan (och mig själv, förstås). My oh my, visst var det så.

Himlen börjar här utspelar sig i Clover i närheten av San Fransisco och handlar om sjuttonåriga Lennie. I början av boken förstår vi att hennes syster Bailey plötsligt och oväntat dött av en hjärtinfarkt och Himlen börjar här berättar Lennies berättelse om hur det är att vara den som är kvar, att hantera den ofattbara sorgen och möta den stora kärleken samtidigt. Men det är också en bok om att inte våga ta plats, att stå i skuggan av sitt syskon, att älska böcker (Lennie är exempelvis smått besatt av Svindlande höjder), att sakna föräldrar, att vara sjutton år.

Det finns en otrolig värme och humor i boken samtidigt som läsaren lever sig in i den bottenlösa sorgen som Lennie känner. Dessutom finns det flera underbara personporträtt som lite grand gör boken: den excentriska blomstertokiga mormodern som bara målar gröna kvinnor, morbror Big som varit gift fler gånger än någon kan räkna och som röker marijuana för jämnan (gärna uppkrupen i ett träd). Och den musikaliska familjen Fontaine och de tre bröderna med ögonfransar så länga att ögonen inte stängs utan bara klipper, klipp klipp.

Himlen börjar här är en UNDERBAR bok. En berättelse att läsa och bli varm i hela hjärtat av.

Min man har koll, förstår ni

2011-12-26T10:03:00.001+01:00

Min man väljer alltså prosa framför promiskuösa kvinnor, för er som undrar.

LÄSUTMANING: Boktolva 2012

2011-12-25T17:25:00.000+01:00

Precis som förra året ordnar Enligt O en läsutmaning för det kommande året i form av en boktolva. Reglerna är enkla: Gör en egen lista på författare du tänkt läsa länge och läs sedan tolv av dem under 2012. Här kommer min lista!

Dorothy Sayers
Hon hajpades av Lotta Olsson i DN och sedan dess har böckerna varit svåra att få tag på. Mest vill jag nog läsa Oskuld och arsenik.

Eva-Marie Liffner
Jag har fått Lacrimosa i julklapp och vill så gärna läsa något Almqvist-inspirerat. Och så är omslahet rackarns snyggt. Det räknas.

Laura Esquivel
I den underbara romanen Himlen börjar här läser en av karaktärerna Like Water for Chocolate. Den vill jag också läsa bara därför.

Harper Lee
Jag skäms, men jag har ännu inte läst To Kill a Mockingbird. Det är dags! (Jag skäms för övrigt ännu mer när jag tänker på hur jag fram till nyss trodde att Harper Lee var en man.)

Alaa Al-Aswany
Stockholms bibliotek har just nu hemmet som fokus och bland böckerna att inspireras av fanns Yacoubians hus. "I Yacoubians hus blandas hyresgästernas öden med minnen från en annan tid och bilder från dagens Egypten, en smältdegel där religiös extremism och politisk korruption föder varandra, där ungdomlig entusiasm snabbt kan förbytas i ursinne, och där gamla seder blandas med den nya tiden." Jag blev sugen på att läsa, vilket förvånar mig. Det här är en bok utanför min komfortzon och sådant måste ju uppmuntras.

Lise Nørgaard
Min pappa är besatt av Matador, tv-serien skriven av Nørgaard och jag är besatt av Danmark i allmänhet. Jag fick boktipset Volmer av Lisa i Bokcirkeln Edit. Danmark, klapp, klapp, klapp!

Tore Renberg
Det fina förlaget Gilla böcker skickade mig en feelgoodroman de trodde att jag skulle gilla, Jag reser ensam. Kanske sätter jag tänderna i den när feelgoodsuget kommer.

Bjørn Sortland
Små poetiska ungdomsromaner är jag svag för och Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? finns redan i min hylla.

Jill Bolte Taylor
Min vän Maja gav mig My storke of Insight när jag fyllde år för ett par år sedan där läkaren Jill Taylor beskriver livet före och efter sin stroke. Boken verkar väldigt intressant, men att läsa på engelska är ibland en jättetröskel för mig, TROTS att jag är utbildad lärare i engelska för grundskolans senare år. Jodå, så är det.

Sigge Stark (Signe Björnberg)
När min fantastiska farmor gick bort för många år sedan ärvde jag hennes böcker. Bland dem fanns flera tant chick-lit av Sigge Stark. En jag sparat till en regnig dag är Gränslös kärlek. Den vill jag läsa och tänka på min farmor Lotten. För övrigt gav Björnberg ut 115 (!) romaner mellan 1924-1964. Hur många minns henne idag?

Paulo Coelho
Jag är svensklärare. Jag har aldrig läst något av Paulo Coelho. Det är ju så man verkligen vill stå i skamvrån en hel eftermiddag. Veronika bestämmer sig för att dö har jag redan. (Jag fick den i födelsedagspresent för flera år sedan). Det låter inte som en vidare munter historia, men den lär vara bra.

Roald Dahl
När jag var i London i höstas panikköpte jag en bok på Heathrow (TÄNK att komma hem utan en bok!), Someone Like You. Enligt Boktipset.se är det en femma för mig.

Virginia Woolf
Jag älskade Mot fyren och Mrs Dalloway lär ju inte vara sämre.

Elin Grelsson
Var på Modernistas julbazaar och fyndade lite av varje. Bland annat Du hasar av trygghet. Den verkar mycket intressant.

Dmitrij Gluchovskij
Jag tvingade maken att avslöja slutet på Metro 2033, eftersom jag inte trodde att den var något för mig. Amen, fy vad jag ångrade mig. Nu har jag nästan glömt vad han sa och nu vill jag läsa.

Per Anders Fogelström
Jag har snart läst hela Stad-serien men Stad i världen återstår. Fina, fina Fogelström. Fina, fina Södermalm.

Pär Lagerkvist
Med Lagerkvist har jag haft några av mina största läsupplevelser och Onda sagor har jag ännu inte läst. Den vill jag läsa.

Anne Frank
Okej, jag har inte läst Anne Franks dagbok. Inte sedan jag såg den första gången i bibliotekssnurran på lågstadiebiblioteket. Jag har inte blivit färdig. Kanske ska 2012 bli året jag blir det?

Anna-Karin Palm
Faunen var obligatorisk litteratur på litteraturvetenskapen och jag tror att jag gillade den. (Visst gjorde jag det?) Hennes nya Snöängel utspelar sig i Stockholm och verkar fin. Jag vill läsa!

Karin Boye
Kallocain står på skolans svenskinstitution och samlar damm, det verkar dumt. Dags att upptäcka denna skatt, tror jag.

John Steinbeck
Ytterligare en oläst klassiker: Vredens druvor. Jag gillar ju klassiker, liksom.

Oscar Wilde
Dorian Grays porträtt finns med på 1001-listan och den är inte läst. Vad är det som hindrar mig egentligen?

Stig Dagerman
Ja, ett svensklärarhjärta slår inte sällan några extra slag när det tänker på Dagerman och så även mitt. 2012 skulle jag vilja läsa De dömdas ö.

Ernest Hemingway
Under 2011 blev jag kär på nytt i Hemingway efter att ha läst Den gamle och havet. Maken gav mig The First Forty-Nine Stories i julklapp. Till våren blir det jag, pendeltåget till jobbet och Hemingway.

För övrigt har jag en thing för jämna årtal, ja jämna tal över huvud taget. 2012 kommer att bli magiskt, alltså.

God jul!

2011-12-23T18:02:00.001+01:00

Nu när risgrynsgröten är klar och alla paket inslagna drar jag mig tillbaka ett par dagar för att rå om min familj och knarka jul som bara jag kan. Jag kommer inte att läsa en rad.

En riktigt mysig jul önskar jag er alla. Hoppas att tomten kommer med fina klappar till er och att knäcken blir så där lagom hård. God jul!

Julklapp!

2011-12-22T10:28:00.001+01:00

Mitt fackförbund har väl inte direkt tillhört julklappsgenierna. Förra året fick vi en reflex, året innan en dåligt fungerande överstrykningspenna.

MEN, i år: presentkort på en bok! Mycket väl godkänt, LR. Men nu förtiden heter det inte MVG, utan A, förstås. Men ändå, ni fattar poängen. Jag är nöjd.

Grand final i skojarbranschen

2011-12-21T08:17:00.001+01:00

Jag hade inte tänkt läsa Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Inte för att jag inte gillar Ekman, för det gör jag verkligen, men det här med författarvärlden intresserar inte mig så särdeles. Men, oj, vad boken hajpades! Att läsa den hade jag fortfarande inte lust med, så jag valde att lyssna på den som en lite mer passiv handling än att aktivt läsa den. En slags kompromiss. Jag är helt enkelt för nervöst litterär för att kunna leva utan att tycka till om hajpen på egen hand.

Kerstin Ekmans nya roman handlar om Babba Andersson och Lillemor Troj som tillsammans skrivit en mängd romaner, eller rättare sagt: Babba har. Lillemor är istället ansiktet utåt, den vackra och verbala. Ingen känner till att det egentligen är Babba som står bakom hennes romaner. Åren går och överenskommelsen skaver och blir alltmer ett sätt att definiera dem själva. Ett lika ohållbart som självklart förbund som är givet att dras mot en Grand final.

Ekmans språk är lika briljant som alltid och romanen skildrar det postakademiska livet i Uppsala under 50-talet och livet som författare fram till idag. Men det är inte detaljrikedomen och de mustiga skildringarna som gör Grand final i skojarbranschen till en stor roman tror jag, istället är det huvudpersonernas likhet med författaren själv och hennes två författarjag, den anonyma och den utåtriktade. Läsaren kan naturligtvis inte låta bli att undra hur mycket av berättelsen som verkligen har hänt. Hur mycket av Kerstin har vi egentligen fått se?

Åsa Beckman på DN lät Kerstin Ekman kommentera tio nyckelmeningar ur boken och Ekman gav flera riktigt intressanta svar. Läs dem här.

För egen del är jag mätt på Katarina Ewerlöfs rökröst efter tolv timmar med henne i lurarna, och lite trött på skojarbranschen också, om sanningen ska fram. Mustigt och välskrivet i all ära, men nu längtar jag efter något lättsmält. Kerstin Ekman, jag bugar mig och tackar, du har visat att gammal är äldst.

Atwood, Penelopiaden och kärleken till myterna

2011-12-19T09:35:00.001+01:00

Jag snubblade på Penelopiaden av en slump, efter att vi diskuterat Atwood på bokkollot i höstas. Givetvis kunde jag inte motstå en modern roman baserad på Odysséen, jag är ju oändligt svag för grekiska myter. Har till och med läst några poäng mytologi på Stockholms universitet bara för skojs skull, men det är en annan historia.

Penelopiaden är Penelopes berättelse, om hur hon såg på sin man Odysseus, höll ställningarna medan han krigade i Troja och var vilse på havet. Tjugo år av ensamhet. Atwood gestaltar Penelopes list när hon håller friarna som vill roffa åt sig Odysseus rikedomar på avstånd och skildrar svartsjukan gentemot sin kusin, den sköna Helena. (Hon som ju var anledningen till att Odysseus måste ut i krig). Penelopiaden är en berättelse som gör Penelope levande. Jag sympatiserar med henne och ser Odysseén i ett annat ljus när jag läst klart romanen.

Det är tydligt att Atwood vill belysa annat från de grekiska myterna än de redan så rikligt hyllade manliga hjältarna i Iliaden och Odysséen. I synnerhet vill hon ge sin förklaring till Odysseus makabra dödande av de tolv tjänstekvinnor som varit Penelopes anförtrogna. Var Penelope gudinnan i en kvinnokult?

Det verkligen briljanta med Atwoods roman är att hon låtit den döda Penelope föra fram sin berättelse från dödens rike, Hades. Härifrån kan hon kan göra paralleller till modernt liv så som det ter sig för oss och ge förklaringar till sådant i myterna som är otydligt, vilket kastar nytt ljus över redan välkända händelser.

Penelopiaden är en av flera böcker i The Myth Series där hyllade författare från mer än 35 olika länder återberättar en valfri myt i personlig tappning. Bland författarna finns bland annat Klas Östergren, Alexander McCall Smith och Philip Pullman. Herregud, jag är så sugen på att läsa dem att jag måste kosta på mig ett utropstecken! Jag förstår inte hur jag INTE har kunnat veta om att den här litterära skatten finns.

Är det möjligtvis någon som läst romanerna i mytserien och kan tipsa om var jag ska börja härnäst?

Själ och kropp, en bok om motionens förtjänster

2011-12-19T08:00:00.000+01:00

I Friskis och Svettis-tidningen tipsades det i senaste numret om Själ och kropp av Jill Taube och jag tänkte genast att den kan vara något att insipreras av i undervisningen på samhällsprogrammet med beteendevetenskap som inriktning, alltså det gymnasieprogram där jag undervisar till vardags.

Psykiatern Jill Taube förklarar med lättbegriplig svenska varför motion gör att vi mår bättre och hon hänvisar till adekvat forskning och egna belysande exempel boken igenom. Jag hittade definitivt matnyttiga avsnitt att använda i skolans värld, men väldigt lite var nytt. Jag har hört det mesta om vardagsmotionens och långpromenadernas vinster förut, helt enkelt.

Bokens förtjänster ligger nog egentligen inte på redovisningen av motionens förtjänster så mycket som på Taubes vilja att inspirera till mer av motion på recept. Förmodligen skulle många med förskrivningsrätt inom vården kunna (och behöva?) läsa och inspireras av boken. Det skulle vi ju alla tjäna på: färre sjukskrivningar och fler välmående människor i vårt land känns ju liksom helt rätt. Så, vårdfolk: LÄS och inspireras!

Julklappsskatten i det gröna paketet

2011-12-18T14:00:00.000+01:00

Alltså, man måste älska det här julklappsbytet som En bok om dagen håller i, det måste man. Under högtidliga former öppnade jag de åtta (!) fina julklapparna som gömde sig i mitt gröna paket.

Den första boken, Montecore av Jonas Hassen Khemiri, är en av julklappsvännens favoritförfattare och stockholmare precis som jag. Det är en bok jag klämt på ett par gånger, men aldrig blivit färdig till att läsa. Ska bli kul att sätta tänderna i den!

Den andra boken Det är 1988 och har precis slutat snöa av Sigge Eklund är en barndomsskildring som utspelar sig i slutet av 80-talet. Kanske en av generationsromanerna jag söker efter med ljus och lykta? Spännande!

I paketet gömde sig också te, choklad, block och penna, små julgransprydnader, en reflex i forma av Lilla My och en kalender. Min julklappsvän hade utan tvivel koll på vad det är jag gillar. Teet och chokladen slukar jag innan ni hinner säga god jul och konsumtionen av block och penna är mitt svåraste missbruk näst efter koffeinintaget. Kalendern får följa med till jobbet där den kommer att komma väl till pass. Så, TUSEN TACK, kära julklappsvän för allt fint, roligt och välgenomtänkt. Jag tror nog dessutom att jag klurat ut vem du är. Visst är det du Mia?

För övrigt kan jag meddela att nära nog alla i familjen gladde sig åt julklapparna i det gröna paketet. Terriern gick direkt på själva moderpaketet, medan dottern verkade mycket nöjd med att göra bekantskap med Lilla My. Maken är förmodligen så pass god att han nöjer sig med att resten av familjen mår gott. I annat fall kan han få smaka LITE av det chokladgoda, så ska väl julfriden vara ett faktum.

God jul alla julklappsbytare!

När en julknarkad hjärna försöker läsa The Sense of an Ending

2011-12-18T09:00:00.000+01:00

Gjorde ett småtappert försök att läsa Booker Prize-vinnaren Julian Barnes The Sense of an Ending igår. Den verkar inte så tokig, men min hjärna har definitivt julknarkat för mycket och därmed tappat förmågan att läsa engelsk text med flyt. Jag väntar in den svenska översättningen, helt enkelt. Men snygg, det är den i alla fall. Eller hur?

När börjar det riktiga livet?

2011-12-17T07:50:00.000+01:00

När Fredrik Lindströms första novellsamling Vad gör alla superokända människor hela dagarna kom ut som pocket 2002 läste jag och gillade. Nu har en ocean av tid flutit förbi och jag kände mig osäker på om jag skulle gilla När börjar det riktiga livet?

Det är Fredrik själv som läst in ljudboksversionen jag lyssnat på och det förhöjer upplevelsen. Ja, det är riktigt mysigt att promenera Stockholm runt med Lindström i öronen. Hans noveller är små rara anekdoter om livet runt trettio och igenkänningsfaktorn är stor. Människorna i Lindströms noveller är oroliga för att inte hitta den rätta soffan, samlar udda strumpor, funderar över döden och hantverkare. Det är småputtrigt, lite neurotiskt och mycket trivsamt.

På många sätt är novellsamlingen ett tidsdokument, precis som Ljust & Fräscht-boken han skrivit tillsammans med Henrik Schyffert och det gillar jag. Han lyckas sätta fingret på tidstypiska fenomen från de stora begreppen som kvalitetstid ner till de salta mandlarna.

Det är befriande att skratta lite åt sig själv och det gör jag när jag lyssnar på När börjar det riktiga livet. Inte högt, men lite inombords i alla fall. Och precis som Fredrik Lindström kan jag inte låta bli att undra när det riktiga livet verkligen ska börja.

Ett grönt kuvert!

2011-12-16T17:34:00.001+01:00

Idag kom det ett grönt kuvert fullt med fina julklappar från min hemliga julklappsvän. Lyllo mig! Jag är helt till mig av julmys och förväntan. Imorgon (om jag kan bärga mig), under högtidliga former ska jag öppna alla mina små paket och se vad som döljer sig däri. Galet spännande!

Pojkarna var inte alls den bok jag trott. Och tur var väl det.

2011-12-16T08:10:00.000+01:00

Den augustprisvinnande ungdomsromanen Pojkarna var inte alls vad jag tänkt mig. Och tur var det, ska tilläggas. Jag såg framför mig ett feministiskt manifest med flickor som när de förvandlas till pojkar får upp ögonen för de djupa orättvisor som finns mellan könen. Sådana böcker är jag hjärtligt trött på. Så när Beatrice gav mig Pojkarna som boktips på Blidö hängde jag kanske lite läpp.

Men!

Istället fick jag läsa en bok om unga människors osäkerhet och det förtvivlat svåra att inte vara barn längre och inte heller veta vem man är istället. Det är en vacker och drömsk roman och det är inte svårt att förstå varför boken blev årets augustprisvinnare. Vilket språk!

I boken får vi träffa Kim, Momo och Bella, tre tjejer som dröjer sig kvar i barndomens lekar fastän de blivit tonåringar. När de dricker nektarn från en besynnerlig blomma i Bellas växthus förvandlas de till pojkar för ett par timmar. Som pojkar träder de in i en annan värld och Kim upptäcker att hon dras till det hårda pojkaktiga. Efter den sommaren blir allting annorlunda för de tre flickorna.

Pojkarna kan utan tvekan gärna läsas av vuxna. Däremot undrar jag hur många av mina gymnasieelever som verkligen kommer att tycka om den. Få, gissar jag. Många, hoppas jag.

Vinnarna i ljudbokstävlingen korade!

2011-12-16T08:09:00.000+01:00

Alltså, jisses, vad fina ni är mina läsare. Och vilka rim ni kan producera! Nu har jag korat vinnarna som alla får varsin ljudbok från Storytel via mejlen. De två finaste bidragen står Mathias och Beatrice för som rimmade så här tjusigt. GRATTIS & trevlig lyssning!

”Jag har ont i mitt öra,
Ingenting kan jag höra.
Det är bara att stänga ögonen under luggen
Och stoppa in öronpluggen i den andra gluggen!” (Mathias)

Barnet sover i vagnen sött, modern sitter på parkbänk nött.
Mörkret har lagt sig och det är kallt, i fönstren lyser ljusen överallt.
Kvarglömd på soffbordet boken är, livet utan hiss på mig tär.
Med en ljudbok i mobilen, skulle jag återigen hamna i rätta filen! (Beatrice)

Behöver du motivera inköpet av nya skor med klack så vet jag boken för dig

2011-12-15T07:41:00.000+01:00

Som ett led i mitt jobbpeppssökande lånade jag Karriärhandbok för kvinnor på biblioteket. Usch, nu känns det som om jag vill gömma mig bakom en skämskudde när jag tänker på det. Boken var lite för plump och ytlig för min smak. Inga revolutionerande knep kom min väg, mer än att jag ska undvika gult, investera i ett powerplagg, kosta på mig minst tre handväskor, snygga underkläder och skor som klapprar när jag går. Jag kan alltså använda boken för att motivera en utökning av min garderob inför jobbstarten. Bra, där! I övrigt var det ingen bok för mig, men det finns säkerligen de som kan uppskatta den till fullo. Tjugo bast och ny på jobbet? Ta en titt i Karriärhandbok för kvinnor, vet jag.

Storytel-kärleken och Mordet på Orientexpressen

2011-12-14T13:00:00.000+01:00

Månadens Edit-bok är Orientexpressen av Agatha Christie. Jag hade lånat den på bibblan, men fick en sunkig pocket med texten "Jossan kniv i huvet" på försättsbladet. Det kändes lite som ett tecken och ärligt talat dog läslusten. Kombinationen av den risiga låneboken, det faktum att dottern helst sover ute på eftermiddagarna och att det blivit så ruggigt att sitta still på en parkbänk och läsa, drev mig mot ljudböckerna. En vän tipsade om Storytel och så blev det.

Jag har tidigare dissat ljudböcker väldigt hårt. Jag saknar förmåga att lyssna hemma och det var så krångligt att få in ljudboken i mobilen. Bibliotekets böcker går exempelvis inte att låna i ett format som går att lyssna på din iPhone. Allt detta löste sig OERHÖRT smidigt med Storytel-abonnemanget. Klicketiklick så fanns alltihop i mobilajan: snygg app, bra funktioner, bra böcker. Efter ett par eftermiddagspromenader och en långpromenad med hunden hade jag läst ut Orientexpressen.

Nu tänker jag lite grand att vissa böcker faktiskt gör sig riktigt bra som ljudböcker och att med ett Storytel-abonnemang där man kan lyssna på hur många böcker man vill varje månad kan jag ju unna mig att lyssna på sådana böcker jag inte vanligtvis skulle prioriterat och kanske provlyssna lite av varje. Hitta en favorituppläsare, kanske?

Mordet på Orientexpressen då? Jo, den tyckte jag verkligen om. En klassisk pusseldeckare någon gång om året gör sannerligen gott. Och mord på tåg är något alldeles speciellt ändå. Minns ni förresten spelet Orientexpress? Jag älskade det! (Undrar nu för övrigt var det blivit av). Nu förstår jag ju också var spelmakarna hämtat sin inspiration ifrån.

Mer utförligt vad jag tyckte om boken kan du läsa på Edits blogg i början av januari.

Är du sugen på att vinna en ljudbok från Storytel får du inte heller missa julklappstävlingen där fem ljudböcker lottas ut. Se så, tävla nu!

Junibacken ÄR ett underbart sagoland

2011-12-14T08:35:00.000+01:00

Jag tog med mig Lotten till Junibacken på Djurgården. Underbara, underbara sagoland! Lyckliga ungar som får gå vilse i sagornas värld en hel dag, krypa ut och in ur Muminhuset, prova Olles skidor, titta in hos Pettsson och Findus eller lyssna på Hellsings Musikbussen. Som vuxen uppskattade jag särskilt Sagotåget och den urtjusiga bokhandeln. Årskort, säger ni? Jodå, så får det bli.

Relationskompetens i pedagogernas värld - en bok för alla lärare som suckar och säger att det var bättre förr

2011-12-13T09:48:00.000+01:00

Jobbpeppen har börjat och första bok ut var Juul och Jensens Relationskompetens i pedagogernas värld. Med ett akademiskt språk och enligt konstens alla regler redogör Jesper Juul och Helle Jensen för hur man lär barn och ungdomar att ta ansvar och hur man som lärare vårdar relationen till sina elever, kollegor och föräldrar. Och det vill ju alla, eller hur?

I vanlig ordning serverar Juul ingen metod som lovar hundraprocentig utdelning. Det finns ingen quick fix. Istället beskriver Juul och Jensen ett förhållningssätt där vi som pedagoger uppmanas att visa vägen för personligt ansvar genom att ta eget ansvar, arbeta med elevernas självkänsla, uppmana ungdomarna att verbalisera egna önskningar och på allvar respektera också ett nej eller en åsikt som går stick i stäv med vår egen. Det kan verka självklart, men Juul och Jensen pekar på hur maktstrukturen i skolan ofta hindrar ungdomarna att ta ansvar.

Efter att ha läst ut boken tar jag med mig flera lektionstips och idéer för att höja kollegiets relationskompetens, bland annat känner jag mig bättre rustad för utvecklingssamtal, ska visa läsa Pinocchio med mina elever och vill införa kollegial reflektion. Det här är en bok som alla pedagoger borde läsa, men speciellt de som menar dagens ungdomar är av ett sämre virke och suckar att det var bättre förr. Det var inte bättre förr, bara annorlunda. LÄS!

JULKLAPPSTÄVLING: ljudböcker lottas ut!

2011-12-12T07:23:00.000+01:00

Bilden lånad från Storytel.se

Jag har fem ljudböcker att ge bort via Storytel (ljudböcker till din smarta mobil). Inga förpliktelser, inga abonnemangstvång, bara fem valfria ljudböcker. Du får inte ha haft abonnemang på Storytel tidigare. Är du sugen? Mejla mig på bloggenfabulerat(snabel-a)gmail(punkt)com med en liten motivering, fjäsk eller ett festligt julrim så kan en av böckerna bli din. Go!

På fredag meddelar jag vem som vunnit.

Jag är Guldlock, vem är du?

2011-12-11T09:14:00.000+01:00

Bilden lånad från ne.se

Såg det här fantastiskt roliga testet på ne.se: Vilken fiktiv figur är du? Hade nog hoppats på något rivigare, men blev Guldlock:

Guldlock är den oaktsamma flickan som olovandes tar sig in i tre björnars hus. Söt som en docka men utan respekt för andras egendom och personliga revir.

Intressant analys det där. Nu ska den söta oaktsamma flickan hänga med sin familj. Kan hända jag låter bli att trampa in på andras revir idag, det är ju ändå helg.

LÄSPLATS: Biblioteket Plattan

2011-12-10T13:51:00.000+01:00

Förra lördagen försökte jag få med mig Edits på läslördag* på biblioteket Plattan, men det slutade med att jag fick gå själv. Även om jag hängde lite läpp över detta var det gott med ett par timmars ostörd lästid. Jag och Franzen trivdes tillsammans i varje fall.

Bekvämlighet: 4

Det finns soffor, fåtöljer, gungande fåtöljer och bänkar, även den kräsnaste rumpa kan hitta en bekväm plats på biblioteket Plattan.

Ljudnivå: 2

Plattans bibliotek är ganska ljudligt, men rummet med konstböckerna var oväntat tyst. Riktigt behagligt tyst var det till och med tills en en tjej med lurar i öronen slog sig ned bredvid mig med 300 gram chips som hon gladeligen åt upp medan hon lyssnade vidare. Hoppas innerligt att det var en ljudbok hon hade i öronen ryter gubben i mig.

Utsikt: 4

Jag tycker om att kolla på folk och sådana finns det gott om på Kulturhuset. Lyllo den som får en av gungfåtöljerna med utsikt över själva Plattan.

Tillgång till mat dryck: 2

Bibliotekens akilleshäl är ofta kaffetillgången, säger jag. Så även biblioteket Plattans. Det finns ett kafé bredvid, men en lördag är det hutlöst med folk där precis som på alla andra ställen i centrala stan.

Slutbetyg: 3

Det är folkligt, lite bullrigt men hjärtligt och gott om sittplatser på Plattans bibliotek.

*Läslördag = ett par timmars parallellläsning en lördag i månaden med fika efteråt

Fabulerat listar ÅRETS BÄSTA, sämsta och mest minnesvärda

2011-12-09T11:30:00.000+01:00

Man måste älska listor, det måste man. Och snart är ju året slut och det är dags för den traditionella, uttömmande och ytterst välgörande ÅRSLISTAN. Det må vara ett par veckor kvar på året, men jag ska börja klura på mina svar redan nu. Gör det du också, vet jag. Mina svar kommer strax innan året är slut.

Den bästa bok jag läst 2011 En given kategori. Kan ju förstås brytas ned till bästa roman, novell, etc. MEN jag ska våga säga bara en. Ungdomsromanerna får brottas med de stora i min litterära boxningsring, minsann. Och jag ska vara subjektiv och jävlig och kanske inte ens välja en bok som kom ut i år.
Årets litterära överraskning Ja, vad har överraskat egentligen?
Årets besvikelse Vi kan ju förstås låtsas som om allt är fint och bra för jämnan, men det är ljug. Jag har blivit besviken, det har jag. Men vilken bok svek mig mest under året, tro?
Bästa bokblogg jag läst under året Flera nya bokbloggarfavoriter har dykt upp i min värld under året: Bokcirkus, Ord och inga visor, Ordförrådet, Dark Places, Bokbabbel, Bokföring enligt Monika. Vilken blogg ska jag välja som årets favvo?
Ett bokbloggarinlägg jag minns speciellt från 2011. Jag har skrattat med, blivit provocerad och tagit lärdom av mina fellow bokbloggare. MEN, vilket inlägg har gjort störst avtryck?
Årets lärdom Något måste jag lärt mig av allt jag läst, eller?
Årets boktipsare Inspirerad av Boktipset.se tänkte jag utse min egen favoritboktipsare under året. Kan ju bli en tradition, tänker jag.

Franzen-baksmällan, en slags littvethangover light

2011-12-09T07:39:00.000+01:00

När jag läste litteraturvetenskap i Lund och masskonsumerade klassiker och kvalitetslitteratur i storleksordningen en om dagen fick jag en kraftig bokbaksmälla. Jag läste inte en enda roman på två år(!) efter det att jag gjort klart mina studier. Det var Capotes Breakfast at Tiffany´s som till slut tog mig tillbaka till litterturen igen. Tur var väl det.

Men!

Nu upplever jag en Franzen-baksmälla, en slags littvethangover light. Baksidan av att ha läst en riktigt, riktigt bra bok för mig är att ingen efterföljare är värdig. Vad ska kunna mäta sig med praktverket jag läst?

Efter litteraturvetenskapen jag läste för hundra år sedan har jag inte läst en enda svensk deckare. Sådan snobbism kom med bokbaksmällan. Nu återstår det att se vad Franzen ska ge för permanenta skador.

Dagens ord: pinigt

2011-12-08T19:20:00.001+01:00

Åh, vad jag blev glad när jag i skrift i Jonathan Franzens Frihet såg ordet pinigt i full dager. Pinigt som i pinsamt, alltså. I detta fall var det Connie som kanske skulle tycka att något var just pinigt. Själv har jag växt upp med att det var liiiiiiiiiiide piiiiiiiiinit att mamma och pappa hämtade mig utanför högstadiediscot. Undrar jag när hivigt* och andra fina 90-talsuttryck också kvalar in i finlitteraturen. Snart, hoppas jag. Det skulle göra gott.

*fräckt, häftigt

Söderbokhandeln, vad gör du med mig?

2011-12-07T19:12:00.001+01:00

Står utanför stans snyggaste bokhandel, Söderbokhandeln men blir liksom helt svettig av tanken på att gå in. Det är böcker upp till tak och stegar att klättra på (törs jag?) och en smula oorganiserat och oändligt kreddigt. Sådana platser gör mig alltid obekväm, min jacka frasar liksom olustigt då och halsen blir torr. Men det är snyggt, åh så snyggt på Söderbokhandeln, det tillåter jag mig i alla fall att säga.

Mwoahaha! Är det inte lite flagnande färg jag ser i taket?

Att läsa Franzens Frihet är att vara med om något stort, sanna mina ord

2011-12-06T20:19:00.000+01:00

Jonathan Franzens Frihet kallades "en fantastisk roman" av Jonas Thente på DN och Arvid Jurjaks på Sydsvenskan menade att Frihet är "decenniets roman". Bara en sådan sak. När jag öppnade en av julens första klappar (tack fina Maria!) och såg det glansiga omslaget till Frihet kändes det som om hela jag bubblade av höga förväntningar.

Den 650 sidor tjocka romanen om medelklassparet Walter och Patty Berglund och deras två barn Joey och Jessica är något ut över det vanliga. Men den kräver sin läsare, den saken är klar. Jag har varit otrevlig mot min man, muttrat förskräckt när någon tilltalat mig medan jag läst och jag har jagat sammanhängande lästid en masse. För Franzens sätt att skriva är kompakt och ibland när jag blinkat för hastigt har jag missat något viktigt och fått läsa om. Trådarna i boken var så många att jag ville ha alltsammans nära, aktuellt.

Franzen har en berättarteknik som tar oss fram och tillbaka i tiden från olika perspektiv, i huvudsak Patty, Walter och Joeys. Det är en studie av mänskliga drivkrafter och det komplexa samspelet mellan människor, mellan föräldrar och barn, mellan älskande och gifta par. Franzen lyckas fånga hur det osagda och outlevda följer människorna i åratal, hur vi sårar dem som står oss närmst och hur kärlekens komplexa maktkamp skapar dynamiken som gör den levande. Studien är så noggrann och levade att jag tror att självaste Émile Zola skulle le förnöjt om han haft möjlighet att läsa den.

Boken har hyllats för sin skildring av den amerikanska medelklassen och för den som tycker att det låter spännande eller tycker om att följa politiskt spel finns det även rikligt av detta att läsa om i Frihet. Bokens titel är givetvis ingen slump. Karaktärerna i boken har var för sig en bitterljuv relation till just frihet. Mot slutet av romanen har exempelvis Walter en känsla av att "inte vara ämnad för ett liv i frihet och fredlöst hjältemod, av att behöva en mer buttert och ihärdigt missnöjd situation att kämpa mot och skapa en tillvaro inom." Friheten är inte alltid den fristad vi drömt om, tycks Franzen mena.

När jag läst klart Frihet har jag känslan av att jag varit med om något stort, att jag vill läsa boken igen, analysera den i detalj och se om det finns mer att förstå. Kanske har jag i sådana fall också förstått mig själv, tänker jag.

Jag känner årets boktipsare. Rösta du också!

2011-12-06T07:09:00.000+01:00

Jag nominerade Beatrice till Årets boktipsare och hon är nu med bland de 15 som DU kan rösta på. Hur fräsigt är inte det? Tillsammans med bland annat Breakfast bookclub och Vi Läser tävlar hon om 100 böcker, en stringhylla samt ära och berömmelse. Följ bloggen och rösta här. Omröstningen är ÄNTLIGEN igång. Klicketiklicketi!

Var är männen i bokbloggosfären?

2011-12-05T08:33:00.001+01:00

Angående det här med läsande; var är männen i bokbloggosfären? Den eminente Mathias på Ordförrådet känner jag ju till, men annars gapar det tomt i min läslista. Var gömmer ni er? För inte kan det väl vara så att bokbloggande är en kvinnlig aktivitet? Inte är väl JAG en stereotyp? Det vore just snyggt, menar jag.

Ja till Liv!

2011-12-04T07:48:00.000+01:00

Liv Strömquist och jag drar kanske inte jämt alla dagar, det gör vi inte. Men det finns en kärlek också, åtminstone från mitt håll. (Liv känner ju överhuvudtaget inte mig, så om mig kan hon inte tycka mycket.) Nu har jag läst Ja till Liv!

Jag läste Prins Charles känsla för ett tag sedan och blev väldigt provocerad, men likaså är kanske Liv Strömquist den sparringpartner jag behöver i mitt feministiska sökande. Jo, för ett feministiskt sökande är precis vad jag sysslar med nuförtiden har jag märkt. Senast i torsdags kom jag på mig själv med att diskutera Prins Charles känsla och Under det rosa täcket med en god (manlig) vän. Det finns något där som jag inte är riktigt klar med.

Ja till Liv! är inte så enkelspårigt argt feministisk som Prins Charles känsla och det uppskattar jag. I Ja till Liv! får de flesta sig en släng av sleven och det är väldigt roligt mellan varven. Boken är en ABC-bok med seriestrippar om politik, feminism och svenskt vardagsliv. Barn ÄR kristdemokrater och det är inte synd om nördarna, där är vi ense, Liv och jag.

I bloggosfären och i tidningarnas recensioner har Ja till Liv! hyllats. Och boken förtjänar nog att hyllas, den är snygg, rolig och bitvis riktigt smart. För egen del ska jag väl bara fundera ut om jag är arg (vänster)feminist, liberalfeminist, humanist, eller något helt, helt annat bortom etiketternas djungel. Och det verkar i ärlighetens namn lättare sagt än gjort.

Biblioteket i mobilen

2011-12-03T08:00:00.000+01:00

Har ni sett nya mobilwebben för Stockholms stadsbibliotek? Den är fenomenalt bra och praktisk, faktiskt. Jag reserverar böcker och laddar ner e-böcker direkt i telefonen (gillar!). Kanske är det något för dig också?

Fabulerats FYRA: jobbpepp

2011-12-02T07:00:00.000+01:00

Om en dryg månad ska jag bege mig till jobbet igen efter ett h-e-l-t års föräldraledighet. Maken ska ta över ruljansen här hemma och jag ska KNEGA. Det ska bli väldigt kul. (Tror jag nu i alla fall). Elever! Intellektuell stimulans!

En annan fråga är naturligtvis hur mitt arbetande kommer att påverka mitt läsande och bloggande. I skrivande stund tippar jag på en försiktig minskning av bådadera, men den som lever får se. Att vara pendeltågsberoende har sina fördelar, om man säger så. En försening är ju bara tråkig för den som ingen bok har.

För att känna rejäl jobbpepp tänker jag ägna december åt skolrelaterad litteratur så att arbetslusten riktig sköljer över mig och in i varje por. Ungefär så. Med fingertoppskänsla och stort engagemang har jag därför fört samman följande kvartett till min att-läsa-lista:

1. En bok om pedagogik: Relationskompetens i pedagogernas värld av Jesper Juul och Helle Jensen. Juul är ju en klok man, kanske kan han ha något lärorikt att säga till mig som lärare också?

2. En lärobok i psykologi, Psykologi för gymnasiet av Nadja Lundgren. En sprillans ny lärobok från Liber. Verkar mycket bra! Älskar, älskar mitt ämne. Nu ska jag få undervisa nya kursen Psykologi 1 från nya gymnasiereformen GY11. Bara en sådan sak.

3. En bok om läsning, Böcker inom och omkring oss av Aidan Chambers. Har läst flera av hans böcker förut, men det känns rätt att fräscha upp kunskaperna om hur man skapar bra samtal om litteratur med elever. ÅH, vad kul det ska bli att få göra det igen! Nu kommer peppen, känner jag.

4. En ungdomsroman, Himlen börjar här av Jandy Nelson. För att komma ihåg hur det är att vara ung och för att kunna tipsa eleverna om bra böcker måste jag läsa lite ungdomsromaner mellan varven. Och så brukar de vara bra också förstås.

Då så. Nu ska jag förlusta mig ett par dagar med Jonathan Franzens Frihet, sedan är det operation jobbpepp som gäller. Wish med luck!

Jaha, nu är det belagt. Jag HAR dålig smak.

2011-12-01T07:10:00.000+01:00

Först var det DN som utsåg Drömfakulteten till 2000-talets bok. Nu är det Salome som får SvDs litteraturpris. Drömfakulteten har jag inte förmått läsa ut, trots två ivriga försök. Salome tyckte jag var förvånansvärt dåligt skriven, inte trovärdig, tramsig. Jag behövde skämskudde när jag läste.

Jag är inte bara svensklärare, jag har också dålig smak. Att Sveriges två största dagstidningar skulle ha dålig smak är naturligtvis uteslutet. Typiskt min otur.

LÄSPLATS: Friskis & Svettis

2011-11-30T07:00:00.000+01:00

Ja, sedan jag la ner det där med torsdagsöl och fredags-aw och lördags-rajraj så ligger min primära underhållning utanför hemmet hos Friskis & Svettis. Och föga anade jag att Friskis skulle vara en sådan läsvänlig plats. Mitt Friskis har saccosäckar, myshörna och en gosig matta att sitta på. Men, jo, jag tränar också, jag slappar inte bara i myshörnet med en god bok. Men erkänn att det vore lite festligt om det var så. - Nu kommer sofftrollet igen, göm saccosäckarna!

Bekvämlighet: 5
Soffa, sittpuffar, mysmatta. Det är bekvämt på Friskis.

Ljudnivå: 3
Det kan strömma ut discodunk från träningslokalen närmst, men människorna runt omkring är lågmälda. Ingen tilltalar mig, det är fint. Läsron finns där.

Mat och dryck: 2
Jag dricker medhavt vatten, men Wasa sandwich, banan eller energidryck finns att köpa. Det är inte precis värdigt en läsgourmand om än det håller mig flytande.

Utsikt: 1
Jag ser mest svettiga människor och män i tajts, ingen höjdarutsikt om jag ska vara ärlig.

Slutbetyg: 3
Det finns läsro, det är bekvämt och det duger gott.

Till min hemliga bokvän

2011-11-29T18:53:00.001+01:00

För att underlätta för min hemliga bokvän i julklappsbytet har jag plitat ner några svar på frågorna från En bok om dagen.

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag läser helst (relations)romaner, lite fantasy, lite skräck, noveller och ungdomsromaner. Tunt och fragmentariskt hellre än tjockt, fylligt och mustigt.

* Favoritförfattare?
Jag är väldigt förtjust i Murakami, men har det jag behöver av honom. Blev nyligen lite småkär i Hemingway på nytt, men har bara läst The Snows of Kilimanjaro och The Old Man and the Sea i modern tid. Jag är en sucker för gamla klassiker, men de har jag redan i hyllan. Fogelström har jag också allt av, men karln är underbar.

* Läser du på andra språk än svenska?
Jag läser på engelska också, men då vill jag helst att det ska vara kortare romaner, noveller eller böcker med luftig text. Gärna e-böcker på engelska, då kan jag slå upp svåra ord direkt i paddan.

* Lyssnar du på böcker?
Nä, helst inte. Jag tappar tråden så lätt och så hör jag dåligt har jag märkt.

* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Nix, jag är ingen samlare.

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst?
Här på bloggen finns en lista över vad jag läst 2010 och 2011.

* Vad är du ute efter, då du läser?
Jag vill komma nära människors drivkrafter när jag läser, det fascinerar mig. Jag vill förstå varför vi gör som vi gör och vad som formar oss. Är också galet förtjust i suggestiva skildringar av psykets irrvägar såsom man kan läsa i Dostojevskijs Brott och straff, Marie Hermansons Mannen under trappan eller i Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Jag tycker också om att läsa böcker om platser jag tycker om: Stockholm, Frankrike, Skåne, Danmark, New York.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
Deckare, chick-lit, böcker som saluförs som roliga, BOATS, biografier och historiska romaner är jag inget vidare förtjust i.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
Stig Larsson & Stephenie Meyer

* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
Efter att ha dissat en rad genrer här ovan känner jag själv att jag verkar lite väl snobbig för mitt eget bästa. Skulle gärna prova att läsa något av Margaret Atwood. Jag har heller inte läst Anne Franks dagbok (SYND och SKAM!) och To kill a mockingbird skulle vara intressant att läsa.

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Jag skulle bli jätteglad om min hemliga bokvän hade en personlig favorit som han eller hon trodde skulle passa mig. Det skulle vara fint.

* Vad gör du helst på fritiden?
Jag umgås gärna med min familj, tränar på Friskis och träffar vänner. En alldeles vanlig svennebanan, således.

* Samlar du på något?
Nej. Gör en stor poäng av att INTE samla. Att rensa ut och kasta är min melodi.

* Favoritfärg?
Jag klär mig gärna i svart har jag märkt, men det är ju inte vidare muntert. Det är fint med färg, men någon favorit har jag inte.

* Tv-serier som du uppskattar?
Mad Men, True Blood, Glee, Gilmore Girls, The Wire

* Favoritfilm?
Indiefeelgood är den finaste genren: Juno, Away we go, 500 days of Summer...

* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
Kaffe OCH te, i stora mängder, och påste går fetbort. Grönt ska det vara och lösvikt när det gäller te. Kaffet ska vara svart, men här är jag inte så picky. Jag kör pressokaffe så grovmalet ska det vara, men det mesta är gott. Kaffet är mest en drog för mig. Teet däremot är njutningen.

* Vilket slags godis tycker du bäst om?
Jag äter allt godis. Även naturgodis. Variatio delectat, som romarna sa.

* Stjärntecken?
Skorpion

* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?
Nej.

* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?
En egen iPad (så jag slipper låna makens), men det är kanske inte realistiskt att få i ett julklappsbyte. Allt bokrelaterat går hem, är också omåttligt förtjust i alla slags pennor och små block.

* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?
Nix.

Här ligger jag och blöder

2011-11-29T06:15:00.000+01:00

Sent ska syndaren vakna, och sisådär ett år efter att Här ligger jag och blöder vann Augustpris blev jag färdig att läsa den - Vilken fantastisk ungdomsroman det är!

Ungdomsromaner som hamnar i snyftträsket har jag svårt för, likaså de som är mest glass och ballong och lyckliga slut, men Här ligger jag och blöder är något annat. Och, nej, den handlar inte om en emotjej som skär sig själv i armarna. I romanen möter vi Maja som går i ettan på gymnasiet. Hon har skilda föräldrar och en komplicerad relation till sin mamma, saknar närhet. I romanens början skär Maja tumspetsen av sig under en skulpturlektion, vilket blir början till en räcka händelser som förändrar relationen till föräldrarna, kärleken och henne själv.

Huvudpersonen Maja är helt underbar. Tycker att det är fenomenalt att Jenny Jägerfeld genom henne lyckas verbalisera ungdomens ångest med tragikomik och självdistans. Det märks att Jägerfeld har gedigen erfarenhet av mötet med ungdomar och det faktum att hon är psykolog och nyttjar sin kunskap om psykets irrvägar till att skriva en trovärdig ungdomsroman tycker jag är fint. Mer av det! Det finns något äkta i romanen som jag tycker är sällsynt i ungdomsromaner: en närhet, en dos friktion och karaktärer med djup.

En vän till mig som var riktigt nere i skiten en gång, utbränd och trött, försökte muntra upp sig själv genom att le åt sin egen spegelbild, allt för att i detta sorgliga ögonblick upptäcka att hon hade spenat mellan tänderna. Och precis sådan är känslan i Här ligger jag och blöder, en slags befriande tragikomik som måste tina upp det mest ungdomsromansföraktande hjärta.

Det här blir en roman som jag kommer att tipsa mina elever om, var så säkra.

The sweet, sweet art of unboxing

2011-11-28T07:00:00.000+01:00

Från klarhet till klarhet

2011-11-27T16:13:00.001+01:00

Läste det här inlägget på ledarsidan i DN idag och vill säga följande: Hanne Kjöller, du är min idol. Punkt.

Coraline, en underbar saga för vuxna barn

2011-11-27T10:18:00.000+01:00

På bokkollot gjorde vi mycket fint. Bland annat sträckläste jag Neil Gaimans Coraline medan brasan sprakade gott och kaffet värmde min höstfrusna själ. Coraline är precis en sådan berättelse jag vill läsa nu, i mörkret. Min vän Lisa skulle förmodligen säga att den är otäck så att det förslår, men jag tycker att skräcken i Gaimans ungdomsroman Coraline är mysig, en barndomens skräckberättelse som läsaren med trygghet kan veta kommer sluta väl.

Gaiman är trogen idealen i en klassisk saga och är hamnar den unga Coraline i en spegelvärld där hennes föräldrars själar har kidnappats av den andra mamman. För att komma ifrån den onda värld hon hamnat i måste Coraline utmana sin kidnappare och hon ställs inför ett antal prövningar. Gaiman är som alltid fenomenal när han målar upp en ny värld med egna lagar, varje bok är som gjord för Tim Burton att sätta tänderna i. (Vilket för övrigt är precis vad han gjort med Coraline).

Coraline kommer att vara en bok jag arbetar vidare med i skolan, kanske i samband med att vi ser Pans labyrint och söker den traditionella sagan i moderna berättelser. Varför jag inte gjort det med hjälp av Coraline tidigare övergår mitt förstånd.

Läsklappar

2011-11-26T08:00:00.000+01:00

Ikväll firar jag jul med delar av min familj. (Jo, det går utmärkt att börja med det redan nu). Har packat läsklappar med något gott i fina påsar och hoppas att tomten har ett eller annat hårt och läsvänligt paket åt mig också.

Bokadoption: Samtidigt på ett tak i Chinatown

2011-11-25T11:55:00.000+01:00

Började läsa lite grand i Samtidigt på ett tak i Chinatown, men kände att det inte var en bok för mig. Det var något med uttrycket "skiter i att låsa" i prologen och det faktum att jag tycker mig se igenom författarens intentioner med boken som gjorde att läslusten dog. Jag vill inte läsa en berättelse, jag vill vara ett med den. Boken vandrar därför vidare till Elisabeth som tyckte att den verkade bra. Bokadoption ska inte underskattas, gott folk.

När gav du en bok nytt hem senast?

Ska vi byta julklapp med varandra?

2011-11-25T07:42:00.000+01:00

Jag hakar på den fantastiska idén om Julklappsbyte Large hos En bok om dagen. Älskar, älskar tanken på hemliga, mysiga bokpaket. Anmäl dig du också, vet jag. Och gör det kvickt. Idag är sista dagen!

LÄSPLATS: Mellqvist kaffebar

2011-11-24T14:00:00.000+01:00

På Mellqvist kaffebar på Bysistorget dricker Mikael Blomqvist sitt kaffe när han tänker på Lisbeth Salander. Jag dricker mitt kaffe där när dottern sover middag. Mellqvists är ett hipsterfik med pretentiöst kaffe och surdegsbröd. På våren blommar körsbärsträden och det är solvarmt på uteserveringen. På sommaren kryllar fiket av spanska och franska turister som vill se var Blomqvist drack sitt kaffe. Litterärt så det förslår, alltså.

Bekvämlighet: 4

Träbänk med dynor och filtar. Infravärme värmer gott. Dottern kan sova kvar i vagnen ute i den (ehrm) friska luften nära Hornsgatan.

Ljudnivå: 3

På eftermiddagen gör de flesta hipsters något annat än fikar, verkar det som. (Ja, vad gör en hipster då?) Då är det lugnt på Mellqvists. En lördag eller söndag är det emellertid kaosmycket folk och inte alls läsvänligt. VARNING! Jag har vid ett flertal tillfällen attackerats av pratsugna pensionärer under läsning på Bysistorget.

Mat och dryck: 4

Surdegsmackorna är väldigt goda, kaffet himmelskt.

Vy: 4

Det ser kanske inte mycket ut för världen, men Bysistorget är en av mina bästa vrår. Här finns mycket roligt att titta på, både folk och fä. Runt torget står fina hus och trivsam växtlighet och jag får lite grand känslan av att sitta i en oas mitt i stan.

Slutbetyg: 4. Gokaffet, oaskänslan och den litterära kopplingen ger Mellqvists ett välförtjänt högt betyg.

Kakor värda ett boktips

2011-11-24T13:00:00.000+01:00

På bokkollot fick Edits en påse med boktips och små Gingersnaps av mig. De var väldigt goda och Lisa ville ha receptet. Jag tänkte att det kanske fanns fler som ville ha det, det är ju dags för julgotter nu. Receptet kommer från Vinterns söta, en fenomenal kokbok om man gillar julgodis. Och det gör man. Här kommer receptet:

GINGERSNAPS

ca 20 kakor

2 1/2 dl farinsocker

125 g rumsvarmt smör

1/2 dl mörk sirap

1 ägg

5 1/2 dl vetemjöl

2 tsk bikarbonat

1 tsk kanel

1 tsk malen ingefära

1/2 tsk kryddnejlika

en nypa salt

Rör smör och socker poröst och tillsätt sirap och ägg. Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten. Blanda ihop till en slät deg och låt stå i kylen minst en timme.

Sätt ugnen på 200 grader. Rulla degen till bollar som du sedan rullar i strösocker. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Inte för tätt, då växer de ihop! Grädda i ugn ca 10 minuter och låt dem svalna på plåt och sedan galler.

Lycka till!

Drottninggatan 85

2011-11-24T10:21:00.000+01:00

Promenerade förbi Strindbergs forna hem på Drottninggatan 85 nyligen. Lovade mig själv högtidligt där och då att under Strindbergåret ska jag minsann besöka museet. Det har jag visserligen sagt att jag skulle sedan jag flyttade till Stockholm för, ehrm, snart fem år sedan. Men nu ska det bli. Jag lovar.

Bilden av läsolust

2011-11-24T09:39:00.000+01:00

Jag har ju jagat läslust ett tag nu. I ett skyltfönster på Hornsgatan finns böcker och tidningar som ingen får suget att läsa. Min läslust dog bland det solblekta tyget, tror jag. Annars hade väl läslusten strukit med vid första anblicken av platsblomman och dammet på hyllorna.

Det här är den nakna sanningen, gott folk. Så här ser läsolusten ut i dagens Sverige.

E-boksäventyret Flod

2011-11-23T14:28:00.000+01:00

Jag har läst ut min första e-bok! M-m, så är det. Det började med att jag stod och väntade, fick tio minuter över och började läsa. Boken jag lånat på biblioteket var den augustprisnominerade Flod. Inledningen var välskriven och påminde mig om prologen i Mina drömmars stad, men istället för hopp fanns förtvivlan. Jag läste och slukade.

De två barnen Kappen och Alka lever ensamma i en övergiven husbil vid floden Kadins strand där stadens ljus lyser upp horisonten om natten. Ibland vandrar Ina in i berättelsen. Vi vet inte hur barnen hamnat ensamma, om världen de lever i är vår eller om det är en mörkare framtid de befinner sig i. Det är smutsigt och mörkt och som läsare söker jag febrilt efter svar: Var är barnens föräldrar? Vem är Ina? Är staden farlig eller är det bara som barnen tror?

När jag läst ut har jag en stor ledsen klump i magen. Flod är en bok som lämnar avtryck och den liknar ingen ungdomsroman jag läst tidigare. Nästa gång jag arbetar med dystopier på lektionerna i svenska kommer Fredriksson att finnas med på läslistan.

Och hur var det då att läsa en e-bok? Jo, jag kan se potentialen. Exempelvis kan jag korrigera kontrasten vilket är skönt när man lider av astigmatism som jag. När jag läser på engelska kan jag slå upp orden direkt i e-boksläsaren. Gillar! Och så kan jag markera text, göra bokmärken och anteckningar. Det är ju väldans bokbloggarvänligt.

Tjuvläste emellertid lite på makens iPad och måste säga att det är betydligt bekvämare att läsa på en sådan än att läsa i en liten iPhone. Och så är läsaren iBooks så snygg, jag bläddrar som i en en vanlig bok och sidorna är skuggade som om det vore riktigt papper. Jag vet inte om jag mest försöker rättfärdiga ett inköp av en iPad, men det här med e-böcker är inte så dumt ändå.

Karlssonmättnaden

2011-11-23T08:13:00.000+01:00

Efter "Spår i snön" blev jag lite Karlsson-mätt. Lämnar tillbaka Spelreglerna på biblioteket och tänker att någon som är mer sugen får läsa den nu. Ska jag vara riktigt ärlig kanske jag tappade lässuget redan efter att jag läste Bokhoran Johannas inlägg om boken.

Nä, vet ni vad, nu är jag sugen på en ungdomsroman. Vad ska jag läsa, tro?

Augustgalan 2012: jag är inte bitter

2011-11-22T13:00:00.000+01:00

Jag kunde varit på Augustgalan. Min vän Beatrice hade en biljett över, ringde och gav mig trettio minuter att vara på plats. Jag hann inte. Men, jag är inte bitter. Jag fick ju gå till Friskis och Svettis och jympa med skivstång i grupp istället. Just det, nu blev ni avundsjuka.

Efter prisutdelningen känner jag att Korparna måste bli nästa bok att läsa och Pojkarna står redan på läslistan. Den krispiga nybokskänslan strålar ända hit. För att augustglansen ska nå mig läser jag Ordförrådets intervjuer med pristagarna Tomas Bannerhed och Jessica Schiefauer och tänker i vanlig ordning att nästa år, då är det min tur att gå på gala.

Om allt skiter sig (del två)

2011-11-22T09:00:00.000+01:00

Om allt annat skiter sig (och då även min dröm om Bookbinders Design) tar jag jobb på Bokslukaren som ju är världens finaste bokaffär. Sedan lever jag lycklig i alla mina dagar. Slut.

Bokkollo på Blidö

2011-11-21T12:30:00.000+01:00

Det har varit bokkollo med Edits. Vi har pratat Little Bee, ätit malva, givit och fått personliga boktips, ätit stora mängder godis, druckit kaffe, promenerat, titta på havet, lärt oss att elda och sovit gott i tystnaden och mörkret. Kollot är nu ett årligt event och om någon bad mig göra det nästa helg igen skulle jag tacka ja utan att tveka. Bokkollo, sj-u-hu-u-kt lyxigt.

Little Bee är en käftsmäll för sådana som mig

2011-11-21T08:28:00.000+01:00

Månadens bokcirkelbok var Little Bee av Chris Cleave, en bok som vunnit flera internationella priser, men ännu inte översatts till svenska. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga. Utgåvan jag läste har för övrigt diskussionsfrågor med längst bak i boken, klockrent för en bokcirkel som vår.

Bokens handling utspelar sig i Storbritannien och Nigeria och berättas av två kvinnor, den nigerianska flyktingen Little Bee och Sarah, en brittisk journalist bosatt i Kingston utanför London. De två kvinnornas livsöden har genom en fruktansvärd slump förts samman.

Chris Cleave har varit bosatt i Afrika och efter ett besök på ett brittiskt flyktingförläggning fick han idéen till Little Bee.

Den här boken är lite utav en käftsmäll för omvärldsignoranta människor som jag (och det behöver sådana som vi). Det är ingen hemlighet att jag sällan läser böcker om främmande kulturer, jag vill helst läsa om det som är nära mig, sådant jag kan relatera till. Det är inget jag är stolt över, men så är det. Little Bee berör mig och jag kan inte riktigt komma från känslan att den är skriven för mig.

Samtidigt som boken berättar en historia som är viktig, är berättelsen ojämn. Några av karaktärernas ageranden känns inte riktigt trovärdiga och handlingen förenklad. Andra gånger är språket briljant och vändningarna i boken riktigt smarta. Jag tycker mest om Little Bees berättelse, här är språket ibland något alldeles extra.

När boken översätts till svenska blir den en succé. Kom ihåg var ni läste det först. Själv fick jag tipset av Aspudds-Lisa, så jag är inte så cool och nyupptäckande som jag ger sken av. Men ändå.

Julklappstips

2011-11-20T08:29:00.000+01:00

Böcker med ljud är onekligen det senaste. Det började med Fågelsång: 150 svenska fåglar och deras läten och nu är de överallt. Till kidsen har den här med Fåglar dykt upp, exempelvis. Väldigt fin. Jag tänker mig att Lotten, snart ett år, skulle digga den skarpt.

Och förresten, vad kallar man en bok med ljud? Ljudbok är ju redan tjingat.

På min önskelista

2011-11-19T08:30:00.000+01:00

Såg den här boken, värsta sprängstoffet för en svensklärare i ny fräsch upplaga i bokhandeln häromdagen. Älskar myter och legender och därmed inte helt oväntat också böcker man kan bläddra i och läsa om dem. Önskar, önskar, önskar att tomten läser min blogg. Tomten: den finns på Akademibokhandeln och jag har varit snäll nästan hela året. Har vi en deal?

Ett bokkollo, en packning

2011-11-19T08:06:00.001+01:00

Nu åker jag med Edits på bokkollo i dagarna två. Vi ska till Blidö, läsa mycket och äta gott. I de små påsarna finns personliga boktips och något gott till mina fellow Edits. I läshögen finns en ungdomsroman, lite feelgood, några noveller och ett hemligt gäng mysiga julböcker vi ska välja bland som nästa Edit-bok. Det här blir fint. So long!

Stum av beundran för The Old Man and the Sea

2011-11-18T12:30:00.000+01:00

Läste precis ut Hemingways The Old Man and the Sea. Vet inte riktigt vad som fick mig att läsa den just nu, kanske var det 1001-listan och Akademibokhandelns tag-fyra-pocket-betala-för-tre. Plötsligt stod den i alla fall i min bokhylla.

Orden räcker inte för att beskriva min läsupplevelse, men jisses Hemingway, du förtjänade ditt nobelpris den saken är säker. Jag är stum av beundran och tårögd när boken är slut. Jag tror faktiskt att jag lite hade glömt hur BRA litteratur kan vara och det var länge, länge sedan jag kände så här. Det är alldeles varmt inuti nu, jag slukade vartenda ord, jag njöt av språket, berättelsen och slutet. Hemingway! Du är mästaren. Jag vill skriva ett kärleksbrev till dig och läsa allt du skrivit. Hur gjorde du för att skriva så bra?